Forumindex SweWrestling.com
Sveriges Största Wrestlingforum!
 
 Vanliga frågorVanliga frågor   SökSök   MedlemslistaMedlemslista   AnvändargrupperAnvändargrupper   Bli medlemBli medlem 
 ProfilProfil   Logga in för att läsa dina meddelandenLogga in för att läsa dina meddelanden   Logga inLogga in 

WCW PPV 1988 (inklusive Clash)

 
Skapa nytt ämne   Svara på ämnet    Forumindex -> WCW PPV & TV
Föregående ämne :: Nästa ämne  
Författare Meddelande
sebbe
Legitimerad wrestlingnörd [Site Admin]


Registreringsdatum: 14 juni 2006
Inlägg: 13399
Ort: Kristianstad

InläggPostat: 16 okt 2017 10:27    Rubrik: WCW PPV 1988 (inklusive Clash) Svara med citat

WCW Bunkhouse Stampede 1988 (1988-01-24)

- Ännu en kväll med två galor; denna och Royal Rumble. Och naturligtvis var det ingen slump att det ena förbundet försökte jävlas med det andra genom att lägga en gratis-show samtidigt som den andres PPV (i det här fallet var detta på PPV medan Rumble var gratis). Något som också är intressant var att detta var NWAs (eller om vi ska vara petiga Jim Crockett Promotions) första show som visades nationellt i USA, med andra ord var detta första gången de hade möjlighet att ses av mängder med folk på PPV. Det förklarar nog de långa matcherna; man ville visa att man var ett alternativ till WWF med långa bra matcher istället där brottningen var i centrum, istället för korta matcher med "pajasbrottare" som WWF erbjöd. De fick rätt i att matcherna här var långa. Men knappast bra.

- Jim Ross & Bob Caudle kommenterar.

- Galan inleds direkt med matchen, det är inte direkt show utan känns mer som en ren in-ring-produkt jämfört med WWF.

1. TV-champ Nikita Koloff vs. Bobby Eaton.
Titelmatch. Jim Cornette är med in. Tidsgränsen är 20 minuter och givetvis inleds galan med en time limit draw eftersom WCW är WCW. Eftersom de måste hushålla med energin blir det mycket wristlocks, hammerlocks, armbars och headlock, och även om publiken är mer brottningsvan än WWFs börjar folk bua och jag tycker mig hörna ett "BOTH MEN SUCK"-chant. Efter tretton minuter levererar Eaton en missile-dropkick vilket är matchens enda highspot. Det blir lite (med betoning på "lite") dramatik mot slutet, men Koloff gör misstaget att vänta med sin clothesline (hans finisher) till det är två sekunder kvar så han lyckas inte pinna honom innan tidsgränsen på 20:00 löper ut. Stan Lane kutar in så Midnight Express kan dubbelteama honom med Cornys tennisracket, och Caudle tycker vi ska "se detta i slowmotion". Nej Bob, jag tror INTE vi behöver se NÅGOT från den här matchen igen, än mindre i slowmotion. Caudle avslutar med att deklarera detta som en "great match" för att demonstrera hur åldern tagit ut sin rätt. Jag skyller inte på brottarna, det måste vara svårt att göra en bra match på 20:00 (brottarna verkade bara vilja få tiden att gå), men någon borde ha insett att detta inte skulle flyga. Och vad är det med time limit draws i öppningsmatcher på galor vid den här tiden? Både Starrcade 87 och Summerslam 88 inleddes så. DUD

2. UWF Western States-champ Barry Windham vs. Larry Zbyszko.
Titelmatch. Baby Doll är med Larry in. Klart upplyft från förra matchen (inte svårt förvisso), speciellt eftersom Barry var en superworker. Larry bearbetar benet men det glöms bort lite senare. Barry säger "duck the clothesline" lite väl högt så kameran plockar upp det, och mycket riktigt fintar Larry den så Barry bumpar ut. Vi har ett ref-bump och Barry täcker Larry för tre, dock såg han inte att det var BABY DOLL som räknade istället för domaren. I förvirringen sänker Larry honom med en av Baby Dolls skor så han kan pinna honom för bältet efter 19:17. Okej match med ett innovativt bokat slut (att Baby Doll räknade så Barry trodde sig ha vunnit). **

3. NWA World-champ Ric Flair vs. Road Warrior Hawk.
Titelmatch. JJ Dillon är med Ric in. Denna är JIP på grund av tekniska problem (enligt texten på WWEN). Meltzer tyckte de borde vänt Flair babyface eftersom han var mer populär än de flesta babyfaces, men de saknade en trovärdig toppheel nu när Luger vänt. Förvånansvärt bra match, när jag såg att de bokade denna att gå över 20 minuter blev jag lite orolig, men de klickade väldigt bra ihop och det var en perfekt dynamik; Flair som måste ta sin rutin/fusk för att få ner det stora muskelpaketet som kör powermoves. De lyckas faktiskt hålla det intressant nästan hela tiden, men slutet var ganska tråkigt. Matchens spot är Hawks superplex. Ref-bump och Dillon attackerar med en stol, Hawk gör comeback men Flair gör en chairshot för DQ efter 21:26. ***1/4

Animal skriver i Road Warriors-boken (s. 225-227) att Hawk verkligen gillade att möta Flair, och var alltid så motiverad när han gjorde det.

