Forumindex SweWrestling.com
Sveriges Största Wrestlingforum!
 
 Vanliga frågorVanliga frågor   SökSök   MedlemslistaMedlemslista   AnvändargrupperAnvändargrupper   Bli medlemBli medlem 
 ProfilProfil   Logga in för att läsa dina meddelandenLogga in för att läsa dina meddelanden   Logga inLogga in 

WCW PPV 1993 (inklusive Clash)

 
Det här forumet är låst så du kan varken skapa, svara på eller ändra inlägg.   Det här ämnet är låst så du kan varken svara på eller ändra det.    Forumindex -> WCW PPV & TV
Föregående ämne :: Nästa ämne  
Författare Meddelande
sebbe
Legitimerad wrestlingnörd [Site Admin]


Registreringsdatum: 14 juni 2006
Inlägg: 13493
Ort: Kristianstad

InläggPostat: 31 dec 2018 16:47    Rubrik: WCW PPV 1993 (inklusive Clash) Svara med citat

1. Clash of the Champions 22 (1993-01-13)

- I vanlig ordning ändrades bokningen eftersom folk var skadade. Först skulle vi ha Sting, Dustin Rhodes, Van Hammer & Ron Simmons vs. Rick Rude, Barbarian, Barry Windham & Vader i maineventet. Men både Van Hammer (diskbråck) och Rude (nackskada) fick backa ur. Paul Orndorff ersatte Rude (inte bara här utan alla Rudes bokningar den närmsta tiden efter att Orndorff skrivit på ett ettårskontrakt). Så det var inte riktigt klart hur mainet såg ut innan showen började (i kayfabe förstås). Terry Funk skulle göra comeback på den här showen, i maineventet, där han skulle ersätta Van Hammer. Men han var inte nöjd med ett kortvarigt kontrakt och var rädd att han bara skulle vara med för att få andra att se bra ut. Apropå folk vars jobb var att få andra att se bra ut; Cactus Jack vände face, och heel och face igen för att delta i den här matchen, som Funks ersättare. Rörigt värre. (WON 1993-01-20 & 1993-01-25)

Cactus Jack vs. Erik Watts ändrades också, men där var det ingen skada utan en angle de ville få över. Watts hade attackerat Arn Anderson på en bensinmack och satt honom i en STF så han därmed stängdes av ett tag från WCW, och för att det skulle se legitimt ut avbokades han från galan. Ingen skada skedd, jag tror det snarare ÖKADE intresset för showen, inte minst för att folk buat ut honom i arenorna innan detta.

- Jim Ross & Jesse Ventura kommenterar i vad som kom att bli JRs sista stora WCW-show.

- Tony Schiavone och Bill Watts reder ut ombokningarna och Larry Zbyszko intervjuar Erik Watts som snubblar på orden ganska rejält när han berättar att han gärna hade mött Jack ikväll men stängdes av istället.

1. Johnny B Badd vs. Cactus Jack.
Ganska intetsägande match där de kunde visa klipp från Starrcade där de tjafsade i Lethal Lottery-turneringen för att ge den en backstory. Ganska kvicktänkt av WCW måste jag tillägga eftersom matchen från början var Watts vs. Jack. Båda är faces här men Jack är klart mer populär. Badd missar sunset-flip (voltar i princip ner i ringen) och Jack avslutar med en elbow efter 2:53. 1/2*

- Tony noterar att Great Muta slog Masa Chono i Tokyo Dome för NWA-titeln för någon vecka sedan, samma prestigefyllda bälte som senare skulle innehas av "true legends of the sport " (som RF hade sagt) som R-Truth, Rob Conway och ett halvt dussin namn jag aldrig hört förut.

- Video för Too Cold Scorpio där han dansar med några ungar på en basketplan, vilket är något av det mest nittiotaliga som någonsin existerat.

2. Too Cold Scorpio vs. Scotty Flamingo.
Bra uppvisning för Scorpio, som imponerar med fina dyk innan han avslutar med en 450 efter 4:14. Inget att klaga på här. **

- Video om Cactus Jacks faceturn där Harley Race vände mot honom men Jack vevade loss med en rejäl spade (!) mot honom, Vader och Paul Orndorff på TV.

3. Chris Benoit vs. Brad Armstrong.
Jesse nämner Stu Hart vilket måste vara en av få gånger han gjort det. Speciellt innan Brets debut där 1997. Stabil match med några fina spots men det blir för mycket tråkiga armlås i början. Benoit gör en fin springboard-clothesline, missar flying headbutt men avslutar med dragon-sleeper efter 9:14. **

- Tony pratar om Rock N Roll Express och visar långa klipp från en SMW-match mot Heavenly Bodies och säger att de ska mötas på Superbrawl.

