Forumindex SweWrestling.com
Sveriges Största Wrestlingforum!
 
 Vanliga frågorVanliga frågor   SökSök   MedlemslistaMedlemslista   AnvändargrupperAnvändargrupper   Bli medlemBli medlem 
 ProfilProfil   Logga in för att läsa dina meddelandenLogga in för att läsa dina meddelanden   Logga inLogga in 

WWF Houseshows 1988!
Gå till sida 1, 2  Nästa
 
Skapa nytt ämne   Svara på ämnet    Forumindex -> Allmänt om WWE
Föregående ämne :: Nästa ämne  
Författare Meddelande
sebbe
Legitimerad wrestlingnörd [Site Admin]


Registreringsdatum: 14 juni 2006
Inlägg: 13091
Ort: Kristianstad

InläggPostat: 10 aug 2018 13:21    Rubrik: WWF Houseshows 1988! Svara med citat

LA Sports Arena 1988-07-15

- Detta är en ordinär houseshow som filmades och visades lokalt på Z Channel i Los Angeles, precis som att de brukade visa sina MSG-shower på lokal-TV i New York. Det är verkligen inget utöver det vanliga, det är ingen pompa och ståt utan vi går direkt från introt till första matchen.

- Jag har ingen susning om vem ring-announcern är men han har en enormt jobbig röst att lyssna på.

- Gorilla Monsoon, Sean Mooney & Superstar Billy Graham kommenterar.

1. Big Bossman vs. Scott Casey.
Udda val av öppningsmatch (även om den mörka matchen var ännu mer udda; Terry Taylor vs. Iron Sheik). Returmatch från PTW 1988-06-27 (1/2*), och ungefär lika dålig. Det enda som skiljer dem är färgen på Caseys badbyxor. Slick är inte med in, jag antar att han var på den andra turnén i Houston med Bolsheviks. Bossman med några bearhugs innan Casey gör comeback med en drös axehandles men Bossman avslutar med en kass Bossman-slam efter 7:23. Det var andra gången på raken de får den spotten att se bedrövlig ut, det ser mer ut som om Bossman faller ner på honom än att slamma honom. Bossman sätter fast Casey med handklovar och vevar loss med batongen. 1/4*

2. The Rockers vs. The Conquistadors.
Rockers har Ultimate Warriors introlåt här av någon anledning. Ganska nedtonad Rockers-match. Inte dålig men den blixtrar aldrig till och det känns som om den var betydligt mer safe än den hade varit på en större show. En stund in i matchen dyker Jesse Ventura upp och skriker på Graham av någon anledning innan han sätter sig och gör color. Tyvärr tjafsar de så mycket med varandra att det tar fokus från matchen. Välkommen till Nitro. Rockers dominerar innan Shawn blir face-in-peril. Tag till Marty som rensar innan det blir kaos. Shawn hiptossar Marty på en Conquistador och avslutar honom med en flying fistdrop efter 14:39. **

3. Jim Duggan vs. Andre The Giant.
Ingen Bobby Heenan med in eftersom han ska brottas i matchen efter. Detta faller under kategorin "spektakel", och som spektakel var det riktigt underhållande eftersom fansen var högljudda rakt igenom. Att i princip bara posera och göra restholds i tio minuter framför en konstant exalterad publiken är riktigt imponerande. En kille i publiken har en bräda med "YOO" skrivet på. Det var nog första gången jag ser den stavningen. Andre stryper honom (Hacksaw, inte killen i publiken) och gör bearhug. Duggan kommer loss och gör två clotheslines så Andre gör sitt enda bump ikväll. Duggan går för en big splash men Andre möter honom med ett slag i plytet. Andre möter en tredje clothesline med en big boot och rullar upp honom för tre med fötterna på repet efter 13:05. Har nog aldrig sett Andre vinna så förut. Duggan rensar med sin bräda efteråt för att få tillbaka sin hetta. Som match var det mer Hogan/Rock än Flair/Steamboat (inget fel i det). *

- Sean Mooney intervjuar Jake Roberts och Rick Rude (separat) om deras match ikväll.

4. Loser Wears Weasel Suit: Ultimate Warrior vs. Bobby Heenan.
Jag vet inte hur smart det var att lägga denna direkt efter Duggan-Andre, som också var ett spektakel. Denna var för övrigt med på Warriors andra DVD. Bobby är väldigt duktig i sin roll för att få över Warrior, speciellt med sitt agerande. Men även med sitt bumpande i hörnan som får Warrior att se enormt bra ut. Bobby använder ett stickvapen för att ta över. Warrior gör snabbt comeback, tar vapnet från honom och avslutar med en sleeper efter 7:25. Han iklär en avsvimmad Bobby dräkten, och när han vaknar får han sitt sedvanliga utbrott. NR

5. Jim Neidhart vs. Bad News Brown.
Bra match, precis som på PTW (även samma "manus"), med mycket tryck i grejerna och båda känns supermotiverade. Det är en Ricky Steamboat-match i betydelsen att det inte är VAD som görs utan HUR det görs; allt ser bra ut och inget slarv. Anvil missar charge och bumpar ut i en bra spot. Brown missar flying fistdrop och Anvil gör comeback med en tackling ut. Anvil hoppar ut men åker in i ringstolpen. Anvil rullar in och tror sig ha vunnit på countout, så han börjar posera som en idiot innan Brown smyger in och avslutar honom med en Ghetto Blaster efter 12:42. Neidharts byfåneri i slutet var det enda klagomålet, i övrigt var det en bra match. ***

6. Jake Roberts vs. Rick Rude.
Enormt lång match med tanke på vad de försökte uppnå. Det är en sak att Duggan och Andre gjorde mycket restholds, men de här två borde inte behöva ligga och bryta i en chinlock i tolv minuter. Speciellt inte i maineventet. Det är dock bra hetta nästan rakt igenom. Rude dominerar i nästan tolv minuter innan Jake gör comeback. Rude clotheslinas ut och Jake följer efter, de bråkar och Rude glider in i ringen för att vinna på countout efter 17:47. Jake jagar ut honom medelst Damien efteråt. Inte aktivt dålig match (inget var dåligt utfört) men förbannat tråkig. 1/2*

- Gorilla avrundar genom att intervjua Jake efter vad Gorilla kallar en av de bästa matcher han sett. Jag vet inte vad jag ska säga om det. Jake är inte klar med Rude än.

SLUTSATS: Det är orättvist att jämföra denna med PPVs/SNME etc eftersom detta var en filmad houseshow med allt vad det innebär. Det var ingen dålig show på något sätt (tvärtom uppskattade jag de flesta matcherna) men inget var tillräckligt bra för att rekommenderas, inget viktigt hände på showen och inramningen var ganska medioker. För mig som försöker se det mesta från 1988 såg jag det som en självklarhet att beta av denna, men ni vanliga homo sapiens göra er icke besvär.

Tummen i mitten.

(Den här recensionen skrevs 2018-08-10.)
_________________
- Snabbare än Google, pålitligare än Wikipedia!


Senast ändrad av sebbe den 01 okt 2018 16:43, ändrad totalt 1 gång
Till överst på sidan
Användarens profil Skicka personligt meddelande Besök användarens hemsida
sebbe
Legitimerad wrestlingnörd [Site Admin]


Registreringsdatum: 14 juni 2006
Inlägg: 13091
Ort: Kristianstad

InläggPostat: 24 aug 2018 11:00    Rubrik: Svara med citat

LA Sports Arena 1988-08-13

- Detta är en filmad houseshow därför innebär längre och säkrare matcher än normalt, och det vore orättvist att jämföra den med vanlig TV.

- Gorilla Monsoon & Billy Graham kommenterar.

1. Sam Houston vs. Black Jack.
Black Jack är Jack Armstrong (ingen relation med de andra Armstrongs), en jobber som gick en handfull WWF-matcher varav detta blev hans sista. Här ersatte han Iron Sheik av någon anledning, troligtvis no-showade han. Chockerande, jag vet. Basic öppningsmatch, men ganska tråkig. Inget händer. Superstar Billy Graham tycker att Sam Houston måste bulka upp överkroppen om han ska ha en chans i WWF och nämner Barbarian och Warlord, alltmedan Gorilla försöker dämpa det pratet utan att lyckas. Faktiskt ganska komiskt i efterhand att lyssna på. Houston vinner med en bulldog från ingenstans efter 5:48. Det var mestadels restholds. DUD

2. Blue Angel (Blue Blazer) vs. Barry Horowitz.
Detta är förmodligen den tidigaste Owen Hart-matchen i WWE som existerar på film utanför WWEs privata arkiv. Med dagens mått mätt en långsam och tråkig match, men då det begav sig var den förmodligen bättre. Publiken känns måttligt road men Graham markar ut åt Owens flips. Dock är det till 90% armdrags, armbars, hammerlocks och den typen av roliga moves. Inget jätteimponerande alltså med dagens mått mätt. Barry gör en katapult in i repen, Owen bumpar in i hörnan Bret-style och äter en double-underhook-suplex. Barry gör en chinlock medan en kostymklädd asiat i publiken vevar med nävarna karate-style och utmanar dem precis framför hardcam. Owen med sunset-flip för två. Barry gör en russian-legsweep som Gorilla kallar en "snap-neckbreaker". Owen slammar ner honom från toppen, gör missile-dropkick, suplex, flying kneedrop, backbreaker, bodyslam och slutligen avslutar med en moonsault (där han träffar med knäna) efter 14:34. Troligen en av de första gångerna en moonsault utfördes i WWE. Kul match att ha sett men inget jag vill se igen eller kan rekommendera. 1/2*

3. Powers of Pain vs. The Bolsheviks.
Ganska lång match, speciellt eftersom det är en utdragen squash. Bolsheviks fuskar sig till övertaget mot Warlord, men han gör sin egen comeback och taggar i Barbarian helt odramatiskt. Det blir "hetta" på Warlord igen men han tar hand om dem på egen hand innan Barbie taggas in och sparkar loss. Warlord powerslammar Boris Zhukov och Barbie avslutar honom med en flying headbutt efter 9:13. 1/2*

4. SD Jones vs. Curt Hennig.
En klädmässigt nedtonad Jesse Ventura (grön t-shirt) gör color. En av Curts första i WWF, och innan han fått Mr. Perfect-gimmicken. Han ser ut som en tidsresande Dolph Ziggler här. Ganska tråkig match här också. Curt både rör sig och bumpar bra samt har ett bra agerande men hans offense är ganska intetsägande. Mest grundgrepp och restholds (Boston-crab, abdominal-stretch, chinlock). Jones gör comeback med en bra powerslam för två innan Curt avslutar med en forearm (Larrys gamla avslutare) efter 13:06. *

5. WWF World-champ Randy Savage vs. Andre The Giant.
Titelmatch. Liz och Bobby Heenan är med in men Heenan blir utkastad ur ringside eftersom Liz är rädd att bli #meetooad. Ännu en urtråkig Andre-match när han "brottades" på övertid men knappt kunde röra sig utan att tappa balansen. Det blir det vanliga strypandet i 85% av matchen. Savage clotheslinar honom så Andre gör sin sedvanliga repspot för en lätt pop. Andre dominerar igen och tar bort skyddet i ringhörnan för att kunna dunka in Savages plyte i det. Savage fintar en headbutt så Andre skallar den oskyddade ringhörnan och åker in i den igen. Savages flying elbow ger två i vad Gorilla säger är första gången någon sparkar ur den. Ingen aning om det stämmer men det skulle inte förvåna mig. Andre faller och tar tag i Liz ben innan Savage räddar och vi har en dubbel countout efter 10:24. Andre The Idiot poserar med bältet i tron att han vunnit bältet, men hur han kan tro det när han varken pinnade eller submittade honom förstår jag inte. DUD

- Gorilla intervjuar Rick Rude och därefter Rougeau Brothers, antagligen då det var intermission live. Jacques låtsas-läspar i sin intervju av någon anledning.