4. Cage: Bunkhouse Stampede.
Vi har Dusty Rhodes, Road Warrior Animal, Barbarian, Arn & Tully, Ivan Koloff, Lex Luger & Warlord.
Detta är en Battle Royal i en bur, där man eliminerar folk genom toppen av buren eller genom dörren. Det är precis lika fånigt som det låter. War Games var ett bra koncept eftersom det kom in nya gubbar hela tiden så matchen fick in nytt färskt blod regelbundet, här är alla i ringen från början och matchen saknar totalt toppar och dalar. Folk blöder och Dusty använder ett läderbälte som vapen. Animal jagar upp Koloff och dumpar honom i det säkraste bumpet från buren man kan göra. Animal och Warlord slåss vid dörren och dumpas båda två. Arn & Tully bearbetar Luger en bra stund innan alla tre tumlar ut genom dörren för att ge oss Dusty vs. Barbie i finalen. Barbie dominerar en stund men Dusty gör comeback och elbow-droppar honom vid toppen så Barbie hoppar ner så Dusty vinner efter 26:22 till ett stort buande. Caudle noterar att ingen trodde underdoggen Dusty skulle vinna, vilket är starkt sagt eftersom han vunnit de tre tidigare (officiella) Bunkhouse Stampede-matcherna de kört. DUD

SLUTSATS: Även om Hawk-Flair var bra var galan i sig en katastrof, och största (hela?) skulden ges till WCW eftersom det var den sopiga bokningen som förstörde mest. Även om Hawk-Flair var bra känns det måttligt trovärdigt med en tag-brottare som utmanar om NWA-bältet, men även Eaton var tag-brottare som utmanade om ett singelbälte. Så jag kan inte tänka mig att det fanns något vidare intresse för de matcherna redan från start. Se Hawk-Flair (bara för att se en av Hawks få bra singelmatcher) men skippa resten.

Tummen ner.

(Den här recensionen skrevs 2017-10-16.)
_________________
- Snabbare än Google, pålitligare än Wikipedia!


Senast ändrad av sebbe den 19 apr 2019 22:26, ändrad totalt 2 gånger
Till överst på sidan
Användarens profil Skicka personligt meddelande Besök användarens hemsida
sebbe
Legitimerad wrestlingnörd [Site Admin]


Registreringsdatum: 14 juni 2006
Inlägg: 13399
Ort: Kristianstad

InläggPostat: 16 okt 2017 10:27    Rubrik: Svara med citat

WCW Clash of the Champions 1 (1988-03-27)

- Tony Schiavone & Jim Ross kommenterar.

- WWF körde Survivor Series samtidigt som WCW körde Starrcade, och därefter bokade de sin första Royal Rumble (gratis-TV) samma kväll som WCWs Bunkhouse Stampede, därför var WCWs "fuck you" till WWF att boka sin första Clash (gratis-TV) samma kväll som Mania 4.

- Detta blir en ganska enkelt recension för min del eftersom jag redan gick igenom tre av matcherna på Clash-DVDn förra veckan, så jag kopierar helt enkelt in valda delar från de recensionerna här.

1. Amatörmatch: Jimmy Garvin vs. Mike Rotunda.
Precious är med Garvin in, och Kevin Sullivan är med Rotunda in. Det är amatörregler som gäller (räcker att få ner motståndaren på rygg en sekund, tre ronder gäller), säkert bara för att säkerställa att öppningsmatchen blir tråkig. De kör en tämligen ordinär match innan Sullivan ställer sig på apronen, Precious stoppar honom från att lägga sig i vilket distraherar Garvin så Rotunda pinnar honom efter 6:39. Rick Steiner dundrar in men Precious bokas riktigt badass eftersom hon håller fulingarna på avstånd med en bräda och en klädhängare. 1/4*

- Bob Caudle intervjuar en till synes berusad Steve Williams, som utmanar Ric Flair efter ikväll.

2. US Tag-champs Midnight Express vs. The Fantastics.
Titelmatch. Jim Cornette är med MX in. Fantastisk liten match, vild och intensiv från början till slut inför en väldigt engagerad och het publik. Borde en stol och ett träbord (!) används som vapen. Tommy Rogers hamnar i fel hörna och bearbetas och det slår mig hur väldigt tjusiga spots Bobby Eaton gjorde. Inte överdrivet spektakulärt men allt han gör ser bra ut. Lite som Ricky Steamboat. Blind tag till Bobby Fulton (domaren missade det) och när domaren säger åt honom att gå ut igen blir han sur och dumpar domaren. Kaoset fortsätter och Rocket Launcher avslutar Eaton efter 10:20 (ny domare) men naturligtvis slutar det med en Dusty Finish. ****

- Vi får diverse tidsdödande (intervju med Al Perez, tio-i-topp-lista och ett segment med Cornette) medan de förbereder nästa match.

3. Streetfight: Dusty Rhodes & Road Warriors vs. Ivan Koloff, Barbarian & Warlord.
Paul Ellering och Paul Jones är med in. Animal har en Jason Voorhees-mask efter att ha skadat ansiktet. Det är taggtråd runt repen, vilket gjorde att Animal kallade matchen "a fucking mess" (sidorna 230-231 i deras bok) eftersom det inte gick att göra något vettigt. Det blir en stunds slagsmål innan Animal powerslammar Warlord, Barbie försöker rädda med en flying headbutt, men Animal flyttar sig så den träffar Warlord istället innan Animal pinnar honom efter 3:37. DUD

- Bob Caudle intervjuar Nikita Koloff (som fortfarande har en usel rysk brytning) som utmanar Dusty Rhodes om US-bältet.

4. NWA Tag-champs Arn Anderson & Tully Blanchard vs. Lex Luger & Barry Windham.
Titelmatch. Dillon är med Arn & Tully in. Kanonmatch inför en het publik, både Windham & Luger var bra wrestlers (i Barrys fall RIKTIGT BRA) när de var motiverade, och det var de här. Barrys problem var att han inte kunde dölja när han gick på autopilot, och Luger tappade intresset helt när han signade med WWF. Nåväl, Arn & Tully är mitt favorit-team och agerar som ett bra heelteam ska göra. En sådan enkel sak som att finta bort domaren (Tommy Young, en väldigt bra domare) så han inte ser när de fuskar, jämfört med idag när alla ser att domaren ser fusket, men måste låtsas som att han inte gör det eftersom det inte ingår i storyn att han ska stoppa fusket. Hetta på Barry, tag till Luger som rensar innan det blir kaos. Dillon håller upp en stol men Arn bumpar in i den av misstag så Luger kan pinna honom för efter 9:34 till en gigantisk pop. ***3/4