- Armbrytning: Tony Atlas vs. Vinnie Vegas, med Jesse som MC. Oh, goody. Vegas vinner och utmanar Van Hammer när han är frisk igen.

4. Tom Zenk & Johnny Gunn vs. Wrecking Crew.
Team WC är Al Green och Marcus Laurinaitis, bror till Road Warrior Animal och Johnny Ace. Gunn är Tom Brandi. JR noterar att detta är WCs TV-debut i WCW (de gick fyra TV-bandade matcher innan, men de visades efter Clash). Detta var tänkt att få över WC men de anda fick se betydligt bättre ut tycker jag. Båda dyker bra. Gunn råkar springa in i domaren (shoot) och en stund senare är han på väg att göra det igen men då är domaren med på noterna och hoppar undan vilket ser lite komiskt ut. Hetta på Zenk, tag till Gunn som rensar innan WC avslutar Gunn med en Wrecking Ball (en ganska risig dominator/flying forearm-kombo) efter 6:07. *

Kuriosa: Del Wilkes (Patriot) brydde sig inte om att förnya äganderätten till gimmicken så Honky Tonk Man köpte rättigheterna och gav Brandi rätten att köra gimmicken, som han gjort så sent som i september 2018.

- Larry intervjuar Hollywood Blondes. Tony intervjuar Sting som accepterar Vaders hamburgerätarutmaning (White Castle of Fear är ju både en matchtyp och hamburgerkedja). Larry intervjuar Harley Race, Barbarian, Vader och Paul Orndorff där Barbarian vänder face när de andra attackerar honom eftersom han (Barbie) är kompis med Cactus Jack, som fejdar med Vader. Vi får klipp från de två första Superbrawls för att hypa årets upplaga och avslutningsvis intervjuas Shane Douglas och Ricky Steamboat av Larry.

5. WCW Tag-champs Ricky Steamboat & Shane Douglas vs. Steve Austin & Brian Pillman.
Titelmatch. Bra match, men inte over-the-top-bra eller något man måste se. Ingen intromusik för Blondes av någon anledning (de andra var redan i ringen när WCWs Kevin Dunn klippte dit). En skylt i publiken lyder "Steamboat & Douglas will retain the unified world tag team titles!". Jag hoppas innerligt att det är planterat av WCW så ingen stackare haft tid och jobb med att göra en sådan lam skylt. Hetta på Ricky, tag till Shane som rensar. Det blir kaos och Austin beltshottar Shane för DQ efter 13:44. De fortsätter attackera teamet men JTTS-babyfaces räddar. ***

- Clips av när Vader återtog WCW-bältet från Ron Simmons, och intervju med Vader (live). Ron kutar in och ger sig på både honom och Vader, men Vader slår tillbaka för att ta ut honom ur mainet. JR kallar en big splash för 450, och senare kallar han Vaders avalanche för samma sak av någon anledning.

6. Thundercage: Sting & Dustin Rhodes vs. Barry Windham, Paul Orndorff & Vader.
Harley är med in. Vilken soppa. Ron Simmons är för skadad för att brottas så det blir två mot tre istället. Kommentatorerna hypar att det är No DQ men ändå är det tag-regler som gäller, vilket kan tyckas logiskt om det "bara" gäller att vinna matchen (rätt gubbe måste pinnas) men i hatfejder känns det oväsentligt. Hetta på Sting en stund, som misslyckas se badass ut med sina plufsiga mysbyxor han brottas i ikväll. Dustin taggas in och rensar innan kaoset tar vid. Cactus Jack kutar in och öppnar burlåset med en bultsax, däckar folk med stöveln och pinnar Orndorff efter 11:23. Det blir inte mer WCW än såhär; Tag-regler i en No DQ-burmatch som slutar via pinfall av en deltagare som inte ens är med i matchen. Jag vill understryka att brottarna inte kan klandras eftersom de arbetade på så gott de kunde under förutsättningarna. Dave gillade matchen betydligt mer (***1/4) än vad jag gjorde. *1/2

- JR intervjuar Cactus Jack efteråt, som är redo för både Orndorff och Vader. Detta får räknas som Jacks första officiella faceturn i karriären.

SLUTSATS: Hyfsad show, Tag-titelmatchen var showens bästa men inte så bra att den är värd att letas upp. Inget var aktivt dåligt men mainet var så ologiskt att jag fick halsbränna.

Tummen i mitten.

(Den här recensionen skrevs 2018-12-31. Yep, så firar jag nyår.)
_________________
- Snabbare än Google, pålitligare än Wikipedia!


Senast ändrad av sebbe den 19 apr 2019 22:26, ändrad totalt 2 gånger
Till överst på sidan
Användarens profil Skicka personligt meddelande Besök användarens hemsida
sebbe
Legitimerad wrestlingnörd [Site Admin]


Registreringsdatum: 14 juni 2006
Inlägg: 13493
Ort: Kristianstad

InläggPostat: 04 jan 2019 01:39    Rubrik: Svara med citat

2. Superbrawl 1993 (1993-02-21)

- Tony Schiavone & Jesse Ventura kommenterar.