6. Hartfoundation vs. Fabulous Rougeaus.
Här har vi ett perfekt exempel på en match som lyckas engagera från början till slut utan att det "händer" något fysiskt hela tiden. Även om själva brottningen naturligtvis är väldigt bra den också. De första fem minuterna händer det knappt något fysiskt alls utan det är mest Rougeaus som agerar (försöker slå i Harts att de faktiskt är bra killar). Rougeaus var så naturliga heels (speciellt Jacques) att jag är förvånad över att Vince bokade dem som babyfaces de två första åren. Hetta på Bret under flera minuter innan Anvil taggas in och rensar. Det blir kaos. Bret piledrivar Jacques men medan domaren försöker mota ut Anvil hoppar Raymond in med en double axehandle på Bret för tre efter 17:44. Egentligen konstigt resultat såhär nära Summerslam men det var ju trots allt en houseshow. ***1/2

- Randy Savage kommer in för en promo om hur han tänker "kicka Andres ass". Det konstiga är inte att han kommer in i andra kläder än tidigare ikväll. Det konstiga är att han fortfarande dryper av svett men har ändå bytt outfit till spandexbyxor.

7. Jake Roberts vs. Rick Rude.
Jag gillar hur en stickande kvinna i publiken zoomas in under Rudes entré. Ännu en seg match mellan dessa båda. Jag läste på ett oldschool-forum om Jake, där någon sa att han ofta nämns som en av de största stjärnorna på åttiotalet men ingen kan någonsin nämna en enda bra match med honom. Det tycker jag helt klart han hade en poäng i. Gällande promos var han nästan oslagbar men i ringen levererade han sällan även om han inte var dålig. Denna är ett snäpp bättre och mer tempofylld än deras tråkfest på Wrestlefest. Dock bidrar inte Graham positivt genom att envisas med att säga "brother" i varje mening och "Snake-man" i varannan. Det går så långt att jag önskar matchen och galan slutar bara för att slippa höra honom prata. Seriöst, han pratade 90% av tiden här. Gorilla fick knappt in något alls. Det blir mycket restholds. Rude fintar DDT några gånger och går för en bodyslam men Jake blockerar och landar på honom för tre efter 13:26 för att förlänga fejden. 1/2*

SLUTSATS: Inte direkt Mania 17 och förutom Harts-Rougeaus (som var väldigt bra) fanns det inget av värde här. Undvik.

Tummen ner.

(Den här recensionen skrevs 2018-08-20.)LA Sports Arena 1988-08-13

- Detta är en filmad houseshow därför innebär längre och säkrare matcher än normalt, och det vore orättvist att jämföra den med vanlig TV.

- Gorilla Monsoon & Billy Graham kommenterar.

1. Sam Houston vs. Black Jack.
Black Jack är Jack Armstrong (ingen relation med de andra Armstrongs), en jobber som gick en handfull WWF-matcher varav detta blev hans sista. Här ersatte han Iron Sheik av någon anledning, troligtvis no-showade han. Chockerande, jag vet. Basic öppningsmatch, men ganska tråkig. Inget händer. Superstar Billy Graham tycker att Sam Houston måste bulka upp överkroppen om han ska ha en chans i WWF och nämner Barbarian och Warlord, alltmedan Gorilla försöker dämpa det pratet utan att lyckas. Faktiskt ganska komiskt i efterhand att lyssna på. Houston vinner med en bulldog från ingenstans efter 5:48. Det var mestadels restholds. DUD

2. Blue Angel (Blue Blazer) vs. Barry Horowitz.
Detta är förmodligen den tidigaste Owen Hart-matchen i WWE som existerar på film utanför WWEs privata arkiv. Med dagens mått mätt en långsam och tråkig match, men då det begav sig var den förmodligen bättre. Publiken känns måttligt road men Graham markar ut åt Owens flips. Dock är det till 90% armdrags, armbars, hammerlocks och den typen av roliga moves. Inget jätteimponerande alltså med dagens mått mätt. Barry gör en katapult in i repen, Owen bumpar in i hörnan Bret-style och äter en double-underhook-suplex. Barry gör en chinlock medan en kostymklädd asiat i publiken vevar med nävarna karate-style och utmanar dem precis framför hardcam. Owen med sunset-flip för två. Barry gör en russian-legsweep som Gorilla kallar en "snap-neckbreaker". Owen slammar ner honom från toppen, gör missile-dropkick, suplex, flying kneedrop, backbreaker, bodyslam och slutligen avslutar med en moonsault (där han träffar med knäna) efter 14:34. Troligen en av de första gångerna en moonsault utfördes i WWE. Kul match att ha sett men inget jag vill se igen eller kan rekommendera. 1/2*

3. Powers of Pain vs. The Bolsheviks.
Ganska lång match, speciellt eftersom det är en utdragen squash. Bolsheviks fuskar sig till övertaget mot Warlord, men han gör sin egen comeback och taggar i Barbarian helt odramatiskt. Det blir "hetta" på Warlord igen men han tar hand om dem på egen hand innan Barbie taggas in och sparkar loss. Warlord powerslammar Boris Zhukov och Barbie avslutar honom med en flying headbutt efter 9:13. 1/2*

4. SD Jones vs. Curt Hennig.
En klädmässigt nedtonad Jesse Ventura (grön t-shirt) gör color. En av Curts första i WWF, och innan han fått Mr. Perfect-gimmicken. Han ser ut som en tidsresande Dolph Ziggler här. Ganska tråkig match här också. Curt både rör sig och bumpar bra samt har ett bra agerande men hans offense är ganska intetsägande. Mest grundgrepp och restholds (Boston-crab, abdominal-stretch, chinlock). Jones gör comeback med en bra powerslam för två innan Curt avslutar med en forearm (Larrys gamla avslutare) efter 13:06. *

5. WWF World-champ Randy Savage vs. Andre The Giant.
Titelmatch. Liz och Bobby Heenan är med in men Heenan blir utkastad ur ringside eftersom Liz är rädd att bli #meetooad. Ännu en urtråkig Andre-match när han "brottades" på övertid men knappt kunde röra sig utan att tappa balansen. Det blir det vanliga strypandet i 85% av matchen. Savage clotheslinar honom så Andre gör sin sedvanliga repspot för en lätt pop. Andre dominerar igen och tar bort skyddet i ringhörnan för att kunna dunka in Savages plyte i det. Savage fintar en headbutt så Andre skallar den oskyddade ringhörnan och åker in i den igen. Savages flying elbow ger två i vad Gorilla säger är första gången någon sparkar ur den. Ingen aning om det stämmer men det skulle inte förvåna mig. Andre faller och tar tag i Liz ben innan Savage räddar och vi har en dubbel countout efter 10:24. Andre The Idiot poserar med bältet i tron att han vunnit bältet, men hur han kan tro det när han varken pinnade eller submittade honom förstår jag inte. DUD

- Gorilla intervjuar Rick Rude och därefter Rougeau Brothers, antagligen då det var intermission live. Jacques låtsas-läspar i sin intervju av någon anledning.

6. Hartfoundation vs. Fabulous Rougeaus.
Här har vi ett perfekt exempel på en match som lyckas engagera från början till slut utan att det "händer" något fysiskt hela tiden. Även om själva brottningen naturligtvis är väldigt bra den också. De första fem minuterna händer det knappt något fysiskt alls utan det är mest Rougeaus som agerar (försöker slå i Harts att de faktiskt är bra killar). Rougeaus var så naturliga heels (speciellt Jacques) att jag är förvånad över att Vince bokade dem som babyfaces de två första åren. Hetta på Bret under flera minuter innan Anvil taggas in och rensar. Det blir kaos. Bret piledrivar Jacques men medan domaren försöker mota ut Anvil hoppar Raymond in med en double axehandle på Bret för tre efter 17:44. Egentligen konstigt resultat såhär nära Summerslam men det var ju trots allt en houseshow. ***1/2

- Randy Savage kommer in för en promo om hur han tänker "kicka Andres ass". Det konstiga är inte att han kommer in i andra kläder än tidigare ikväll. Det konstiga är att han fortfarande dryper av svett men har ändå bytt outfit till spandexbyxor.

7. Jake Roberts vs. Rick Rude.
Jag gillar hur en stickande kvinna i publiken zoomas in under Rudes entré. Ännu en seg match mellan dessa båda. Jag läste på ett oldschool-forum om Jake, där någon sa att han ofta nämns som en av de största stjärnorna på åttiotalet men ingen kan någonsin nämna en enda bra match med honom. Det tycker jag helt klart han hade en poäng i. Gällande promos var han nästan oslagbar men i ringen levererade han sällan även om han inte var dålig. Denna är ett snäpp bättre och mer tempofylld än deras tråkfest på Wrestlefest. Dock bidrar inte Graham positivt genom att envisas med att säga "brother" i varje mening och "Snake-man" i varannan. Det går så långt att jag önskar matchen och galan slutar bara för att slippa höra honom prata. Seriöst, han pratade 90% av tiden här. Gorilla fick knappt in något alls. Det blir mycket restholds. Rude fintar DDT några gånger och går för en bodyslam men Jake blockerar och landar på honom för tre efter 13:26 för att förlänga fejden. 1/2*

SLUTSATS: Inte direkt Mania 17 och förutom Harts-Rougeaus (som var väldigt bra) fanns det inget av värde här. Undvik.