5. NWA-champ Ric Flair vs. Sting.
Titelmatch. Stings dittills största match i karriären. JJ Dillon är inlåst i en minibur ovanför ringen, och vi har några b-kändisar som jurydomare för att alla ska veta att det kommer bli en draw. Tummen ner för den överdubbade musiken, och de verkar ha redigerat bort Bob Caudles kommentering vilket lämnar hål i kommenteringen. Först kan Tony och/eller JR prata intensivt och sen blir det bara tyst i tio sekunder innan de börjar prata som om inget hänt. Caudle är dock med i andra matcher på DVDn så jag vet inte vad detta handlade om. Något jag dock gillar med kommenteringen är (förutom JRs vanliga fantastiska skrikande mot slutet för att matchen ska kännas viktigare än ens eget bröllop) att Tony noterar att vi har några matcher på standby om denna inte skulle vara 45 minuter. Det får produkten att kännas mer äkta istället för att mainet av en ren slump (blink, blink) slutar precis i tid.

Sting & Flair kompletterar varandra bra; Flair är den elaka ringräven som känner till alla fusk i boken, och Sting är den unge stilige killen som är superlätt att gilla. Flair är rutinerad och försöker hitta luckor i matchen medan Sting är energisk och lite naiv. De hushåller med energin för att orka brottas i 45 minuter, så det blir lite väl långa resthold-spots (speciellt en bearhug av Sting tidigt i matchen) Flair bearbetar givetvis benet och utför sin figure-four, innan han bladar mot slutet. De sista minuterna är naturligtvis bäst och har mest hetta, speciellt eftersom JR skriker som bara han kan. Sting gör Scorpion men får inte Flair att ge upp innan tiden går ut efter 45:00. Jurydomarna kan inte enas så vi har en draw och Flair behåller bältet. Jag har ingen direkt känslomässig relation till den här matchen mer än att jag sett den några gånger genom åren, och tycker den stundtals är lite seg även om arbetet är bra, och det är givetvis imponerande att de orkar brottas såhär pass länge. Men som Bret-Shawns Iron Man-match lärde oss är inte längre = automatiskt bättre. De hade lika gärna kunnat ge matchen en tidsgräns på 30 minuter för att nå samma resultat, och då hade matchen blivit tightare. Men det ÄR en bra match. ****

WON skrev sommaren 2014 att Sting på en talkshow i England samma år sa att hans tre favoritmatcher var denna, mot Flair på GAB 1990 samt Starrcade 97 mot Hulk Hogan.

SLUTSATS: Väldigt bra gala, tre riktigt, riktigt bra matcher och två dåliga (dock väldigt korta) så detta måste räknas som en av de bästa galorna någonsin.

Tummen upp!

(Den här recensionen skrevs 2017-10-13.)
_________________
- Snabbare än Google, pålitligare än Wikipedia!
Till överst på sidan
Användarens profil Skicka personligt meddelande Besök användarens hemsida
sebbe
Legitimerad wrestlingnörd [Site Admin]


Registreringsdatum: 14 juni 2006
Inlägg: 13399
Ort: Kristianstad

InläggPostat: 16 okt 2017 15:27    Rubrik: Svara med citat

WCW Clash of the Champions 2 (1988-06-08)

- Tony Schiavone & Bob Caudle kommenterar medan Jim Ross är förpassad till parkeringen där han intervjuar stjärnorna när de anländer. Bra användning av världens bästa kommentator.

1. US-champ Barry Windham vs. Brad Armstrong.
Titelmatch. JJ Dillon är med in. Stabil öppningsmatch (utan att vara något speciellt) med två bra workers. Barry påminner mycket om Randy Orton på det viset att båda är oerhört talangfulla med en bra look, men det märks oerhört tydligt när de är omotiverade. Inte för att det gäller den här matchen dock. Skylt i publiken: "BW thinks he's a big HUNK - But all he is now is a big PUNK". Ooh, det var vass kritik på toppnivå! Barry dominerar men missar en flying elbow så Brad kan göra comeback, men Barry reverserar en cross-body och avslutar med The Claw efter 13:57. **

- Caudle intervjuar Rock N Roll Express vid ringside, där Robert Gibson snubblar på något (en sladd?) innan vi klipper till en kontraktsignering mellan Lex Luger och Ric Flair på Great American Bash. Detta är förinspelat och äger rum på Flairs lyxbåt med David och Frances Crockett, där den sistnämnde som vanligt har så negativ karisma att hon får Linda McMahon att framstå som The Rock. Därefter har vi Jim Ross som ska intervjua Luger men han blir påhoppad av Horsemen. Tony är DJUPT CHOCKERAD över att Horsemen gör en Horsemen-beatdown.

2. US Tag-champs Fantastics (Tommy Rogers & Bobby Fulton) vs. Sheepherders (Bushwhackers).
Titelmatch. Dessa gick en *****-match enligt WON 1986 men den har jag lyckats missa (vet att det var ett blodbad medan detta är en vanlig match). Rip Morgan är med Sheepherders in. Matchen är onödigt lång men ganska underhållande inför en het publik så den kändes aldrig utdragen. De fyndiga skyltarna fortsätter, nu är det "New Zeland (sp) NO!! USA YES!!!" med tumme ner/upp. Jag får en helt ny respekt för Trents skyltar när jag ser dessa. Hetta på Rogers och het tag till Fulton, något de upprepar lite senare i matchen vilket kändes som lite väl onödigt, men det är bra hela tiden. Sheepherders fuskar med både beltshot och chairshots så inte domaren ser det innan det blir kaos och Fulton rullar upp Luke för tre efter 17:34. Butch verkade glömt manuset eftersom han sparkar bort Fulton men domaren fortsätter räkna ändå. ***

- Steve Williams svamlar sig igenom en promo om att han är bergis på att Luger besegrar Flair.