- Eric Bischoff, Missy Hyatt och Johnny B. Badd står för snack mellan matcherna, och äntligen verkar Badds kontraktsituation löst sig efter den flera veckor långa följetongen i WON om han skrivit på nytt kontrakt eller inte.

- Maxx Payne spelar amerikanska nationalsången på elgitarr vilket låter lika bedrövligt som det, eh, låter. Känns ganska oglamouröst och sniket att låta en halvsopig heel spela istället för att hyra in en riktig artist att framföra den. Då kunde de lika gärna låtit bli helt och hållet istället.

1. Marcus Bagwell & Erik Watts vs. Hollywood Blondes.
Skaplig match, troligen den bästa jag sett med Watts vilket mer handlar om motståndarna. Han började både i WCW respektive WWF strax efter att hans far fått lite makt i förbunden, tänk så det kan slumpa sig. Austin visar här i matchen vilken enorm ringkonstnär han var, jag tycker han är klasser bättre än de andra (även Pillman, som jag aldrig fattat hypen kring). Hetta på Watts, tag till Bagwell som rensar. Bagwell gör Perfect-Plex på Pillman men Austin sänker Bagwell med en axehandle från hörnan så Pillman rullar upp honom för tre efter 16:34. **3/4

- Ric Flair anländer i limousine och vakterna tvingas dra bort yrkesgoupien Missy Hyatt från honom.

2. Too Cold Scorpio vs. Chris Benoit.
Benoits PPV-debut. Tydligen hade en ring-announcer på en TV-tapingen strax före detta kallat Scorpio för "Too Short Scorpio" av misstag vilket jag tyckte var lite roligt. Bra match men inget att skriva hem om (varför man nu skulle skriva hem om gamla WCW-matcher). Tycker inte Benoit kom till sin rätt som heel, men det var inget fel på arbetet. Bra nearfalls mot slutet. Scorpio sätter en snurrande big splash för två. Benoit med flying legdrop för två, en spot jag inte visste han gjorde. Även om matchen i sig inte var mer än bra var slutet fenomenalt utfört, speciellt timingen. De räknar ner 20-minuterstidsgränsen mot slutet. Fem, fyra, Scorpio blockerar dragon-sleeper (Benoits finisher) och avslutar med en victory-roll efter 18:21 med en hel sekund till godo innan tidsgränsen på 20 minuter går ut. Fråga inte. Dave Meltzer timade matchen till 16:57 vilket låter märkligt, eftersom det är en sak om de klipper bort saker efteråt men att originalversionen är KORTARE låter inte så vanligt. Om han nu bara inte skrev fel. Matchen var bra i alla fall. ***

- Eric Bischoff intervjuar Maxx Payne, som tänker ta US-titeln från Dustin Rhodes ikväll.

3. British Bulldog vs. Bill Irwin.
Bulldogs tredje match i förbundet, men de andra två visades inte förrän efteråt. När jag kollade upp det såg jag för övrigt att en av de motståndarna var Mustafa i Gangstas. Bulldog har dubbad musik här vilket låter oerhört konstigt eftersom hans låt är så förknippad med honom att det känns fel med random gitarrlåt. Ingen squash men inte långt därifrån, och kommentatorerna låtsas att den framtida The Goon har en chans här. Wild Bill är så vild att han går för en chinlock halvvägs in, innan Bulldog gör comeback med en imponerande delayed suplex (Bills ben är vinklade snett utåt vilket måste göra det svårt att hålla balansen) och avslutar med en running powerslam efter 5:50. Ingen superimponerande debut för DBS, som tappade orken ganska omgående och efteråt kunde man tro att han brottats i 55 minuter istället för 5:50. Tony informerar oss om att irish-whips uppfanns i Irland i en match 1963 varpå Jesse kallar honom den mest pålästa kommentatorn han känner till, vilket eventuellt är en pik till JR som slutat i förbundet precis innan detta. 1/4*

Läste i WON att WWE skickat ett argt brev till WCW/Bulldog om att han inte fick använda namnen "British Bulldog" eller "Davey Boy Smith" förrän i oktober, men det låter oerhört märkligt om han inte skulle ha rätten till sitt eget dopnamn (eller ja, David). Men trots det kallas han heta raddan här, "British Bulldog Davey Boy Smith".

- Tony intervjuar DBS, som är så andfådd (och hans grötiga accent hjälper inte heller) att det är svårt att förstå honom, men han pratar om "The Sting" som ska brottas senare ikväll.