Tummen ner.

(Den här recensionen skrevs 2018-08-20.)
_________________
- Snabbare än Google, pålitligare än Wikipedia!
Till överst på sidan
Användarens profil Skicka personligt meddelande Besök användarens hemsida
sebbe
Legitimerad wrestlingnörd [Site Admin]


Registreringsdatum: 14 juni 2006
Inlägg: 13091
Ort: Kristianstad

InläggPostat: 24 aug 2018 17:11    Rubrik: Svara med citat

Philadelphia Spectrum 1988-08-27

- Detta är en nedkortad version av showen (nedklippt till 1:00 lång), och matcherna som klipptes bort var Lanny Poffo vs. Ron Bass, Blue Blazer vs. Barry Horowitz, Tito Santana vs. King Haku samt Powers of Pain vs. The Bolsheviks där bara Tito/Haku låter som en match jag skulle vilja se.

- Dick Graham, Superstar Billy Graham & Lord Alfred Hayes kommenterar.

- Det är rätt glest med folk i arenan, men eftersom detta är en filmad houseshow finns det ingen poäng i att dölja det (det visades bara lokalt i Philadelphia).

- Jag brukar sällan nämna ring-announcern eftersom de knappt märks, men i det här fallet märks det på ett oerhört negativt sätt. Jag har ingen aning om vem som har rollen ikväll men han verkar varken läst manus ordentligt eller tagit reda på hur namnen uttalas ("Jacks Rougeau") eller vad de heter ("Your ring-announcer... your referee, David Hebner"). Troligen är han kontrakterad till arenan. Förr ingick det i avtalet med WWF att arenan hade x antal egna personer kontrakterade som WWE var skyldiga att ge arbeten under showerna (lite som när filmbolag ska filma i Thailand måste de anställa x antal thailändare som elektriker, catering-personal etc. under inspelningen). Det är därför det ibland på äldre shower finns domare som ser ut att vara i pensionsåldern och som knappt vet vad de ska göra i ringen. Men hellre en kass ring-announcer än en kass domare eftersom en kass ring-announcer bara är irriterande medan en kass domare kan aktivt sabba en annars bra match.

1. Hartfoundation vs. Fabulous Rougeaus.
Ungefär samma match som i LA 1988-08-13 vilket absolut inte är ett klagomål. Det är verkligen en konst att nöja sig med att bara agera under sju minuter och göra det underhållande hela tiden. Harts är tämligen färglösa i agerandet men fantastiska workers ihop och därför kompletterar teamen varandra väldigt bra. Dick Graham undrar om "Rougeaus are gonna talk these guys to death or what?" innan det händer något fysiskt. Harts dominerar när de väl börjar slåss, men Bret hamnar i fel hörna och bearbetas. Jag ÄLSKAR att Rougeaus fuskar så ofta de kan men ser till att få domarens uppmärksamhet när de taggar för att visa hur ärliga de är. Anvil taggas in för rensning, och det blir samma avslut som i LA; Bret piledrivar Raymond men medan domaren motar ur Anvil sätter Jacques en axehandle på Bret för tre efter 17:46. ***1/2

2. WWF World-champ Randy Savage vs. Ted DiBiase.
Titelmatch. Virgil och Liz är med in. Sista mötet innan Summerslam. Ännu en underhållande match dem emellan, dock kändes den en smula framstressad. Virgil chairshottar Savage som bumpar som en galning för två. Virgil sliter bort hörnskyddet men Teddy åker in hörnan och Virgil attackerar för DQ efter 12:37. Dock ingen Hulk Hogan till undsättning. Bra match men som sagt lite framstressad, och slutet var lite trist (fast förståeligt såhär nära Summerslam). ***1/4

3. Jake Roberts vs. Rick Rude.
Sedvanligt trist match mellan dessa, där Jakes svartvita byxor tillhör höjdpunkten. Det blir mest restholds och Rude bearbetar armen. Jake drar ner hans byxor så rumpan blurras. Jake gör sin DDT, men Rude hinner dra domaren framför sig i deras vanliga spot. Rude Awakening ger två. De hamnar utanför ringen där Rude hinner in innan tio och vinner på countout efter 18:45. 1/2*

SLUTSATS: Harts/Rougeaus och Savage/DiBiase var som vanligt fasligt underhållande och Jake/Rude var sedvanligt seg, så se de två första och skippa mainet.

(Den här recensionen skrevs 2018-08-24.)
_________________
- Snabbare än Google, pålitligare än Wikipedia!
Till överst på sidan
Användarens profil Skicka personligt meddelande Besök användarens hemsida
Stefan



Registreringsdatum: 16 juni 2006
Inlägg: 7395
Ort: I'm from Winnipeg, you idiot!

InläggPostat: 25 aug 2018 19:02    Rubrik: Svara med citat

Citat:
7. Jake Roberts vs. Rick Rude.
Jag läste på ett oldschool-forum om Jake, där någon sa att han ofta nämns som en av de största stjärnorna på åttiotalet men ingen kan någonsin nämna en enda bra match med honom.


Ted Dibiase på WM 6.
_________________
Okrönad Årets worker 2013!
Till överst på sidan
Användarens profil Skicka personligt meddelande Besök användarens hemsida
sebbe
Legitimerad wrestlingnörd [Site Admin]


Registreringsdatum: 14 juni 2006
Inlägg: 13091
Ort: Kristianstad

InläggPostat: 25 aug 2018 23:42    Rubrik: Svara med citat

Stefan skrev:
Citat:
7. Jake Roberts vs. Rick Rude.
Jag läste på ett oldschool-forum om Jake, där någon sa att han ofta nämns som en av de största stjärnorna på åttiotalet men ingen kan någonsin nämna en enda bra match med honom.


Ted Dibiase på WM 6.


Nu var det ett par år sedan jag såg den, men jag tyckte tydligen den var "ganska underhållande" och gav den **1/4. Men visst, det känns som att den tillhör hans bästa.
_________________
- Snabbare än Google, pålitligare än Wikipedia!
Till överst på sidan
Användarens profil Skicka personligt meddelande Besök användarens hemsida
sebbe
Legitimerad wrestlingnörd [Site Admin]


Registreringsdatum: 14 juni 2006
Inlägg: 13091
Ort: Kristianstad

InläggPostat: 30 aug 2018 13:22    Rubrik: Svara med citat

Boston Garden 1988-09-10 (WWE 24/7)

- Ron Trongard, Superstar Billy Graham & Lord Alfred Hayes kommenterar. Aldrig hört talas om Rod innan men tydligen kommenterade han AWA när det begav sig. Varken han eller Graham är bra kommentatorer, men jag har faktiskt inget emot Hayes eftersom han bidrar med samma sorts myskänsla som jag tycker Gorilla hade.

1. Blue Blazer vs. Barry Horowitz.
Ännu en uppvisning av Owen Hart, vars gimmick kallats allt från Blue Lazer till Blue Angel och nu även Blue Blueser av Lord Alfred. Möjligtvis imponerande match för 1988 men med dagens mått mätt en tämligen avslagen och mellanmjölksaktig. Owen flippar några gånger för att imponera men i övrigt är det ingen speciellt kul match. Horowitz slammas ner från hörnan, Blazer gör dropkick och belly-to-belly innan han avslutar med en flying big splash efter 12:29. *1/2

2. Paul Roma vs. Danny Davis.
Här antecknade jag bokstavligt talat bara att kommentatorerna var kassa och att Roma vinner med en missile-dropkick efter 8:00. *

3. Hartfoundation vs. Fabulous Rougeaus.
Ännu en bra match mellan dessa teams, dock känns det som om jag redan sagt det mesta som finns att säga om deras matcher. Det enda egentliga som skiljer den från de andra är finishen; istället för att Rougeaus fuskar bakom domarens rygg och pinnar Bret, avbryter Jacques en Hart Attack genom att knuffa in domaren i Bret för DQ efter 12:45. Kändes som en ganska lam finish som inte var positiv för något av teamen; Rougeaus förlorade men Harts besegrade dem inte utan vann för att Jacques gjorde bort sig. ***1/4

4. Junkyard Dog vs. Bad News Brown.
BNB dominerar 90% av matchen. Helt förståeligt att de ville pusha honom här men det drog ut lite väl på tiden och till slut blir det bara tjatigt. JYD gör comeback, slammar ner honom från hörnan och skallar honom några gånger innan BNB blockerar charge och avslutar med Ghetto Blaster efter 7:14. I Browns RF-shoot sa han att JYD var "a mess" i WWF. *

- Rougeaus drar en promo i ringen om att de kräver en returmatch mot Harts med en objektiv domare. Redan där borde Bret anat att det inte går att lita på en Hebner, blinkblink.

5. IC-champ Ultimate Warrior vs. Honky Tonk Man.
Titelmatch. Jimmy Hart är med in. Inte mycket till match men Warrior fick se bra ut vilket var poängen (så utifrån det perspektivet kanske det räknas som en bra match). Warrior dominerar innan han gör misstaget att ge sig på Hart, varpå HTM attackerar Warrior bakifrån. Warrior gör comeback, båda hamnar utanför ringen och Hart hoppar på Warrior bakifrån vilket egentligen borde resultera i diskning men Warrior åker på en countout istället efter 3:10. Warrior rensar efteråt och drar ett gitarrsolo med Honkys gura innan han slår sönder den som väntat. NR

6. Jim Brunzell vs. Mr. Perfect.
Curt Hennig har blivit varm i kläderna i karaktären här, och bumpar loss och agerar bra. Brunzell ser ut som en jobber i sina färgglada tights. Han sätter sin fina dropkick men i en kameravinkel som inte gör den rättvisa. Perfect avslutar med en running forearm efter 7:24. *1/2

7. Ken Patera vs. Big Bossman.
Styrkemätning äter upp de första minuterna, sen blir matchen faktiskt ganska tempofylld för att vara dessa båda. Men Bossman är inte en femtedel så bra här som han kom att bli två år senare när han gått ner i vikt och fått bättre kondis. Bossman fintar charge, clotheslinar Patera och avslutar med en big splash efter 8:45. *

8. Hulk Hogan vs. Ted DiBiase.
Virgil är med in. Hulk har sin hjälm på sig som de hoppades på skulle bli en storsäljare men såvitt jag förstår blev det ingen succé. Teddy agerar pingisboll tills Virgil distraherar och Hulkster säljer en stund. Big boot sänker DiBiase. Virgil tar på sig hjälmen och ber Teddy skicka in Hogan i den, men Hulk blockerar och skickar in Teddy i den istället och avslutar med en legdrop efter 13:31. De gjorde denna matchen en miljon gånger under 1988-89. ***

SLUTSATS: Ingen märkvärdig show på något sätt. Harts-Rougeaus har gjorts (bättre) och Hulk-DiBiase var okej, i övrigt kändes det mesta ganska ljummet.