3. Jimmy Garvin & Ronnie Garvin vs. Varsity Club (Mike Rotunda & Rick Steiner).
Precious är med in och Kevin Sullivan står inspärrad i en bur, fan vet varför men på något sätt känns det befogat. Steve Williams gör color och fortsätter svamla. Het match men tyvärr kan jag inte engagera mig eftersom den innehåller alldeles för många armbars i första tredjedelen av matchen, och dessutom var förra matchen betydligt bättre så denna kändes blek i jämförelse. Hetta på Ronnie innan styvsonen taggas in och rensar och avslutar Rick med en brainbuster (sägs det, kameran fokuserar på Sullivan när snor nyckeln till buren från Precious) efter 13:16. Williams räddar henne från Sullivan och det blir tjafs mellan henne och Jimmy efteråt. Jag vet inte vad detta ledde till men speciellt underhållande var det inte. *1/2

- Tony & Caudle pratar om Tower of Doom-matchen på GAB som om det vore något att se fram emot.

4. Nikita Koloff vs. Al Perez.
Detta är en International Challenge-match, vad det nu är. Gary Hart är med Perez in. Nikolai ser lösare ut i kroppen och har låtit håret växa ut. Facit: Han såg betydligt mer badass ut skallig. Ingen vidare match, publiken är förvisso het men inget händer i matchen och jag har exakt noll relation till Perez. Nikolai dumpas och Gary drämmer in honom i ett bord med huvudet före, varpå Nikolai kryper under ringklänningen och när han kommer tillbaka blöder han mystiskt i pannan. Jag önskar att någon vågade berätta hemligheterna bakom wrestling. De botchar en clothesline innan Nikolai gör comeback, men Larry Z (som om du kan stava hans namn utan att kolla upp det) dundrar in för DQ efter 11:51. 1/2*

5. NWA Tag-champs Arn Anderson & Tully Blanchard vs. Sting & Dusty Rhodes.
Från min Clash-DVD-recension: "Titelmatch. Dillon är med in här också, och en spinkig Teddy Long med hår är domare. Bra match här också, Dusty är oerhört rörlig och snabb för sin storlek och verkade dessutom betydligt mer motiverad än när han gick över till WWF året efter. Bra arbete av samtliga inblandade och matchen håller ett högt tempo utan att kännas framstressad. Sting blir slagpåse och DDTas utanför ringen. Han vaknar, tag till Dusty som rensar innan det blir kaos och (en heel) Barry Windham attackerar honom för DQ efter 11:02. Lite tråkigt slut på en förbannat bra match, men vad som gör det ännu värre var att detta var galans mainevent. Scott Keith måste varit bakfull när han bara gav denna **." ****1/4

SLUTSATS: Något som slår mig när jag ser de här gamla galorna är att publiken oftast är väldigt, väldigt het. De verkar genuint engagerade och försöker inte för över sig själva utan BROTTARNA och MATCHERNA, vilket känns välkommet jämfört med 2017. Tyvärr lyckas inte galan i sig nå några kosmiska höjder i kvalité, och utan maineventet hade det blivit tummen ner men den matchen gör att det blir tummen i mitten istället.

Tummen i mitten.

(Den här recensionen skrevs 2017-10-16.)
_________________
- Snabbare än Google, pålitligare än Wikipedia!
Till överst på sidan
Användarens profil Skicka personligt meddelande Besök användarens hemsida
sebbe
Legitimerad wrestlingnörd [Site Admin]


Registreringsdatum: 14 juni 2006
Inlägg: 13399
Ort: Kristianstad

InläggPostat: 28 okt 2017 13:44    Rubrik: Svara med citat

WCW Great American Bash 1988 (1988-07-10)

- Jim Ross & Tony Schiavone kommenterar, och visst är de duktiga båda två men det blir ganska torrt eftersom de inte har ett bra samspel. Med en color-kommentator är det lättare att lägga upp bollen så den andre kan smasha, här sitter två killar och kör varsin monolog istället för att prata med varandra.

1. NWA Tag-champs Arn Anderson & Tully Blanchard vs. Sting & Nikita Koloff.
Titelmatch. JJ Dillon är med in. Bra match med en otrolig hetta rakt igenom. Det är ingen spektakulär - men väldigt bra - match där de hushåller med energin inledningsvis och ökar allt eftersom. Arn & Tully är verkligen sjukt bra ihop, det är därför de är mitt favorit-team. Får en shoot-känsla över deras matcher som gör att jag engagerar mig mer än annars. Hetta på Nikita, HET tag till Sting som rensar innan han tycker det är lämpligt att utföra en sleeper när det är under en minut kvar av matchen. Det blir kaos, Nikita och Arn bumpar ut och Sting sätter Tully i Scorpion Deathlock för "vinst", men tidsgränsen på 20:00 (rättare sagt 20:07, men vem räknar?) går ut så Arn & Tully behåller bältena. I princip en Dusty Finish. Bra match men vad är det med alla draws i öppningsmatcherna vid den här perioden? ***3/4

2. NWA US Tag-champs Fantastics (Tommy Rogers & Bobby Fulton) vs. Midnight Express (Bobby Eaton & Stan Lane).
Titelmatch. Jim Cornette tvingas i en tvångströja och hissas upp i en liten bur över ringen så han inte ska kunna lägga sig i. Vore det inte lättare att banna honom från ringside? Corny är hur underhållande som helst här när han försöker muta domaren precis framför kameran. Tony säger att han bara ska få ett sista utbrott innan han hängs upp, och JR noterar att Corny lider av både klaustrofobi och höjdskräck. Illa. Fantastisk match, MX är riktigt bra på dubbelteaming och är en ren njutning att få se brottas. Fantastics är också väldigt duktiga (speciellt Rogers), men lite färglösa. Hetta på Rogers. Eaton gör Alabama Jam (missile-legdrop) innan en Rocket Launcher träffar knän och Fulton taggas in för rensning. Det blir kaos och Lane powerslammar ut Fulton i en bra, men stiff, spot. Ref-bump och Eaton däckar Fulton med en halskedja för tre efter 16:23. Corny hissas ner och åker på stryk innan MX bailar. Vanligtvis har jag svårt för flera tag-matcher i rad men denna var riktigt, riktigt underhållande. ****1/4