4. Falls Count Anywhere: Cactus Jack vs. Paul Orndorff.
Matchen börjar med att Bischoff intervjuar Orndroff när Jack attackerar honom med en spade för att dra igång matchen. Riktigt underhållande match, även om den är underhållande på fel sätt. Cactus bumpar järnet och tar några riktigt, riktigt otäcka spots såhär i efterhand. Spots som förmodligen kostat honom mer i hälsa än vad han fick för själva matchen. Han sunset-flippar från andra repet ut ur ringen och slår svanskotan i betongen. Därefter bumpar han över staketet i en bra spot, och suplexas över ett annat staket där han bumpar i betonggolvet. Paul bearbetar benet en stund så de kan vila upp sig innan Cactus bumpar från apronen och ner i mattan, och medan Paul poserar vaknar Cactus och däckar honom med spaden för tre efter 12:19 (enligt Meltzer glömde Paul några spots mot slutet som de tvingades hoppa över och gå direkt till finishen, men jag vet inte om matchen hade blivit bättre om den pågått i flera minuter till). Action i princip nonstop (litet tempobryt under hettan på benet) och en av Cactus bästa någonsin i WCW. Detta var för övrigt Micks första PPV-vinst i karriären. ****

5. Rock N Roll Express vs. Heavenly Bodies (Stan Lane & Tom Prichard).
Jim Cornette är med in. Först annonserades Wrecking Crew vs. Heavenly Bodies men det ändrades till denna av någon anledning. Vad shoot-anledningen är vet jag inte men Tony säger att WC-Bodies var planerad men att RNRXs fejd med Bodies var så pass intensiv att de fick mötas istället. Bobby Eaton, en del av Bodies, får stå över matchen (WCW körde alltså inte Lucha House Rules, en referens jag tror ingen som läser detta efter 2019 begriper) och blir därför utkastad från ringside av domaren. Fantastiskt, den bästa workern av allihop står över. Bra match, bättre än på Survivor Series senare på året. Mest för att publiken är hetare här och därmed är mer engagerade. Dessutom är den HELT olik Cactus-Orndorff vilket är bra eftersom man inte jämför dem med varandra. Jag föredrar Jimmy Del Ray framför Lane eftersom han är betydligt sliskigare än Lane, men Lane är absolut inte dålig. Bra match med lite slapstick med Cornette till publikens jubel. I övrigt var det en paint-by-numbers-bokning med hetta på Ricky och tag till Robert för rensning och kaos. Tom dumpar Ricky över topprepet vilket hade varit DQ om domaren såg det, men det gjorde han alltså inte. Eaton ska rädda Lane från att bli pinnad, men Ricky flyttar sig på Eaton landar på Lane istället och Robert pinnar honom efter 12:53. ***3/4

6. US-champ Dustin Rhodes vs. Maxx Payne.
Titelmatch, och de noterar att det är WCW-regler som gäller. Vilket inte är så konstigt egentligen eftersom det är ett WCW-bälte som sätts på spel mellan två WCW-brottare på en WCW-gala. Payne ersätter Ron Simmons som är borta med en axelskada. Förbannat tråkig match, inte ens jag som gillar Dustin mer än vad som är hälsosamt uppskattar den. Det blir mest tråkiga armlås och Payne känns enormt grön även om han är fem år in i karriären här. Jesse noterar att Payne "är euforisk" vilket måste vara den enda i hela arenan som är det just nu. Dustin gör lariat och suplex som sätter upp... en abdominal-stretch. Jag ger upp. Payne får nog och sänker domaren för DQ efter 11:28 innan han fortsätter attackera Dustin, men Dustin gör comeback och rensar. Ingen aning om varför det blev en DQ-finish men jag antar att eftersom Payne var obesegrad (hans enda förlust, mot Erik Watts via DQ av alla människor, hade ännu inte TV-visats) ville man inte jobba honom till Dustin, inte ens i en titelmatch. Dessutom kom de bara att mötas två gånger till, en houseshow i maj och en i oktober, så det var inte direkt så att de startade en angle här. DUD

7. NWA World-champ Great Muta vs. Barry Windham.
Titelmatch. Ric Flair gör color, och intressant att veta är att Muta hade influensa under matchen vilket förklarar den låga kvalitén. Fruktansvärt tråkig match här också, men här har vi två toppworkers medan Dustin fick släpa runt på en saccosäck, så den BORDE varit bättre med eller utan influensa. Publiken chantar efter Ric Flair medan domaren går igenom reglerna för deltagarna. Matchen består mest av restholds (headlocks, chinlocks) och även om den blixtrar till ibland hinner man knappt reagera innan de går tillbaka till restholdsen. Flair noterar att Mutas brottning ger honom publikens respekt, men det är ett märkligt sätt att visa respekt genom att gäspa sig igenom en match. Mutas moonsault missar. Eller ja, tanken var så i alla fall, han träffar Barry i huvudet med ena knäet av misstag. Moonsault #2 träffar knän och Barry avslutar med en Impaler efter 24:10 i ännu en misslyckad spot eftersom Muta sålde den som en vanlig DDT istället för att hoppa upp innan. Arbetet, även med två stora missar mot slutet, var hyfsat men matchen i sig var förbannat tråkig och båda kändes off. Ric ger Barry bältet efteråt. -*