(Den här recensionen skrevs 2018-08-30.)
_________________
- Snabbare än Google, pålitligare än Wikipedia!
Till överst på sidan
Användarens profil Skicka personligt meddelande Besök användarens hemsida
sebbe
Legitimerad wrestlingnörd [Site Admin]


Registreringsdatum: 14 juni 2006
Inlägg: 13091
Ort: Kristianstad

InläggPostat: 07 sep 2018 23:27    Rubrik: Svara med citat

Meadowlands 1988-09-11 (WWE 24/7)

- Jag har försökt se showerna i kronologisk ordning, men denna fick jag tag på när jag höll på med oktober 1988 och beslutade mig för att peta in den i efterhand. Några av matcherna har även visats på PTW så jag hänvisar dit för att kunna korta ner recensionen istället för att ha för mycket dubbletter med.

- Sean Mooney, Superstar Billy Graham & Lord Alfred Hayes kommenterar.

1. En skaplig Jim Brunzell vs. Mr. Perfect-match (**3/4) som finns recenserad på PTW 1988-10-04 inleder showen.

2. Don Muraco vs. Greg Valentine.
Ganska seg match, eftersom de skulle gå tjugo minuter (ursäkta spoilern) fick de hushålla med energin för att orka hela tiden ut. Vilket i det här fallet innebär mycket restholds; bearhug, Boston-crab och figure-four. Muraco sliter bort Valentines benskydd och Tombstonar honom men tidsgränsen på går ut för en draw efter 20:00 (vi missade de första sekunderna av matchen men jag antar att tiden stämmer). Valentine däckar Graham och sätter Muraco i en figure-four, men Graham räddar. Fejden fick aldrig något slut eftersom Muraco sparkades i november innan deras blowoff-matcher. *

3. Den klumpiga JYD-Hercules-matchen (1/2*) från PTW 1988-09-20.

4. Hulk Hogan vs. Bad News Brown.
Ska sanningen fram var det denna jag ville se. Hade den inte varit med på galan hade jag förmodligen inte brytt mig om att ta mig an showen överhuvudtaget eftersom jag redan recenserat hälften av matcherna på PTW och jag redan har sett de andra parningarna flera gånger. Nåväl. Ganska underehållande match där båda såg motiverade ut. Hulk fladdrar upp i ett högt knä för att visa att han har arbetsskorna på. BNB dominerar men sänker domaren av misstag, och försöker använda Hulks hjälm men Hogan tar den och använder den på honom istället och avslutar med en legdrop efter 9:24. De hypar detta som BNBs första förlust i WWF, men innan detta jobbade han till Ultimate Warrior, Koko. B Ware (!), JYD och Hogan i säkert sammanlagt 15 ett dussin matcher, men på houseshows och i dark matches. **1/2

BNB sa i sin RF-shoot från 2005 att det var Hulk som bad Vince anställa honom eftersom han ville ha fler heels att jobba med, men Bret hävdar att det var han som tog BNB till WWF. Ingen aning om vad som stämmer, men Bret kände honom via Stampede så jag antar att hans version stämmer bättre överens med verkligheten.

- Dags för intermission, vilket ger oss meningslösa intervjuer med Ted DiBiase, Hartfoundation, Rick Rude, Rougeau Brothers och Jim Duggan.

5. Blue Blazer vs. Barry Horowitz (*) från PTW 1988-09-20.

6. Jim Duggan vs. Ted DiBiase.
Virgil är med in. Kul match, betydligt bättre än på Mania 4 men jag då fick de hushålla med tiden och energin eftersom det var PPV och Teddy skulle gå två ytterligare matcher samma kväll. Ju mer jag ser av Teddy, desto mer inser jag vilken jäkla bra worker han var men även Duggan gjorde sin del här. Plus att de kompletterar varandra bra; Teddy är en rik skitstövel och Duggan är en arbetare utan fancy moves eller kläder som ändå lyckas få ner elakingen. Virgil fuskar som vanligt och Duggan nitar honom med brädan och jagar ut Teddy från ringen, och diskas för besväret efter 12:05. Lite tråkigt slut på en annars underhållande match. **3/4

7. Hartfoundation vs. Fabulous Rougeau Brothers.
Sedvanligt underhållande match med dessa fyra, men efter att ha sett en handfull nästan exakt likadana matcher mellan dem börjar jag tycka det är lite tjatigt nu. Inte dåligt, absolut inte, men tjatigt. Enda nya här är att någon i publiken slänger in två plastgrodor i ringen för att reta Rougeaus (de är ju fransk-kanadicker). Hetta på Bret, tag till Anvil som rensar. Bret piledrivar Raymond medan domaren motar ut Anvil, och Jacques sänker Bret med en axehandle och lägger Ray över honom för tre efter 12:20. Jacques sa i sin RF-shoot 2004 att han verkligen gillade de här matcherna, och kallar det en av de bästa tiderna i karriären. ***

8. Jake Roberts vs. Rick Rude.
Apropå tjatiga parningar. I början av galan säger Graham att den här fejden aldrig tar slut. Det känns onekligen som om han fick rätt. Det märkliga är att fejden i sig är bra men matcherna är förbannat tråkiga. Cheryl (som jag tycker liknar Nancy Benoit) är med in. Sean Mooney säger att vi har väntat på denna (vet inte det...) och att Jake har med hela familjen (Cheryl plus Damian) in, vilket måste vara roligt att höra för deras barn (läste på Wiki att Jake har ÅTTA ungar, nånting, nånting, dåligt skämt om orm). Nåväl. De gör sin vanliga match här, men mer kompakt än vanligt (cirka hälften så lång som de brukar vara) så den inte blir så långtråkig. Men det är ingen jättebra match heller, eller ens bra. Rude gör piledriver och ber Cheryl om en kyss, men får en örfil istället och Jake rullar upp honom för tre efter 11:51. *

SLUTSATS: Hulk-Brown och Duggan-DiBiase var underhållande och rekommenderas, vilket såklart även Harts-Rougeaus gör men den sticker inte ut ur mängden jämfört med deras andra tusentals matcher.

Tummen i mitten.

(Den här recensionen skrevs 2018-09-08.)
_________________
- Snabbare än Google, pålitligare än Wikipedia!
Till överst på sidan
Användarens profil Skicka personligt meddelande Besök användarens hemsida
sebbe
Legitimerad wrestlingnörd [Site Admin]


Registreringsdatum: 14 juni 2006
Inlägg: 13091
Ort: Kristianstad

InläggPostat: 14 sep 2018 13:02    Rubrik: Svara med citat

LA Sports Arena 1988-10-16 (WWEN)

- Rod Trongard & Superstar Billy Graham kommenterar.

1. Paul Roma vs. Steve Lombardi.
Oh, goody, INGEN behöver se 15 minuter lång Steve Lombardi-match. Någonsin. Det roligaste i hela matchen är att det är en helt tom rad i publiken mitt framför hard-cam. Inte roligt? Då kan du tänka dig matchen. Roma avslutar med en missile-dropkick efter 14:09. DUD

2. Blue Blazer vs. Jose Estrada.
Blazers dittills bästa match i WWF (av de jag har sett). Mest för att Estrada var en betydligt bättre motståndare för honom än Horowitz/Lombardi med mer story än spots. De väger lika mycket så Graham noterar att de har identiska kroppar. Med den logiken skulle ingen kunna se skillnad på min och John Cenas kroppar eftersom vi ligger på 107 kilo var. Estrada missar en senton från toppen. Blazer dropkickar ut honom och följer upp med en plancha varpå Graham utbrister "OOOH, WHAT A MOVE THAT WAS! HE FLEW THOUGH THE RING... THE ROPES!" Elva år för tidig, Billy. Blazer missar flying elbow men gör gutwrench-suplex och backbreaker innan han avslutar med en flying big splash. ***

3. IC-champ Ultimate Warrior vs. Honky Tonk Man.
Titelmatch. Jimmy Hart är med in. Kort match, men det är precis såhär man ska boka Warrior. Han dominerar tills Jimmy distraherar domaren och Honky använder megafonen som vapen och sparkar loss. Warrior gör comeback men Jimmy kutar in för DQ efter 3:55. HTM kastar puder i ögonen på honom och attackerar honom med en stol efteråt innan Warrior jagar ut dem. Perfekt för att sätta upp deras No DQ-match i samma byggnad nästa månad. *

4. Jim Brunzell vs. Mr. Perfect.
Eftersom Curt Hennig och Terry Taylor debuterade ungefär samtidigt (Taylor debuterade två veckor före), hade ungefär samma utseende och bokades som välbrottande heels jämförs de med varandra, och även om jag i efterhand föredrar Hennig före Taylor måste jag säga att Taylor såg betydligt bättre ut de första månaderna. Medan Curt var stabil i ringen var han ingen brottare som stack ut ur mängden medan Taylors brottning var väldigt slipad redan här. Problemet var att Taylor inte gick in i rollen som Red Rooster (förståeligt) utan utförde den halvhjärtat vilket Vince tolkade som att han var illojal. Nåväl, en halv roman om en brottare som inte är med i matchen får räcka. Curt flippar runt medan Batik-Jim får skina en stund medan kommentatorerna jobbar hårt för att etablera Mr. Perfect-namnet. Jim gör sin fina dropkick men Curt avslutar med en powerslam för tre efter 8:15. 1/2*

5. Hulk Hogan vs. King Haku.
Bobby Heenan är med in. Hulk har sin gladiatorhjälm på sig, en vågad satsning på merchandise som naturligtvis blev ett stort fiasko eftersom inte ens wrestlingfans (som helt saknar all fingertoppskänsla vad gäller mode) vill bära en HJÄLM som klädesplagg. Dave Hebner har en enorm trovärdighet som domare jämfört med dagens sådana. Dave känns verkligen som en riktig domare istället för "bara" en karaktär bland alla andra i wrestling. Ganska basic Hulk vs. monster-match, vilket för övrigt inte är klagomål. Kanske lite väl lång nervehold från Haku, som sen choppar loss vilket enligt Graham "are lethal". Men ändå lyckas Hulk på något mirakulöst sett överleva och göra comeback med det vanliga. Bobby tar på sig Hulks hjälm och ber Haku skicka in honom i den, men Hulk blockerar och skickar in Haku istället, däckar Bobby och legdroppar Haku för tre efter 8:50. *1/2

- Rod Trongard intervjuar Fabulous Rougeaus, som har slagit Harts innan men kommer göra det igen ikväll. Jacques kallar Ron för "Hot Rod" vilket är lite intressant.