3. Tower of Doom: Steve Williams, Road Warriors, Jimmy Garvin, Ron Garvin vs. Al Perez, Ivan Koloff, Mike Rotunda, Kevin Sullivan & Russian Assassin.
Paul Ellering, Gary Hart och Paul Jones är med in. Vi har tre burar i ringen, en vanlig längst ner, en lite mindre på den och en liten bur högst upp. En från varje team börjar i övre buren, och varannan minut kommer en brottare från varje team in. Det går ut på att ta sig ner via en lucka i buren (som har öppet en stund varje tvåminutersperiod) för att till sist ta sig ur ringen längst ner. Men för att komma ut måste Precious (som har nyckeln) öppna dörren. Ganska invecklade regler, och det är verkligen ingen match som öppnar upp för mer än sparkar och slag, vilket blir gammalt rätt fort. Plus att det måste vara jobbigt att brottas så högt upp eftersom de är ganska nära lamporna. Dessutom klamrar sig stackars Tommy Young (domaren) sig fast på översta buren för glatta livet så han knappt kan fokusera på matchen.

Det tar en halv evighet innan matchen väl drar igång, och då är det Ron Garvin & Koloff som börjar. Jag tänker inte recappa hela matchen eftersom det i princip är 20 minuter sparkar och slag, men i finalen har vi Sullivan och Jimmy Garvin, där Garvin sätter en brainbuster och tar sig ur för att vinna efter 19:08. Sullivan skickar ut honom ur ringen och låser buren så han i lugn och ro kan strypa Precious med en kedja, men Hawk & Jimmy räddar till matchens största pop. Jag vet inte varför just Precious, Jimmys fru, höll i nyckeln men det fanns det säkert en anledning till. Ganska tråkig match som var bättre på papperet än i praktiken, de borde helt klart kört en WarGames istället. Detta funkade varken för PPV-publiken eller livepubliken, men ingen skugga ska falla på brottarna (och JR) som nog gjorde vad de kunde utifrån förutsättningarna. DUD

4. US-champ Barry Windham vs. Dusty Rhodes.
Titelmatch. Dillon är med Barry in. Ganska underhållande match till bra hetta, men en väldigt lång resthold-spot med Barrys The Claw drar ner kvalitén avsevärt. Dusty är ovanligt pigg här, gör cross-body från repen och Barry bumpar på betonggolvet flera gånger vilket känns onödigt. Barry gör The Claw (tänk Crushs finisher, fast med en hand) i några minuter, och Dusty tar sig äntligen loss men blir satt i greppet igen varpå jag suckar så högljutt att jag skrämde livet ur katten som sov intill mig. Dusty blockerar superplex, vi har ett ref-bump och Dusty slammar ner Barry och sätter elbow-drop. Innan domaren vaknar kommer Ronnie Garvin in och vänder heel genom att däcka Dusty så Barry kan vinna med The Claw efter 15:57. Stabil match förutom den fem minuter långa Claw-spotten mot slutet. (Smart att boka Ron ganska anonymt i TOD-matchen eftersom han ändå skulle vända heel lite senare.) **1/2

5. NWA World-champ Ric Flair vs. Lex Luger.
Titelmatch. Dillon är med Flair in. Ett av deras första möten, enligt CageMatch möttes de fem gånger 1986 så detta blev deras sjätte möte. Tyvärr en ganska avslagen match. Luger var dock motiverad så jag skyller inte på honom, det kändes bara som att de inte klickade. JR noterar att Flair kallar detta "sin yard". Var det därför Undertaker var så pissed 2002? Vi får de vanliga spotsen Flair alltid gör, han bearbetar benet men Luger gör comeback men skickas in i ringstolpen och bladar. Han avslutar Ric med torture-rack efter 23:12, MEN VÄNTA, Maryland har regler som säger att matcher måste stoppas så fort de innehåller blod (shoot) så Ric behåller bältet. Enkelt sätt för NWA att komma runt ett riktigt slut, men publiken chantar "BULLSHIT" vilket knappast är reaktionen man vill ha i slutet av en gala. **

SLUTSATS: De två första matcherna var riktigt bra, men resten kan skippas med gott samvete. Bokningen gjorde också sitt för att dra ner galan eftersom bara TOD-matchen innehöll en facevinst, och även om Luger-Flair resulterade i välbesökta returmatcher var Dusty Finish-bokningen så söndertjatad att folk började se igenom det och sluta gå på houseshows.

Tummen i mitten, se tag-matcherna och skippa resten.

(Den här recensionen skrevs 2017-10-28.)
_________________
- Snabbare än Google, pålitligare än Wikipedia!
Till överst på sidan
Användarens profil Skicka personligt meddelande Besök användarens hemsida
sebbe
Legitimerad wrestlingnörd [Site Admin]


Registreringsdatum: 14 juni 2006
Inlägg: 13399
Ort: Kristianstad

InläggPostat: 29 okt 2017 14:55    Rubrik: Svara med citat

WCW Clash of the Champions 3 - Fall Brawl (1988-09-07)

- Jim Ross & Bob Caudle kommenterar.