8. White Castle of Fear Strap-match: WCW World-champ Vader vs. Sting.
Nontitle eftersom det är en osanktionerad match. Harley Race är med in. Det är röra-fyra-hörnorna-reglerna som gäller. Oerhört stiff och bra match, jag sögs verkligen in i den istället för att sitta och tänka på vilken bra underhållning det är. Det är den klassiska David vs. Goliat-storyn här, och båda är perfekta i sina roller. Vader blöder på ryggen (Race bladade honom där när han rullade ut efter att ha fått stryk av skärpet) och vid örat (som han bladade själv och kom åt en artär som krävde omedelbar läkarvård efteråt). Vader med samoan-drop från andra repet, missar Vader-splash och gör superplex. Sting med en bra german och DDT innan han bär runt Vader och nuddar tre hörnor, men kollapsar innan fjärde. Vader når tre hörnan och har svårt att nå fjärde när Sting sparkar honom rakt in i hörnan för vinst efter 20:57. Sting rensar med skärpet efteråt. Tjatig finish i en sådan här matchtyp (som jag sällan uppskattar för övrigt) men detta var en riktigt bra match. ****

Vaders son sa att Sting var ett stort stöd för både Vader och honom det senaste året i och med Vaders sjukdom. (Han nämner även Mick Foley, Steve Austin och DDP som stöd.) (TMZ-intervju 2018-06-24.)

SLUTSATS: Väldigt ojämna gala, minst sagt. Cactus-Orndorff, SMW-taggen och maineventet var väldigt, väldigt bra och helt klart galans tre bästa matcher. Vi hade några skapliga matcher i mellanskiktet som var godkända och sedan NWA- och US-titelmatcherna, som jag tyckte var rena fiaskon. Kanske för att jag håller både Barry och Dustin som två av de bästa brottarna någonsin och därför förväntade mig mer. De två matcherna gör att det sammantaget bara räcker till en stark tumme i mitten istället för tummen upp.

Tummen i mitten.

(Den här recensionen skrevs 2019-01-04.)
_________________
- Snabbare än Google, pålitligare än Wikipedia!
Till överst på sidan
Användarens profil Skicka personligt meddelande Besök användarens hemsida
sebbe
Legitimerad wrestlingnörd [Site Admin]


Registreringsdatum: 14 juni 2006
Inlägg: 13493
Ort: Kristianstad

InläggPostat: 07 jan 2019 12:37    Rubrik: Svara med citat

3. Slamboree 1993 - A Legends' Reunion (1993-05-23)

- Precis som namnet antyder låg fokus på att hedra stjärnor från förr, vilket dels gjordes under PPVn och dels på två olika tillfällen för fansen att träffa legenderna; dels på hotellet på lördag eftermiddag, och på en bankett senare på kvällen (priset för banketten är $25 för fansen) som drog mellan 200 och 300 fans. (WON)

- Tony Schiavone & Larry Zbyszko kommenterar. Larry ersätter Jesse Ventura, som fick en blodpropp i benet under inspelningen av Demolition Man.

- Showen inleds med en drös legender i ringen innan Fabulous Moolah bärs in av ett gäng inoljade karlar eftersom hon tydligen är drottningen av legenderna. Maxx Payne lirar lite på guran och ljuset strular naturligtvis när Eric Bischoff och Missy Hyatt ska prata eftersom WCW är WCW. Vi får för övrigt en massa intervjuer med legender mellan matcherna, men det sägs aldrig något anmärkningsvärt så jag skippar de segmenten.

1. Marcus Bagwell & Too Cold Scorpio vs. Chris Benoit & Bobby Eaton.
Ett fan har en "Marus"-skylt med sig in. Jag vet inte vilket som är mest fascinerande; att man kan stava fel på ett så enkelt namn eller att ingen uppmärksammar vederbörande på det. Bra öppningsmatch. Tony kallar Eaton och Benoit för veteraner, och även om Benoit brottats i över sju år här känns det konstigt att höra någon referera till honom som det. Tony uppgraderar Scorpio vs. Benoit på Superbrawl till "en av de bästa PPV-matcherna någonsin i WCW". Hetta på Bagwell, tag till Scorpio som rensar, det blir kaos och heelsen gör Shawn/Diesel innan Scorpio avslutar Benoit med Tumbleweed efter 9:25. **3/4