- Ron intervjuar Hartfoundation, som är redo för Rougeaus.

6. Koko B. Ware vs. Big Bossman.
Slick är med in. Stabil uppvisning utan större finess. Bossman dominerar men missar big splash så Koko kan göra comeback, men Bossman nitar honom med batongen och avslutar med sin slam efter 5:56. 1/2*

7. Hartfoundation vs. Fabulous Rougeaus.
Jimmy Hart är med in. Ännu en fantastisk match mellan dessa teams. Harts dominerar i nio (!) minuter innan Jimmy fäller Bret som blir face-in-peril. Rougeaus bearbetar honom i cirka tio minuter och lyckas få det underhållande hela tiden. De gör inte bara saker för sakens skull utan får allt att betyda något, och lyckas få det att se ut som en riktig fight istället för en uppgjord wrestlingmatch. Efter två blinda tags är Anvil PISSED så det blir en megapop när han väl taggas in korrekt. Rougeaus säljer som skadeskjutna och Harts går för Hart Attack på Raymond, men Jacques skickar in domaren i Bret för ett ref-bump (älskar att Raymond ser förvånad ut här). En ny domare kommer in och diskar Rougeaus efter 21:18 för att sätta upp returmatcher. Underhållande match enligt mig, men jag förstår att det inte är en match för alla eftersom den inte har arton spots i sekunden. Det märkliga är att de här matcherna får väldigt låga betyg (DUD till **) i WON från den här tiden, fråga mig inte varför. ****

8. Jake Roberts vs. Rick Rude.
Cheryl är med in. Sedvanligt urtråkig match mellan dessa, upplägget i sig var bra men matcherna var katastrof. Rude kallar oss "feta losers", vilket är lite otrevligt sagt men han har helt rätt i sak. Mest restholds. Ron undrar hur mycket Jake tål, jag undrar hur mycket VI tål av den här tradiga matchen. Jake gör comeback. Rude slår tillbaka och försöker kyssa Cheryl, men hon örfilar honom så Jake kan rulla upp honom för tre efter 20:36. DUD

SLUTSATS: Harts-Rougeaus var väldigt bra (men väldigt lik deras andra matcher) och Blazer-Estrada var Owens dittills bästa WWE-match så de två matcherna tycker jag absolut du ska se. Men skippa resten.

Tummen i mitten.

(Den här recensionen skrevs 2018-09-14.)
_________________
- Snabbare än Google, pålitligare än Wikipedia!
Till överst på sidan
Användarens profil Skicka personligt meddelande Besök användarens hemsida
sebbe
Legitimerad wrestlingnörd [Site Admin]


Registreringsdatum: 14 juni 2006
Inlägg: 13091
Ort: Kristianstad

InläggPostat: 19 sep 2018 23:02    Rubrik: Svara med citat

MSG 1988-10-24 (WWEN)

- Rod Trongard, Superstar Billy Graham & Lord Alfred Hayes kommenterar.

1. Paul Roma vs. Danny Davis.
Basic - men tråkig - öppningsmatch som till största delen innehåller restholds, och eftersom ingen av dem är speciellt bra att agera blir det inte speciellt intressant. Davis dominerar innan Roma gör comeback och avslutar med en missile-dropkick efter 12:25. Sorry, men denna var riktigt tråkig. DUD

2. Koko B. Ware vs. Big Bossman.
Slick är med in. Jag vet inte hur mycket mer det finns att säga om de här bådas matcher mot varandra, men denna var ungefär lika bra/dålig som de andra. Bossman spottar ut en loska på kommentatorerna vilket känns lite udda (de nämner att de blev träffade). Bossman dominerar, Koko gör comeback men Bossman avslutar enkelt med en Bossman-slam efter 7:04. Koko smakar handklovar och batong efteråt för att sätta upp Bossman som en skitstövel inför Hulk Hogan-fejden. *

3. WWF Tag-champs Demolition vs. The Rockers.
Titelmatch. Mr. Fuji är med in. Ingen märkvärdig match i sig, men var historisk av två skäl; Dels var det första titelmatchen för både Shawn och Marty i WWF och för det andra var det den första Vintage-matchen Eurosport visade med Hoa & Bruno (eller ja, Hoa & Axklo eftersom Bruno satt fast på tåget en stund in i programmet). Hyfsad match, ingen match jag skulle rekommendera men den var inte dålig. Rockers dubbelteamar Demos innan Marty blir slagpåse. Tag till Shawn som knappt hinner rensa innan Ax drar ner repet så han bumpar ut och blir slagpåse han också. Tag till Marty som rensar, och Rockers försöker avsluta Smash genom en flying big splash av Shawn (från Martys axlar) men Ax bryter fallet. Domaren motar ut Marty varpå Smash däckar Marty med en clothesline så Ax kan pinna honom efter 12:29. **1/2

4. Hercules vs. Virgil.
Ted DiBiase är med in. Kort men underhållande match. Herc rensar mot båda. Teddy säljer bra som vanligt men även Virgil agerar pingisboll. Herc dominerar, powerslammar Virgil och avslutar med en full-nelson efter 2:15. Han vägrar släppa upp så Teddy attackerar med en stol och stryper honom med kedjan, men Herc kommer loss och rensar igen. Ingen bra match i teknisk bemärkelse men jag var underhållen rakt igenom, kanske inte så konstigt eftersom den bara var drygt två minuter lång. *

5. Blue Blazer vs. Steve Lombardi.
Owen Harts MSG-debut. Mer kompakt och därför mer underhållande än Owens vanliga matcher runt den här tiden. Lombardi kändes ovanligt motiverad här av någon anledning. Missile-dropkick, monkey-flip, belly-to-belly och moonsault avslutar för Owen efter 8:10. **1/2

6. WWF World-champ Randy Savage vs. Andre The Giant.
Titelmatch, och bältet byter även ägare via countout här (ett resultat av deras dubbla countout i MSG 1988-09-29). Liz och Bobby Heenan är med in och måste vara i sin respektive hörna. Om de lämnar den blir deras sekond diskad. Fascinerande att denna var med på Savages Unreleased-DVD när den finns att ses på WWEN (vilket jag inte märkte förrän efter min recension, därav ny text). Pat Patterson är vid ringside, varje gång jag ser honom i kostym tänker jag på Paulie i Sopranos. Nåväl. Bättre än match väntat, helt enkelt för att de håller den tillräckligt kort för att Andre ska orka med utan att dö efter halva. Andre sänks men fintar en flying elbow och bailar, Savage följer efter men Bobby attackerar för DQ efter 6:59. Savage rensar efteråt. DUD

Trots att dessa båda möttes i 24 titelmatcher mellan april och november (enligt Cagematch) vann aldrig Savage någon på pinfall, utan det var uteslutande countouts/DQ. Dessutom hittade jag bara två brottare som pinnade honom i WWF; Hogan och Warrior (Warrior slog honom väldigt många gånger på runt halvminuten). Dock råder det oklarheter kring två houseshow-matcher. Cagematch brukar notera om matchen slutar via DQ/countout/draw medan de inte inte skriver något alls om matchen slutar via pinfall/submission. Jag hittade två resultat där Hillbilly Jim respektive Jake Roberts besegrade honom, men inget om hur de vann. TheHistoryofWWF hade inget mer än själva resultatet heller. Men jag kan inte tänka mig att den eviga jobbern Hillbilly Jim pinnade Andre 1989. Jake kan jag i och för sig tänka mig eftersom Jake var en stjärna, och fejdade med Andre när matchen gick, men jag tvivlar ändå. Inte minst för att det borde vara känt om Jake pinnat honom.

- Intermission och intervjuer med Ted DiBiase ("Herc är fortfarande min ägodel"), Jim Duggan ("vikter slår inte tillbaka, men det gör jag", faktiskt fyndigt sagt), Rougeaus ("vi får en andel av Hartfoundations löner så vi hoppas de fortsätter pushas") och Rick Rude, som ska upp mot Jake Roberts ikväll i vad Sean Mooney kallar "a very interesting match". Han måste missat deras tidigare matcher.

7. Jim Duggan vs. Dino Bravo.
Frenchy Martin är med in. Ren komedimatch inför en het publik, vilket är en förutsättning för att matchen ska fungera. En bra teknisk match kan avnjutas även om publiken är dålig (men såklart är det bättre om de är engagerade) men en sådan här match MÅSTE publiken vara heta för att den ska funka alls. Bravo med restholds. Duggan gör en sunset-flip, något jag nog aldrig sett honom göra varken före eller efter detta. Han sätter sin clothesline och Bravo rullar ut. Duggan följer efter och vevar loss, men Frenchy distraherar, Bravo rullar in och Duggan åker på en countout efter 8:17 för att hålla fejden vid liv. Han rensar med brädan efteråt till publikens glädje. 1/4*

8. Hartfoundation vs. Fabulous Rougeaus.
Jag älskar hur Fink poängterar i Rougeaus introduktion att "de bor i Kanada men har för avsikt att flytta till USA". Det, de små flaggorna och deras avståndstagande till Bravo (de vill inte jämföras med en heel) gör dem till ÄNNU större heels. Sedvanligt bra match här, men tyvärr var slutet så segt att matchen inte slutade utan bara dog ut. Hetta på båda Harts. Tag till Anvil som rensar. Hart Attack ser ut att avsluta Jacques men klockan ringer efter 19:28, vilket visar sig vara Raymond som plingat i den. Fink annonserar en draw men Anvil kräver förlängning med fem minuter. Men de får bara tre. Här börjar den sega delen; Rougeaus teasar att brottas men vägrar och bailar istället innan Pat Patterson motar in dem igen. Harts dominerar en stund innan match bryts helt odramatiskt efter tre minuter (3:04). Den ordinarie matchen var bra men tjafset efteråt och övertiden kändes som ren utfyllnad och ledde inte till något eftersom detta blev deras sista match ihop i MSG. ***

9. Jake Roberts vs. Rick Rude.
Cheryl och är med in. Fink introducerar Bobby också men han dyker inte upp av någon anledning. Man kan bara vinna genom pinfall efter sin avslutare (DDT respektive Rude Awakening). Hittills den bästa matchen dem emellan, vilket säger mer om de andra än denna. Mer kompakt än de matcherna (inte fyra minuter långa restholds åt gången) vilket innebär ett högre tempo. DDT från ingenstans avslutar för Jake efter 12:25. Cheryl örfilar Rude efteråt, som även ormas. *1/2

SLUTSATS: Lite nya matchningar är alltid välkommet, men inget förutom öppningsmatchen var aktivt dåliga.