1. TV-champ Mike Rotunda vs. Brad Armstrong.
Titelmatch. Kevin Sullivan är med Rotunda in, och Steve Williams kommer in mot slutet för att peppa Brad av någon anledning. Stabil match men de hushåller lite väl mycket med energin eftersom vi som vanligt får en time limit draw i öppningsmatchen. Jag kan inte klaga på något konkret i matchen, den är bara rätt tråkig utan toppar och dalar. Brad får några nearfalls mot slutet till bra pops innan Rotunda försöker avsluta honom när tidsgränsen går ut efter 20:00 (20:02, men vem räknar?). **

2. Steve Williams & Nikita Koloff vs. Sheepherders.
Detta är en "special challenge"-match, vad det nu innebär. Rip Morgan är med Sheeps in. Bra match med en oerhört het publik rakt igenom. Öppningsmatchen var klart bättre rent tekniskt men denna var mer underhållande och hade betydligt bättre hetta. Hetta på båda babyfacen och Sheepherders är limiterade i ringen men lyckas ändå hålla igång utan att upprepa sig för mycket. Koloff dunkas in i staketet och skadar axeln (work) innan han bearbetas. Butch missar flying big splash, het tag till Williams som rensar innan det blir kaos och Koloff clotheslinar Butch för tre efter 17:08. En sjuttonminutersmatch med Bushwhackers som är UNDERHÅLLANDE, vilket universum är detta? ***

3. Dusty Rhodes vs. Kevin Sullivan.
Gary Hart är med Sullivan in. Ganska konstigt bokad match, domaren bryr sig varken om att vapen används eller att Al Perez ger sig på Dusty framför ögonen på honom. Kevin & Perez ska clotheslina honom med en kedja men han hoppar på den istället så de kolliderar i en oerhört klumpig spot som botchades grovt. Dusty rensar och rullar upp GARY HART för tre efter 7:00. Fråga inte, jag har ingen aning. DUD

4. Russian Chain-match: Ricky Morton vs. Ivan Koloff.
Denna recenserade jag till Clash-DVDn så vi kör lite hederlig klipp & klistra: "MINUS FIVE STARS! Ursäkta, ren reflex när det vankas strap-match. Det är det vanliga trista "röra alla fyra hörnor" som gäller. Paul Jones är med Koloff in och jag har noll kunskap om vad upplägget handlar om här. Dock säger JR att detta är Koloffs specialmatch och "kan alla knep", men ändå blir han nerslungad i kedjan från hörnan två gånger under matchen. Så mycket för det. Ingen vidare bra match, men ändå bättre än många andra strap-matcher jag har sett. Morton teasar vinst men Koloff griper tag i Jones käpp för att hålla emot, men en stund senare lyckas Ricky bryta loss dem från varandra så han åker in i hörnan för vinst efter 9:50. Russian Assassins attackerar Ricky och vänder mot Koloff genom att attackera honom också. Ingen aning varför." *1/2

- Tony Schiavone intervjuar Ric Flair och John Ayers (någon footballspelare) inför maineventet (detta får betydelse senare).

5. US-champ Barry Windham vs. Sting.
Titelmatch. JJ Dillon är med Windham in. Basic men bra match, båda är motiverade och det blir aldrig tråkigt. Barry dominerar länge innan Sting gör comeback och Barry bladar. Sting gör sleeper varpå JR noterar att han sa innan matchen att han skulle använda den spotten för att finta Barry. Bra då att han nämnde det innan matchen. Mot slutet har vi ett sedvanligt ref-bump och Barry däckar Sting med en chairshot, men John Ayers berättar det för domaren för DQ efter 21:38 för att sätta upp returmatcher på houseshows. Fantastiskt, ännu ett skitslut på ett mainevent. Bra match dock. ***1/2

SLUTSATS: Ganska ljummen gala, men tag-matchen och maineventet var tillräckligt bra för tummen i mitten. Måste också poängtera att längden (cirka 1:50) är en perfekt längd för en gala, det är tillräckligt långt för att kännas som en gala men inte så långt att man tröttnar.

Tummen i mitten.

(Den här recensionen skrevs 2017-10-29.)
_________________
- Snabbare än Google, pålitligare än Wikipedia!
Till överst på sidan
Användarens profil Skicka personligt meddelande Besök användarens hemsida
sebbe
Legitimerad wrestlingnörd [Site Admin]


Registreringsdatum: 14 juni 2006
Inlägg: 13399
Ort: Kristianstad

InläggPostat: 30 okt 2017 13:35    Rubrik: Svara med citat

WCW Clash of the Champions 4 - Season's Beatings (1988-12-07)

- Jim Ross & Bob Caudle kommenterar.

1. NWA US-tag-titles: Fantastics vs. Ron Simmons & Eddie Gilbert.
Titelmatch. (Detta är finalen som skulle utse nya mästare efter att Midnight Express tvingat ge upp dem eftersom de vann de andra tag-titlarna. Tydligen skulle Fantastics mött Sheepherders här, men de signade med WWE precis innan detta.) Bra match och bra arbete av samtliga inblandade, men eftersom det är en så pass lång match (nästan en halvtimme) dödar de mycket tid, speciellt mot slutet. Det är få som lyckas hålla en såhär lång match intressant rakt igenom, vilket denna är ett bra exempel på. Båda teamen är faces ska tilläggas, vilket jag som vanligt har lite svårt med. Gilbert bumpar in i staketet och får sin arm bearbetad, och även om han bearbetas enb ganska lång tid blir det ingen het tag utan Fulton fintar charge och rullar upp honom för tre efter 27:04. Överraskande slut, speciellt eftersom man är van vid att den heta taggen kommer förr eller senare. **3/4

2. Steve Williams vs. Italian Stallion.
Williams har Kevin Sullivan med sig in. Stallion är Gary Sabaugh, en välkänd jobber från Hoa-tiden. Detta är mer eller mindre en utdragen squash för att pusha Williams, men att ge den EN KVART är tio minuter för mycket. Minst. Det blir mest powermoves och restholds innan Stallion gör en kort comeback, men gör en cross-body som Williams vänder till Oklahoma Stampede (running powerslam) för tre efter 15:19. Jag vet inte, femton minuter långa squashmatcher är sällan motiverade. Ingen dålig match men ointressant. *

- Magnum TA intervjuar Junkyard Dog, som ska debutera i ringen på Starrcade ihop med Ivan Koloff vs. Russian Assassins. Med hans egna ord "twisted steel and no sex appeal" är han redo för sin WCW-stint, och det känns som att halva landets kokainbestånd har gått upp i hans näsa ikväll.