2. Van Hammer vs. Sid.
Robert Parker är med in. Van Hammer skulle möta Maxx Payne men jag antar att de ville ha över Sid i en squash och ändrade till detta (storyn var att Hammer vägrade joina Parkers stall så Parker skulle ge honom en hemlig motståndare här). Hammer ser för övrigt inte lika glad ut här som vanligt, det kanske är för att han ska jobba på trettio sekunder. Sid avslutar med en powerbomb efter 0:35. Såhär skulle de bokat Davey Boy Smith på Superbrawl istället för en trist sexminutersmatch. NR

3. Jimmy Snuka, Don Muraco & Dick Murdoch vs. Wahoo McDaniel, Jim Brunzell & Blackjack Mulligan.
Förvånansvärt underhållande match, mest för att jag hade noll förväntningar och blev glatt positivt överraskad. Alla rör sig väldigt bra och med tanke på att det är en sexmanna behöver ingen vara inne längre än nödvändigt. Dave om Mulligan: "I haven't seen Mulligan this active since the Civil War". Murdoch imponerar mest, speciellt när han utför en flying headscissors, men ingen ser aktivt dålig ut. Muraco är nog den som utmärker sig minst men samtidigt var han aldrig en toppworker i klass med de andra. Noterbart för övrigt är att Muraco är regerande ECW-champ (!) här men det nämns så klart inte. Hetta på Brunzell men det hinner inte bli någon het tag eftersom heelsen bråkar internt vilket leder till kaos med alla sex och domaren drar av matchen efter 9:26. Var det verkligen nödvändigt med en tråkig draw här istället för att låta någon gå över, exempelvis Snuka med sin flying big splash? Är ju inte som om någon har något rykte att tänka på här. Dave spekulerar i att de botchade finishen när Wahoo rullade upp Muraco för två där det i själva verket skulle vara tre. Snuka bumpar ut efteråt och slår huvudet i kommentatorbordet. **

Två matcher som var bokade här var Dusty Rhodes & Wahoo McDaniel vs. Ole Anderson & Blackjack Mulligan samt "en sexmanna med Dick Murdoch och fem andra", vilket ombokades till denna av någon anledning.

Tydligen hade Dusty lobbat för en tag-match här med Dick Murdoch vs. Shanghai Pearce & Tex Slazenger (Godwinns), men blev utröstad av de andra i kommitten. (WON 1993-06-07)

Brunzell är legend här men jobbade till Damien Demento och Terry Taylor strax innan i WWF. Så från jobber till legend på en dag?

Detta var Muracos, Brunzells och Mulligans enda matcher i WCW och i Mulligans fall hans sista match någonsin, vilket inte är så konstigt eftersom han pensionerades 1989 och detta var bara ett gästspel. Snuka gick bara en WCW-match till efter detta; en burmatch mot Jeff Jarrett på Nitro 2000.

4. Thunderbolt Patterson & Brad Armstrong vs. Ivan Koloff & Baron von Raschke.
Brad ersätter sin far som är skadad. Jag har nog aldrig sett Thunderbolt förut, och kan konstatera att han är en ren JYD-kopia i både utseende, agerande och "brottning". En legendmatch är helt okej och underhöll mig, två är en för mycket och tre sådana matcher samma kväll är verkligen överdrivet för att behålla folks intresse. Kort match här i alla fall, det är mest kaos och Thunderbolt clotheslinar Baron mot struipen för tre efter 4:40 i vad som Tony kallar en match match med "a lot of excitement". DUD

Thunderbolts aktiva karriär slutade 1985 och fram till denna hade han inte gått en enda match, och denna kom att bli hans sista. Baron var semi-aktiv under den här tiden och gick sin sista match 1996 mot Davud Lynch, något jag inte vill kolla närmare eftersom jag vill tro att han slog den stora regissören i sin sista match. Koloff gick en handfull matcher efter detta varav några i ECW.

- Flair for the Gold. Eftersom Ric Flair var tillbaka var det återigen dags att damma av Horsemen, så han introducerar Arn och Ole Anderson samt Paul Roma som den nya formationen av gruppen. Arn och Ole får en okej pop och Roma ingen pop alls men däremot mummel hos fansen när de kommer in. Roma har kallats den sämsta medlemmen i Horsemen någonsin, och Flair gör ofta narr av honom i sina intervjuer. Han ersatte Tully här (Tully krävde helårskontrakt och bättre lön än de tyckte var motiverat), även om Tully var annonserad i reklamen att delta här ända fram till dagen innan detta. Naturligtvis kan saker hända som gör att de inte kan leverera vad de lovar, men här visste WCW i väldigt god tid att Tully inte skulle vara med här och kunde då ändrat reklamen för att inte lura folk. Men WCW är WCW.