(Den här recensionen skrevs 2018-09-20.)
_________________
- Snabbare än Google, pålitligare än Wikipedia!
Till överst på sidan
Användarens profil Skicka personligt meddelande Besök användarens hemsida
sebbe
Legitimerad wrestlingnörd [Site Admin]


Registreringsdatum: 14 juni 2006
Inlägg: 13091
Ort: Kristianstad

InläggPostat: 23 sep 2018 13:23    Rubrik: Svara med citat

Boston Garden 1988-11-05 (Internetlånad)

- Jag ska direkt säga att detta verkar vara en sliten VHS-kopia som digitaliserats, där både bild och ljud lämnar mycket att önska (speciellt ljudet som är väldigt lågt, så jag missar säkert det mesta som sägs).

- Rod Trongard, Superstar Billy Graham & Sean Mooney kommenterar.

1. Lanny Poffo vs. Barry Horowitz.
Basic öppnare som Lanny vinner med en sunset-flip efter 6:26. Inte bra, inte dålig, inte minnesvärd alls. 1/2*

2. Ken Patera vs. Red Rooster.
Okej match, mest för att Rooster brottas som Ric Flair under hela matchen. Seriöst, detta är precis som jag hade föreställt mig en Patera vs. Flair-match; Rooster avvaktar mycket i början, gör ögonpetning och bumpar i stil med Flair. Sen gör det väl inte saken bättre/sämre att han ser ut som honom utseendemässigt också. Dock märktes det att Ken inte var motiverad (han satt i princip av tiden eftersom han sagt upp sig men lovat vara kvar till Survivor Series för att få över Big Bossman och Bad News Brown). Patera missar charge så Rooster kan ta över en stund, men Rooster bailar en full-nelson vid repen. Ken försöker powerslammar in honom men Rooster rullar vidare för tre efter 9:53. *1/2

3. Jim Neidhart vs. Raymond Rougeau.
Inte mycket till match. Anvil hotshottar sig själv så Ray kan dominera, men Anvil vänder en backdrop till en rollup för tre efter 2:27. 1/4*

- Sean Mooney intervjuar Ted DiBiase, som tänker ta tillbaka sina ägodelar (Hercules) ikväll.

4. Jim Brunzell vs. King Haku.
Bra match där Haku fick Brunzell se ut som en superstar genom att bumpa för kung och fosterland för honom. Haku missar cross-body och clotheslinas ut, och Jim suplexar in honom igen. Haku tar över en stund men Brunzell gör comeback med några nearfalls innan Haku fintar en clothesline och avslutar med en Superkick efter 7:52. **3/4

5. Bret Hart vs. Jacques Rougeau.
Underhållande match, mest för att Jacques har så mycket karisma att han alltid är rolig att se även om matchen i sig inte är så bra (i stil med Rick Martel, William Regal, Ted DiBiase och några andra). Han tycker Bret har för mycket fett i håret så domaren tvingar honom torka bort det med en handduk. Nog aldrig sett förr. Jacques vill utmana Bret i en kip-up-tävling men Bret är smart nog att inse att Jacques kommer sparka honom när han ligger, så han gör en dropkick istället för att dra igång matchen. En smart babyface, vilken innovativ idé. De gör en småkul match innan Raymond kommer in och distraherar så Jacques kan rulla upp honom med en näve tights för tre efter 11:51. Rougeaus dubbelteamar honom men Anvil räddar för att fortsätta deras fejd och bygga upp till returmatcher. **

6. Jim Duggan vs. Dino Bravo.
Frenchy Martin är med in. Karbon-kopia av deras match i MSG 1988-10-24, där Bravo vinner på countout efter 8:48. 1/4*

- Sean Mooney intervjuar Hercules.

7. WWF Womens-champ Sensational Sherri vs. Rockin Robin.
Titelmatch. Stabil match med flera bra spots, och eftersom Sherri är en bra heel engagerar den publiken. Lite väl mycket hårkast dock. Sherri reverserar en flying cross-body för tre efter 9:38. **1/2

8. Hercules vs. Ted DiBiase.
Virgil är med in. Underhållande match, som Warrior-DiBiase-matcherna men betydligt mer fartfylld eftersom Herc var klart rörligare än Warrior. Teddy missar back-elbow från hörnan (jag är också chockad) så Herc kan göra comeback. Full-nelson släpps upp vid repen, ref-bump och Virgil däckar Herc så Teddy kan pinna honom efter 7:23. Herc gör comeback efteråt. **1/2

- Sean Mooney intervjuar Bad News Brown ("jag ska slå Savage så hårt att hans framtida barn kommer känna av det") och Randy Savage.

9. WWF World-champ Randy Savage vs. Bad News Brown.
Titelmatch, och bältet byter även ägare på countout (BNB vann förra matchen i Boston på countout). Liz är med in. Okej match, men jag hade väntat mig en längre och intensivare match. BNB dominerar nästan hela matchen och ska skicka in Savage i bordet, men kommentatorerna sitter i vägen så det blir ingen vacker spot. Han bara tvärstannar framför dem. BNB går för en bodyslam men Savage vänder till small package för tre efter 7:42. **

SLUTSATS: Kul att ha sett Savage vs. Brown, men Herc-Teddy, dam-matchen och Brunzell-Haku var bättre matcher och värda att se om du får tag på dem.

Tummen i mitten.

(Den här recensionen skrevs 2018-09-23.)
_________________
- Snabbare än Google, pålitligare än Wikipedia!
Till överst på sidan
Användarens profil Skicka personligt meddelande Besök användarens hemsida
sebbe
Legitimerad wrestlingnörd [Site Admin]


Registreringsdatum: 14 juni 2006
Inlägg: 13091
Ort: Kristianstad

InläggPostat: 24 sep 2018 21:37    Rubrik: Svara med citat

Philadelphia 1988-11-12 (internetlånad)

- Dick Graham, Rod Trongard & Lord Alfred Hayes kommenterar.

1. Blue Blazer vs. Danny Davis.
Sedvanlig Owen-match från den här tiden. Han gör en enzuigiri, och jag TROR detta är första gången han utför det i WWF (men det är väl säkert fel som vanligt). Belly-to-belly och flying big splash avslutar efter 7:55. *

2. Young Stallions vs. Brainbusters.
Härlig match, inte bara för att Brainbusters är mitt favorit-team utan även för att Young Stallions är duktiga workers som kan gå med bra i grejerna. Älskar hur frustrerad Tully är i början när hans finter inte funkar på Jim Powers, det gör mer för Powers än vad Tullys bumpande hade gjort. YS dominerar de första tio minuterna innan Powers blir face-in-peril. Tully är sjukt nöjd efter sin dropkick och låter hela arenan veta det. Tag till Paul Roma som rensar innan det blir kaos. Domaren motar ut Powers och en dubbel clothesline avslutar Roma efter 16:46. Det bästa med Arn & Tully är att de har en känsla över legitimitet över sig. Även om jag ser showen inställd på att det är show får de sin match att se ut som en shoot-match (med wrestling mått mätt förstås). ***1/2

3. Jim Duggan vs. Dino Bravo.
Frenchy Martin är med in. Inte lika bra workrate som tag-matchen, men med en oerhört het publik. De gör sin vanliga match innan Frenchy distraherar så Bravo kan däcka Duggan och pinna honom efter 8:59 medan Frenchy håller fast hans ena fot. Detta sätter upp Duggan vs. Frenchy nästa gång (december) de är i Philadelphia. 1/2*

- Någon äldre herre utan hals intervjuar Ultimate Warrior, som är redo för Honky Tonk Man. Intervjuaren undrar hur man får en sådan kropp som Warrior har, varpå Warrior börjar prata om träning och filosofi.

- Här skulle vi ha Brutus Beefcake vs. Ron Bass (Beefcake vann) men den finns inte med på min utgåva, vilket jag kanske inte blir superdeppad av.

4. IC-champ Ultimate Warrior vs. Honky Tonk Man.
Titelmatch. Jimmy Hart är med in. Jag förundras över att Honky alltid blir lika förvånad när Warrior attackerar honom innan matchen. Efter 30 matcher borde han lärt sig kan tyckas. Honky fintar charge och tar över en stund, och använder megafonen medan domaren är upptagen med Hart. Warrior gör comeback med det vanliga men Hart hoppar på honom bakifrån. Detta leder inte till DQ av någon anledning utan det blir inte diskning förrän Honky slänger puder i nyllet på Warrior efter 4:56 för att sätta upp en returmatch i december (där kvällens finish spelar in). Honky använder gitarren som vapen innan Warrior gör comeback och jagar ut båda två. *

5. Hartfoundation vs. Fabulous Rougeaus.
Stabil match, men vid det här laget är jag ganska mätt på parningen även om jag uppskattar den. Dock bokas denna en smula annorlunda mot normalt. Hetta på Anvil, tag till Bret. Det blir kaos. Raymond lägger Jacques på Bret, men medan domaren motar ut Ray vänder Anvil på dem så Bret ligger överst för två. Jacques rullar upp Bret med en näve tights, men Bret reverserar (med näve tights) för tre efter 11:43. Obegripligt hur de här matcherna kunde få runt DUD i Wrestling Observer. ***1/4

6. SD Jones vs. Akeem.
Slick är med in. Jones ersätter JYD som fick kicken några veckor innan, och Lord Alfred säger att Jones är betydligt bättre brottare än JYD. Låter lite onödigt (och bittert) att säga något sådant. Ingen squash, men näst intill. Akeem gör en clothesline där han följer med själv i bumpet, som en lariat fast klumpig. Big splash avslutar efter 4:38. 1/2*