3. Ivan Koloff vs. Paul Jones.
Oh, goody, Ivan Koloffs faceturn måste vara i paritet med Nikolai Volkoff i WWF men Koloff är inte riktigt lika värdelös som Nikolai. Koloff har ena handen bakbunden eftersom Jones bara är en manager. Tråkig match, även denna alldeles för lång, innan Jones använder ett stickvapen men Koloff snor det och däckar honom med det för tre efter 8:21. Russian Assassins kutar in men JYD räddar. Om de nu skulle kuta in, varför inte göra det innan matchen är över? DUD

- Magnum intervjuar en förvirrad (work) Rick Steiner.

4. NWA World Six-Man-tag-title: Dusty Rhodes vs. Road Warrior Animal.
Titelmatch. Road Warriors & Dusty var champions men RW vände mot honom, så vinnaren här får bälten. Onödigt invecklat. Paul Ellering är med in. Det ska tilläggas att Dusty är den första ikväll att få sin entré TV-visad. Inte mycket till match, snarare ett uppbygge inför Starrcade men det är precis vad de ska använda Clash till. Dusty däckar domaren av någon anledning och gör figure-four på Animal, men både Ellering och Hawk dundrar in innan Sting kommer till undsättning. Det slutar med att Dusty chairshottar Animal för DQ (men att armbåga domaren rakt på näsan går bra?) efter 2:53. Het "match". 1/2*

5. Barry Windham & Ric Flair vs. Midnight Express (Stan Lane & Bobby Eaton).
JJ Dillon & Jim Cornette är med in. Flair annonseras som "Slick Ric Flair" av någon anledning av ring-announcern, som botchar flera saker ikväll. Förbannat underhållande match med tre förbannat duktiga workers och Lane, som jag inte på något sätt förminskar men har sett för lite av för att kalla honom det epitetet. MNX bokas som babyfaces här och det tar tretton minuter innan Eaton blir face-in-peril. Tag till Lane som rensar innan det blir kaos, och Eaton sätter en Alabama Jam på Barry, men Flair däckar Eaton med Dillons ena sko så Barry kan pinna honom efter 17:42. Jag antecknade inte så mycket utan satt bara och njöt av skådespelet, och detta är helt klart galans (enda) höjdpunkt. ****1/4

- Corny kräver en returmatch och showen går mot sitt slut.

SLUTSATS: Maineventet var en riktig njutning att se men resten var ganska dåligt och de flesta matcherna var oerhört utdragna. Dusty vs. Animal var kort och koncis men inte värd att se. Se mainet och hoppa resten.

Tummen i mitten, enbart för maineventet.

(Den här recensionen skrevs 2017-10-30.)
_________________
- Snabbare än Google, pålitligare än Wikipedia!
Till överst på sidan
Användarens profil Skicka personligt meddelande Besök användarens hemsida
sebbe
Legitimerad wrestlingnörd [Site Admin]


Registreringsdatum: 14 juni 2006
Inlägg: 13399
Ort: Kristianstad

InläggPostat: 30 okt 2017 19:32    Rubrik: Svara med citat

WCW Starrcade 1988 (1988-12-26)

- Jim Ross & Bob Caudle kommenterar.

1. US Tag-champs Fantastics vs. Steve Williams & Kevin Sullivan.
Titelmatch. Basic och bra match med en bra dynamik mellan teamen. Heelsen är duktiga på att dela ut stryk och babyfacen är bra på att ta det. Facen dominerar inledningsvis innan Tommy Rogers hamnar i fel hörna och blir slagpåse. Het tag till Bobby Fulton innan det blir kaos och Williams hotshottar Fulton för tre efter 15:52. ***

2. Midnight Express (Stan Lane & Bobby Eaton) vs. Original Midnight Express (Dennis Condrey & Randy Rose).
Jim Cornette är med Lane/Eaton och Paul Heyman är med de andra. Storyn är att Rose, Condrey & Norvell Austin hade ett stable vid namn Midnight Express i början av åttiotalet, och i november 1988 började Cornette och Heyman fejda vilket ledde till den här matchen (kort sammanfattning från Wiki). Bra match men den når inte MNXs vanliga höjder. Jag blir nästan sur på Eaton som får wrestling att se så enkelt ut, han är nästan i stil med Curt Hennig när han rör sig. Hetta på Eaton, tag till Lane som rensar med några oerhört fåniga karatesparkar som jag hoppas han slutade med efter detta. Pinsamt dåliga. Heyman och Corny bråkar och Heyman däckar Lane med en mobil (nu snackar vi tegelsten) men domaren (en tunnhårig och spinkig Teddy Long) upptäcker mobilen och slutar räkna, varpå Eaton & Lane avslutar Rose med en Double Goozle (Sweet & Sour, High & Low eller vad man nu vill kalla den) efter 16:45. Stabil men har sett bättre, teamen var lite väl lika för att skapa en bra dynamik. ***

- Magnum TA intervjuar Kevin Sullivan, Steve Williams & Mike Rotunda, som tänker sparka Rick Steiner som den hund han är.

3. Junkyard Dog & Ivan Koloff vs. Russian Assassins.
Paul Jones är med Russians in. Detta är JYDs WCW-debut. Stipulationen är att Russians måste demaskeras och Jones pensioneras om de förlorar här. Assassins är Dave Sheldon (Black Scorpion) och Jack Victory, som är lika ryska som Jim Duggan är. Rätt dålig match, ingen av babyfacen är en bra worker och RA är ganska limiterade av sin gimmick. JYD är face-in-peril men gör sin egen comeback innan det blir kaos, och RA skiftar gubbe i ringen och headbuttar Koloff med ett vapen instucket under masken för tre efter 6:48. "Bra" debut för JYD. Jag som ser detta kallt förstod inte tjusningen alls. 1/4*