5. Dory Funk Jr. vs. Nick Bockwinkel.
Gene Kiniski är med Dory in, och Verne Gagne är med Bock in. Johnny Valentine (Gregs pappa) gör color och är ungefär lika karismatisk som en sten och får Greg att framstå som The Rock i jämförelse. Kuriosa: Bockwinkel och Verne bytte AWA-titeln några gånger och Funk slog Kiniski för NWA-bältet, men det nämns inte här. Det blir lite svårt att bedöma matchen här eftersom jag kanske sett sammanlagt fem matcher med de inblandade, vars stilar är helt olikt något jag är van vid. Funk är strax över 50 (men har alltid sett ut som 75) och Bock är strax under 60 här och utifrån förutsättningarna tyckte jag båda rörde sig bra men det var absolut ingen rolig match. Domaren kändes vara ett steg före båda två så pinfallen kändes otighta. Valentine noterar att han en gång mötte Dory i en 90-minutersmatch, en match vars kopior bränns om de finns kvar. Dory gör en piledriver mot slutet för två när Bock lägger ena stöveln på repet. Det märks tydligt att de går för en draw och drar ut på tiden. Bock gör figure-four så Kiniski får en snilleblixt att han ska kuta in och öva frisparkar på Dory så han släpper upp, men tänker inte på att finta bort domaren så han vevar loss med sparkandet med domaren precis framför sig. Men eftersom det inte är finishen tvingas domaren låtsas som om det regnar, Kiniski inser sitt misstag och går ut så matchen kan fortsätta som om inget hänt. Fantastiskt. Tiden går ut för en draw efter 15:02 i vad som Tony kallar "a tremendous match" och noterar att "folk står upp överallt!", men det är bara en handfull som ställer sig upp. Som nostalgitripp för de som känner till gubbarna var detta säkert en trevlig liten återblick till det förgågna men för mig som ser det kallt var det bara tråkigt. NR

Detta var Bockwinkels enda och Dory första WCW-match. Hans andra var på en houseshow 1997 där han taggade med Greg Valentine och jobbade till Gino Brito & Tony Parisi, två legender jag inte hört talas om, än mindre sett i ringen.

6. Kensuke Sasaki & Dustin Rhodes vs. Paul Orndorff & Rick Rude.
Heelsen har matchande rockar kvällen till ära. Ganska intetsägande match med tanke på Dustin och Rudes deltagande. Inget anmärkningsvärt händer överhuvudtaget utan känns mer som ren utfyllnad. Hetta på Dustin, tag till Kansuke som rensar innan det blir kaos och Kensuke äter en Rude Awakening för tre efter 9:44. *1/2

- Gordon Solie dödar några minuter genom att introducera folk i premiären av WCWs Hall of Fame.

7. Sting vs. The Prisoner (Nailz).
Prisoner ersätter Scott Norton (se nedan). Något jag inte tänkte på själv utan läste i WON var att Prisoner lanserades från Green Bay, Wisconsin, där Nailz gav sig på Vince vilket slutade med att han fick sparken. Folk chantar "BULLSHIT" när de ser vem ersättaren är. Tråkig match, inte helt oväntat, eftersom Prisoner stryper Sting på lite olika sätt innan Sting vinner med en halvdålig flying clothesline efter 5:17. DUD

Norton vägrade jobba mot Sting eftersom han inte var bokad på TV-tapingen strax före detta, som skulle visas efter galan. Han kände då att WCW bara ville boka honom för att jobba istället för att pusha honom, och Dave Meltzer spekulerar i att eftersom han var ett stort namn i Japan ville han inte riskera något där genom en förlust här. Hursomhelst blev han erbjuden $2.000 för matchen, men avböjde och ersattes av den forna Nailz. Dock var detta redan på fredagen, så ändringen kom på lördagen så WCW hann få ut det på TV innan galan. (WON)

Nailz gick tre matcher i WCW; först denna, sen dark match 1997 mot Yuji Nagata och slutligen en vinst över Barry Darsow på en houseshow 1998. Inte dåligt med tanke på att han fick betalt under hela tiden.

8. Cage: WCW Tag-champs Hollywood Blonds vs. Dos Hombres (Ricky Steamboat & Tom Zenk).
Titelmatch. Tag gäller. Japp, i bur. Ganska tråkig match här också, det känns som kvällens tema. Inte dålig men tråkig, den lever absolut inte upp till potentialen, förmodligen för att buren är till nackdel för deras brottning. Tony kallar Bruno vs. Zbyszko för den bästa burmatchen någonsin. Bara i WCW refererar man till ett annat förbunds match som bästa någonsin samtidigt som man konkurrerar med WWF. Mot slutet demaskerar Steamboat sig själv och sätter en dubbel cross-body från buren på Blondes för två, men klockan ringer i en fuck-up så matchen fortsätter. De gör några nearfalls innan Austin Stungunar Zenk för tre efter 16:09. Något jag inte själv tänkte på, men som Meltzer nämnde i sin recension, var att Steamboat drog av sig masken så folk skulle se att det var Shane (eller ja, Zenk) som jobbade så det inte förstörde Steamboats anseende framöver. **