7. Hulk Hogan vs. Big Bossman.
Slick är med in. Jag förstår varför Hogan gillade att möta Bossman; imponerande storlek i sammanhanget men ändå kunde han röra sig oerhört bra vilket fick Hulk att se ännu bättre ut vid comebacken. Jag skulle vilja sätta Bossman före Vader när det gäller storvuxna dudes som kan worka. De gör en klassisk Hogan vs. monster-match men i ett betydligt högre tempo trots en seg bearhug mitt i. Hulk kommer loss men åker på en Bossman-slam som Rod tror var en dubbel clothesline och impas över att Bossman inte fick ont av den. Hogan gör comeback med det vanliga innan Bossman gör en grekisk-romersk ögonpetning och försöker sätta fast honom med handklovar i repet, men Hulk sätter fast honom istället. Bossman clotheslinas ut åker på en countout efter 9:29 eftersom han inte är kapabel att ta sig in i ringen igen. Dock hade han överkroppen mellan repen vilket brukar betyda att domaren slutar räkna, men icke här. Bossman kommer loss och Hulk jagar ut båda innan HOGAN MUST POSE avslutar showen. Drar av 1/4* för det korkade slutet. **3/4

SLUTSATS: Bra show, där bara öppningsmatchen inte var något vidare. Den må vara spektakulär för 1988 men idag känns den ganska blaha och saknade underhållningsvärde med dagens mått mätt. Duggan-Bravo och Jones-Akeem fick lägre betyg men Duggan-matchen hade väldigt engagerad publik och Jones-Akeem var tillräckligt kort för att inte kännas långtråkig. Warrior vs. Honky fick samma betyg men den hade också en engagerad publik och Warrior såg verkligen ut som en superstar. Extra kul är det att två av matcherna byggde vidare till nästa show i Philadelphia (Duggan vs. Frency och Warrior vs. Honky) där finishen i Warrior-matchen byggde på vad som hände här. Även om det bara var en månad fram i tiden visade de mer långsiktig tänk än idag.

De båda tag-matcherna och maineventet var riktigt underhållande så det blir en tumme upp här.

Tummen upp.

(Den här recensionen skrevs 2018-09-24.)
_________________
- Snabbare än Google, pålitligare än Wikipedia!
Till överst på sidan
Användarens profil Skicka personligt meddelande Besök användarens hemsida
sebbe
Legitimerad wrestlingnörd [Site Admin]


Registreringsdatum: 14 juni 2006
Inlägg: 13091
Ort: Kristianstad

InläggPostat: 30 sep 2018 11:16    Rubrik: Svara med citat

MSG 1988-04-25 (internetlånad)

- Det är en slappt producerad show med flera småmisstag med klippningen; När de skickar till Hayes gör de det lite för tidigt så man hör när man får cuen, och de gör samma sak under Strike Forces entré där de klippet dit innan de är beredda på det. Inga stora misstag, absolut inte, men de märktes och WWF brukar vara superproffs när det gäller sådant här. Antagligen handlar det om att de mer eller mindre tvingades filma och sända detta på MSG Network och la därför inte mer arbete på det än nödvändigt.

- Gorilla Monsoon & Lord Alfred Hayes kommenterar.

- Ricky Steamboat vs. Greg Valentine var bokad men eftersom Steamboat lämnade förbundet ströks den. Lite tråkigt eftersom den troligen hade blivit showens andra eller tredje bästa match. Även om Steamboat brottades i WWF en kort stint 1991 hade Vince svårt att lita på att han var tillräckligt motiverad för att pushas, eftersom kan man be om ledigt precis när man vunnit IC-titeln (som 1987 betydde APMYCKET) kan man nog det närsomhelst.

1. Brady Boone vs. Steve Lombardi recenserade jag på PTW 1988-05-09 (*).

- Ken Patera slår Dino Bravo i armbrytning och efteråt attackerar Bravo honom med bordet. Gorilla noterar att Chief Jay Strongbow, som hjälper Patera ut, "blivit fet" på senare tid (WWF tvingades sända detta på
MSG Network och verkade därför inte lägga någon större vikt vid produktionen). Deras wrestlingmatch efteråt avbokas pga Pateras skada. Detta var bara en angle för att sätta upp en returmatch nästa månad. Ja, seriöst.

2. Bret Hart vs. Bad News Brown.
Samma match som alltid, men med ett totalt botchat slut. Vilket var domarens fel. Jag antar att Brets piledriver skulle leda till två innan tidsgränsen går ut för en draw. Men efter piledrivern börjar domaren veva med armarna som om han signalerade för en draw men efter att Bret skrikit något till honom sätter han sig på huk och räknar ut BNB, som sparkar ut efter två. Sen dömer han en draw eftersom tidsgränsen går ut, hur den nu kan göra det efter 18:32. Förmodligen blev det en kommunikationsmiss någonstans och tyvärr sabbade det slutet och drog ner matchen en smula. **3/4

3. Bam Bam Bigelow vs. One Man Gang.
Bigelow rör sig tillräckligt mycket för att inte matchen ska vara helt värdelös, men inte heller bra. Bigelow med en lång armbar och Gang gör en lång nervehold. Bigelow bumpar ut, och återvänder till apronen där han matar loss mot Gang för DQ efter 9:13. Bigelow rensar efteråt så jag undrar varför de inte bara kunde låta honom vinna. 1/4*

4. WWF World-champ Randy Savage vs. Ted DiBiase.
Titelmatch. Liz och Virgil är med in. Samma match som alltid, och det är inget klagomål utan tvärtom en komplimang eftersom den är förbannat underhållande med två världsworkers. Ref-bump och Savage går för sin flying elbow, men Virgil fäller honom så han bumpar ut för countout efter 11:59. Lite lökigt att Liz förgäves försöker väcka och dra in Savage i ringen istället för att låta honom ligga, med tanke på att han blir ett lätt byte för Teddy om han väl kommer in i ringen igen. Savage rensar efteråt. Fink säger att eftersom bältet kan byta ägare på countout är "Randy 'Macho Man' Savage" fortfarande champ. Inget fel i sak men jag ogillar starkt när hans namn sägs så. Tycker scenen i Liar Liar är cringe när Jim Carrey säger åt sin son att de ska se "Randy 'Macho Man' Savage" mot Rick Rude i en match. Nåväl. Finishen satte upp ytterligare en fuck-finish i MSG som i sin tur ledde till en burmatch i juni. Så lång planering ser man inte idag. ****

- Intermission med intervjuer med DiBiase, Hercules, Demolition, Savage och Strike Force.

5. Jose Luis Rivera vs. Barry Horowitz recenserade jag på PTW 1988-05-02 (DUD).

6. Sensational Sherri vs. Desiree Peterson recenserade jag på PTW 1988-05-09 (NR).

7. Ultimate Warrior vs. Hercules.
Faktiskt inte så dålig man skulle kunna tro. Trots mycket styrkemätning (vilket är ungefär lika kul som tromsolon på rockkonserter) och restholds från Herc lyckas de få till en halvkul match där båda verkade mer motiverade än vanligt. Det är väl ingen vacker match men den fyllde sitt syfte och publiken var engagerade. Warrior avslutar odramatiskt med en gorilla-press efter 12:52. *1/2

- Fink läser upp cardet till 1988-05-27:

- Young Stallions vs. Rougeau Brothers.
- Jim Neidhart vs. Don Muraco.
- JYD vs. Ron Bass (denna maineventade showen. Sluta skratta).
- Patera vs. Bravo (är detta verkligen något man vill skylta med?).
- Beefcake vs. OMG.
- Bulldogs & Koko vs. Islanders & Heenan.
- Savage vs. DiBiase.

8. WWF Tag-champs Demolition vs. Strike Force.
Titelmatch. Mr. Fuji är med in. Kort och koncis match, det känns som att de fick lite ont om tid och halvstressade sig igenom den. Men ändå fick de med allt de borde. Strike Force dubbelteamar Smash innan Ax nitar Tito som blir face-in-peril. Blind tag ger bra hetta innan den riktiga ger ännu större hetta. Det blir kaos och Tito sänker Smash med flying burrito men Fuji slår Tito med käppen så Smash rullar över honom för tre efter 7:24. **1/2

SLUTSATS: Jag var underhållen rakt igenom och utifrån det jag såg idag var det en klar tumme upp. Dock hoppade jag över tre av matcherna eftersom jag redan sett dem för inte så längesedan. Just de tre matcherna var riktigt tråkiga vilket drar ner helhetsintrycket så det får räcka med en tumme i mitten.

Tummen i mitten.

(Den här recensionen skrevs 2018-09-30.)
_________________
- Snabbare än Google, pålitligare än Wikipedia!
Till överst på sidan
Användarens profil Skicka personligt meddelande Besök användarens hemsida
sebbe
Legitimerad wrestlingnörd [Site Admin]


Registreringsdatum: 14 juni 2006
Inlägg: 13091
Ort: Kristianstad

InläggPostat: 01 okt 2018 16:42    Rubrik: Svara med citat

Boston Garden 1988-01-09 (WWE 24/7)

- Detta är en (grovt) nerklippt houseshow som visades på WWE 24/7, där vi gick miste om:

- SD Jones vs. Iron Mike Sharpe.
- British Bulldogs vs. The Conquistadors.
- Jake Roberts vs. Ted DiBiase (detta är enda jag hade velat se).
- Dino Bravo vs. Jerry Allen (visas på PTW 1988-01-18 om du av någon pervers anledning önskar se den, NR).

- Gorilla Monsoon & Bobby Heenan kommenterar.