4. TV-champ Mike Rotunda vs. Rick Steiner.
Titelmatch. Kevin Sullivan hänger i en liten bur över ringen, eftersom WCW är WCW. De svaga länkarna i Steiners respektive Money Inc. mot varandra är ingen vidare bra idé eftersom båda är limiterade i ringen och är tämligen färglösa båda två. Inte dåliga brottare, absolut inte, men de passar betydligt bättre som tag-brottare eftersom de inte håller för en lång singelmatch. JR underhåller sig själv med att prata om Ricks amatörbrottnings- och footballkarriär. Det blir mycket amatörlås och liknande, vilket kanske funkar en minut innan det blir tjatigt och det känns som om de bara dödar tid i väntan på finishen. Ricks belly-to-belly ser ut att avsluta, men Steve Williams plingar i klockan vilket distraherar. Sullivan hissas ner och kommer ur buren (matchen "är ju över"). Matchen fortsätter och Rick skickar in Rotunda in i Kevin och pinnar Rotunda efter 18:01 till en väldigt, väldigt bra pop som räddade hela matchen. 1/2*

5. US-champ Barry Windham vs. Bam Bam Bigelow.
Titelmatch. JJ Dillon är med Barry in och Oliver Humperdink är med Bigelow in. Bra match, detta blev en av Bigelows få WCW-matcher den här stinten. Kuriosa: Denna matchen var med på den första shoot-intervjun jag någonsin såg (Bigelows). Bra match med två stora och bra brottare. Speciellt Barry var fantastisk vid den här tiden. Synd att motivationen tröt. Bigelow gör springboard-big splash men missar flying headbutt. Barry gör lariat, belly-to-back-suplex och The Claw men missar flying elbow så Bigelow kan göra comeback. Dock tumlar båda ut och Barry tar sig in precis innan tio så Bigelow förlorar på countout efter 16:14. Bra match, trist slut, vet inte varför den bokades så med tanke på att de aldrig gick några returmatcher. ***

Bigelow berättade i sin Title Match Wrestling-shoot att han anser detta vara en av hans bästa matcher någonsin. Han säger att Barry var en av världens tre bästa brottare vid tidpunkten och att det var ett rent nöje att möta honom här. De kom även bra överens privat.

Bigelow gör här historia genom att vara den första att vara med på både Mania och Starrcade samma år. (Rättelse 2018-11-05: Jag tänkte inte på det själv, men någon på Kayfabe Memories-forumet påpekade att det rekordet hålls av JYD här ovan, vilket är helt korrekt.)

- Magnum intervjuar Rick Steiner, som är trött på att folk idiotförklarar honom.

6. NWA Tag-champs Road Warriors vs. Sting & Dusty Rhodes.
Titelmatch. Paul Ellering är med in. Kul liten match. Otrolig hetta rakt igenom och Sting får verkligen skina så det märks att de satsar på honom. Dusty är slagpåse, het tag till Sting som rensar innan det blir kaos. Sting sätter en cross-body på Animal men Ellering kutar in för DQ efter 11:16. Ruttet slut, annars helt okej! **3/4

7. NWA World-champ Ric Flair vs. Lex Luger.
Titelmatch. JJ Dillon är med in. Bältet byter ägare via DQ. Fantastisk match där Luger var både rolig, rörlig och framförallt motiverad och kändes som natt och dag jämfört med WWF några år senare. Bokningen här orkar jag inte läsa in mig på eftersom det mesta från den här tiden var rörigt, men Flair, Dusty och Jim Herd tjafsade fram och tillbaka vilket ledde till denna. Dock kan jag förstå att den kan ha bidragit till att Luger tappade motivationen i WWF några år senare. Tydligen ville Dusty ha Luger som champion men Ric tjafsade emot (han ville hellre förlora till Sting) så det är möjligt att Luger blev lovad bältet här innan mattan drogs undan och han fick veta att han skulle vinna det "senare". Men det blev inte förrän ett och ett halvt år senare, och när han kom till WWF upprepades det på Summerslam 93 så om jag får spekulera kan jag tänka mig att detta spelade in där. Att han blev lovad att vinna bältet men att mattan rycktes undan. Lou Thesz är förresten i publiken. Thesz ser en Luger-match från ringside, det där låter roligt på något sätt. JR noterar att Luger "is in a very special diet". Det betvivlar jag icke, även om han såg mänsklig ut här. De gör den sedvanliga Ric vs. babyface-matchen men till skillnad från GAB lyckas de över förväntan här. Luger gör superplex. Flair attackerar benet med en stol och gör figure-four, men Luger gör comeback och utför en torture-rack, men benet pallar inte så han faller med Flair över sig, och Ric pinnar honom med fötterna på repet efter 31:03. Väldigt bra match! Spontant skulle jag säga att det är bästa Luger-matchen jag har sett, men han har gått flera matcher mot Brian Pillman och Ricky Steamboat som fått bra kritik lite senare så jag avstår från att bedöma det här och nu. ****1/4

- Ric Flair avslutar galan med en psykopat-promo ala Royal Rumble 1992.

- Efter PPVn körde de en Bunkhouse Battle Royal som JYD vann, antagligen för att ge livepubliken något extra.

SLUTSATS: Ganska stabil gala, de flesta matcherna låg runt *** och maineventet var väldigt bra så det blir en klar tumme upp.

Tummen upp.

(Den här recensionen skrevs 2017-10-30.)
_________________
- Snabbare än Google, pålitligare än Wikipedia!
Till överst på sidan
Användarens profil Skicka personligt meddelande Besök användarens hemsida
Visa inlägg nyare än:   
Skapa nytt ämne   Svara på ämnet    Forumindex -> WCW PPV & TV Alla tider är GMT + 1 timme (svensk normaltid)
Sida 1 av 1

 
Hoppa till:  
Du kan inte skapa nya inlägg i det här forumet
Du kan inte svara på inlägg i det här forumet
Du kan inte ändra dina inlägg i det här forumet
Du kan inte ta bort dina inlägg i det här forumet
Du kan inte rösta i det här forumet


Powered by phpBB © 2001, 2005 phpBB Group
Swedish translation by phpBB Sweden and Virtuality © 2003-2019