1. WWF World-champ Hulk Hogan vs. Rick Rude.
Titelmatch. Bobby Heenan är med in så Jimmy Hart ersätter honom i båset. Ganska märklig dynamik för Hulk kring den här tiden då han mest mötte Bundy, Gang och Andre. Det blir några minuters tjafs med armbrytning i början på Rudes initiativ innan själva matchen börjar. Och naturligtvis dominerar Ravishing Rick Restholds med armbars och headlocks matchen igenom. Han gör over-the-head-bearhug och flying fistdrop innan Hulk hulkar upp och avslutar med clothesline och legdrop efter 11:42. Efter matchen attackeras han av Ted DiBiase och Virgil. Teddy däckar honom med bältet så Hulk bladar för att sätta upp Hulk & Bigelow vs. DiBiase & Andre i februari (nästa gång WWF är i Boston). Hulk förs iväg till "a hospital" enligt Gorilla, så jag förutsätter att Vince stämmer hans dödsbo tjugo år efter hans död på gaget Gorilla tjänade ikväll eftersom han använde ett förbjudet ord. *

2. WWF Womens-champs Glamour Girls vs. Jumping Bomb Angels.
Titelmatch. Jimmy Hart är med in. Helt okej match, men det är uppenbart att Gorilla inte vet vad japanskorna heter eftersom han undviker att nämna deras individuella namn under hela matchen. Jag har ingen koll heller men å andra sidan har jag ingen lön för att vara insatt i det heller (i ärlighetens namn kan jag inte särskilja Glamour Girls heller). Bobby är ovanligt icke-PK mot JBA här. Facen dominerar innan en av JBA blir face-in-peril. Tag till den andra som rensar. Bobby säger att "de kan sätta in en sändare i en myras navel men lyckas inte finta sina motståndare här". Kaos och Judy Martin framåt-suplexar en av dem så Leilani Kai kan pinna henne efter 10:58. **1/2

3. Brutus Beefcake vs. Greg Valentine.
Jimmy Hart är med in. Beefcake använder en tratt framför micken för att få folk att chanta "HAIRCUT" åt Hammer. Tratten gjorde exakt ingen nytta för ljudet, tvärtom dämpade det ljudet så det lät burkigt. Idiotiskt. De gör sin vanliga match innan Jimmy hoppar på Beefcake vid ringside och domaren signalerar för klockan efter 8:03. Jag trodde det var DQ men tydligen förlorar Beefcake på countout. Han rensar i alla fall efteråt. *

4. WWF Tag-champs Strike Force vs. Hartfoundation.
Titelmatch. Jimmy Hart är med in här också. Basic match. Hetta på Rick, blind tag till Tito för ännu mer hetta och slutligen en korrekt tag till en väldigt hög pop. Tito rensar och gör figure-four på Bret, men Anvil däckar honom med megafonen för DQ efter 12:37. **1/2

SLUTSATS: Tag-matcherna var helt okej men naturligtvis inte så bra att det är värt att leta upp galan för.

Tummen i mitten.

(Den här recensionen skrevs 2018-10-01.)
_________________
- Snabbare än Google, pålitligare än Wikipedia!
Till överst på sidan
Användarens profil Skicka personligt meddelande Besök användarens hemsida
sebbe
Legitimerad wrestlingnörd [Site Admin]


Registreringsdatum: 14 juni 2006
Inlägg: 13091
Ort: Kristianstad

InläggPostat: 02 okt 2018 08:14    Rubrik: Svara med citat

Hamilton, Ontario 1988-03-13 (internetlånad)

- Craig DeGeorge & Nick Bockwinkel kommenterar.

1. SD Jones vs. Johnny V recenserade jag på PTW 1988-04-11 (NR).

2. Killer Bees vs. The Bolsheviks recenserade jag på PTW 1988-04-11 (*1/2).

3. Koko B. Ware vs. Dino Bravo recenserade jag på PTW 1988-04-04 (1/2*).

4. Noriyo Tateno vs. Leilani Kai recenserade jag på PTW 1988-04-04 (*).

5. Brutus Beefcake vs. Greg Valentine.
Jimmy Hart är med in. En äldre herre i publiken har ett stort smile, men det är inget hånflin utan han verkar tycka det är helfestligt med wrestling. Ganska basic match där de inte tar några onödiga risker. Inte för att någon hade förväntat sig Rey Mysterio vs. Jeff Hardy här (om de hade varit aktuella då). Beefcake gör sleeper men Hart kutar in, Beefcake släpper upp och Valentine däckar Beefcake med megafonen för DQ efter 9:05. *1/2

6. Don Muraco & George Steele vs. Butch Reed & One Man Gang.
Bedrövligt tråkig match som mest kändes som tjugo minuters tidsdödande. Det tar nästan fyra minuters larv innan de ens börjar "brottas". Steele bits mest. Hetta snabbt på Muraco, där OMG och Reed turas om att göra alldeles för långa chinlocks. Världens svalaste tag till Steele som rensar i det lamaste kaoset jag någonsin sett, som får Doinkmatchen på Survivor Series 1993 att likna Flair-Steamboat. Reed äter en hotshot och pinnas av Muraco efter 17:53, men som pricken över I-et fokuserar producenten på Steele och OMG vid ringside så vi får inte se själva pinfallet. -*

7. Hulk Hogan & Bam Bam Bigelow vs. Ted DiBiase & Virgil.
Oliver Humperdink och Andre The Giant är med in. Underhållande match. Hetta på Hulk, tag till Bigelow som rensar. Andre fäller Bigelow. Bigelow och Virgil botchar en irish-whip och Bigelow har svårigheter med att få upp Virgil i en gorilla-press. Känns onekligen som om Virgil sandbaggar honom. Hulkster legdroppar Teddy och Bigelow avslutar honom med en big splash efter 9:59. Det skulle vara roligt att veta vad planerna för Bigelow hade varit om han inte skadat knäet och sagt upp sig under sensommaren. Troligen hade han vänt mot Hulk som Hulks andra tag-partners, och de matcherna hade säkert blivit väldigt bra eftersom han kunde bumpa ordentligt för Hulk. **

SLUTSATS: Med toppnoteringen ** gör du nog bäst i att se något annat.

Tummen ner.

(Den här recensionen skrevs 2018-10-01.)
_________________
- Snabbare än Google, pålitligare än Wikipedia!
Till överst på sidan
Användarens profil Skicka personligt meddelande Besök användarens hemsida
sebbe
Legitimerad wrestlingnörd [Site Admin]


Registreringsdatum: 14 juni 2006
Inlägg: 13091
Ort: Kristianstad

InläggPostat: 03 okt 2018 11:59    Rubrik: Svara med citat

Boston Garden 1988-02-06 (matiné) (24/7)

- Craig DeGeorge & Lord Alfred Hayes kommenterar.

1. Lanny Poffo vs. Terry Gibbs.
Sedvanlig öppningsmatch; fartfylld och händelserik match men absolut inget anmärkningsvärt utan mest en "genomgång" om vad wrestling är för något för ickefans. Poffo vinner med en moonsault efter 9:50. Moonsaulten kallas för back-flip och jag antar att den inte kallade moonsault förrän Great Muta använde den regelbundet i WCW 1989 men jag kan såklart ha fel. *

2. Fabulous Rougeaus vs. Steve Lombardi & Barry Horowitz.
Rougeaus kör en uppvisning inledningsvis innan Jacques hamnar i fel hörna och bearbetas. Horowitz och Lombardi gör en bra dubbel elbow på honom, där ena armbågar honom i ansiktet och den andra i nacken på samma gång. Jacques slammar ner Lombardi från hörnan och taggar in Raymond som rensar. Han täcker Barry och Lombardi ska rädda med elbow, men Ray flyttar sig så han armbågar sin tag-partner istället. Dock missade den med tio centimeter. La Bombe avslutar Barry efter 11:21. Helt okej match. **

3. Brady Boone vs. Danny Davis recenserade jag på PTW 1988-02-22 (1/2*).

4. Sam Houston vs. Mike Sharpe recenserade jag på PTW 1988-02-22 (**1/4).

5. Hulk Hogan & Bam Bam Bigelow vs. Ted DiBiase & Andre The Giant.
Oliver Humperdink och Virgil är med in. Här har vi något så udda som att DiBiase bär bältet han fick av Andre igår på Main Event (vilket visades på TV nio dagar efter detta). Han introduceras dessutom som WWF-mästare. Hogan är PISSED eftersom Teddy beltshottade honom så han började blöda senast de var i Boston. Kort och koncis match med BRA hetta. Dessutom används Andre perfekt; han är med för att öka stjärnglansen men eftersom det är tagteam behöver han inte göra mer än nödvändigt. Hetta på Hulk, tag till Biggan som rensar. Virgil fäller honom så Teddy bearbetar honom en stund, men han gör sin egen comeback och taggar in Hulk som rensar och avslutar Teddy med en legdrop efter 6:00. Underhållande varenda sekund och efteråt har vi HOGAN AND BIGELOW AND HUMPERDINK MUST POSE. **1/2

6. Ricky Steamboat vs. Dino Bravo.
Frenchy Martin är med in. Steamboat är fantastisk som vanligt, men det är bara så mycket man kan göra med Bravo. Steamboat skinnar katten, Frenchy försöker stoppa honom men blir bortsparkad innan Steamboat slutför spotten och dumpar Bravo. Han gör aldrig något halvhjärtat. Bravos side-suplex sätter upp elbow men Steamboat fintar och gör comeback, men vi har en dubbel countout efter 12:23. Bravo skriker om fem ytterligare minuter men åker på storstryk och slutligen låter inte Frenchy honom brottas mer. Konstigt bokad, inte minst för att detta blev sista gången de var i ringen ihop. **

7. WWF Womans-champ Sensational Sherri vs. Rockin Robin.
Titelmatch. Mel Phillips, och det är inte bara ikväll, titulerar Sherri "Ladies-champion" istället för "Women-champ" av någon anledning. Fabrikstillverkad match. Robin med faceslam från toppen. Sherri missar cross-body från hörnan men avslutar med en flying (snarare diving) big splash efter 5:32. 1/2*

8. George Steele vs. One Man Gang på PTW 1988-05-23 (1/4*).

9. British Bulldogs vs. Islanders.
Händelserik och tempofylld match, men jag skulle inte vilja kalla den överdrivet bra. Något klickade bara inte. Hetta på Dynamite Kid, blind tag för mer hetta och ännu större pop för den korrekta taggen en stund senare. Davey Boy powerslammar Haku. Tama gör flying big splash på Davey Boy. Dynamite Kid flippar ut och knuffar till domaren för DQ efter 12:37 men det slutar med att Kid rensar genom att piska Islanders med Matildas koppel. **

SLUTSATS: Hulk-taggen var riktigt underhållande och väl värd att se, men resten av galan kan man både ha och mista. Föreslår mista.

Tummen ner.

(Den här recensionen skrevs 2018-10-03.)
_________________
- Snabbare än Google, pålitligare än Wikipedia!
Till överst på sidan
Användarens profil Skicka personligt meddelande Besök användarens hemsida
Visa inlägg nyare än:   
Skapa nytt ämne   Svara på ämnet    Forumindex -> Allmänt om WWE Alla tider är GMT + 1 timme (svensk normaltid)
Gå till sida 1, 2  Nästa
Sida 1 av 2

 
Hoppa till:  
Du kan inte skapa nya inlägg i det här forumet
Du kan inte svara på inlägg i det här forumet
Du kan inte ändra dina inlägg i det här forumet
Du kan inte ta bort dina inlägg i det här forumet
Du kan inte rösta i det här forumet


Powered by phpBB © 2001, 2005 phpBB Group
Swedish translation by phpBB Sweden and Virtuality © 2003-2018