Zenk ersatte Shane Douglas här. Zenk själv har hävdat att Shane krävde bättre betalning av WCW men de satte hårt mot hårt och ersatte honom med Zenk här för att visa att ingen såg skillnad på dem och att Shane egentligen kunde bytas ut om det behövdes. Meltzer säger att de bytte ut Shane mot Zenk för att Shanes axel fortfarande inte var okej. Hursomhelst säger Bischoff tidigare på showen att det är just Steamboat och Shane under maskerna och under introduktionen före matchen annonseras det också Steamboat och Douglas.

Steamboat har sagt att han tyckte hela köret med maskerna här var fånigt. (RF-shoot.)

Meltzer sa i sin recension att Pillman brottades med bruten näsa här.

9. NWA World-champ Barry Windham vs. Arn Anderson.
Titelmatch. Okej match, varken mer eller mindre. Ganska heatlös dock, kanske för att ARn brottas som face. Barry bladar. Arn klättrar men dropkickas ner och bumpar ut. Barry bailar men Arn jagar ikapp honom och slänger in honom i ringen igen, men Arn lyckas sänka domaren i raseri när han kommer ivägen. Medan domaren samlar sig gör Barry ett beltshot för tre efter 10:57. Arn jobbade hårt men Barry verkade inte motiverad trots REJÄLT bladande. **1/2

Arn gillade inte att de återförenade Horsemen eftersom det blir mer utvattnat för varje gång det sker, och det var väl heller inte så lyckat att de ersatte Tully med Roma. (Arns RF-shoot.)

10. WCW World-champ Vader vs. British Bulldog.
Titelmatch. Harley Race är med in. Bra match, även om det kanske är i ljuset av de andra matchernas låga kvalitet ikväll. Bra hetta. Vader brottas med skadat revben här men det är inget som märks. Bulldog är STARK och får visa det flera gånger i imponerande spots, bland annat en powerslam vid ringside och en delayed suplex. Vader lyckas slå så hårt att han bryter Bulldogs näsa här. Bulldog gör en flying headbutt som skadar honom lika mycket som Vader, men ovanligt att se honom göra något från repen. Vader gör flying big splash (som bröt två revben på Smith) men Bulldog vägrar ge sig så Vader drämmer till honom med en stol för DQ efter 16:18. Han fortsätter misshandeln när Bagwell och Scorpio räddar (Vader och Scorpio var för övrigt bästa vänner privat) men han slår ner dem också innan Sting räddar och rensar för att sätta upp Beach Blast. ***1/4

SLUTSATS: Som bekant har jag inget emot att man släpar in legender för en match/segment med jämna mellanrum, men det känns som om det hade räckt gott och väl med en sådan match. Tre är minst en för mycket, och jag hade kunnat sträcka mig till både sexmanna och Dory-Bock men då kraftigt nedkortade i tid. Nu ska det såklart tilläggas att jag har noll relation med de inblandade vilket säkert spelar in i omdömet. Jag skulle vilja säga att enbart två matcher levererade ikväll; legendernas sexmanna (men det beror mest på låga förväntningar) och mainet, i övrigt var det en tämligen platt gala.

Tummen ner.

(Den här recensionen skrevs 2019-01-07.)
_________________
- Snabbare än Google, pålitligare än Wikipedia!
Till överst på sidan
Användarens profil Skicka personligt meddelande Besök användarens hemsida
sebbe
Legitimerad wrestlingnörd [Site Admin]


Registreringsdatum: 14 juni 2006
Inlägg: 13493
Ort: Kristianstad

InläggPostat: 07 jan 2019 12:44    Rubrik: Svara med citat

4. Clash of the Champions 23 (1993-06-16)

- Två matcher som vi skulle ha här, i alla fall enligt Dave Meltzer, var Ron Simmons vs. Paul Orndorff för TV-titeln och - håll i hatten nu - Jim Neidhart vs. Vinnie Vegas! Dick Slater ersatte en skadad Ordorff (Wiki säger bilolycka, Meltzer säger skadad ljumske), och Vegas hade redan hunnit debutera som Diesel i WWF tio dagar innan detta så Anvil fick nöja sig med att sopa mattan med Shanghai Pierce (Henry Godwinn) i förmatchen. Anvil vs. Kevin Nash 1993 känns sådär roligt. (WON 1993-05-24.)

- Tony Schiavone & Jesse Ventura kommenterar.

1. Ron Simmons vs. Dick Slater.
Paul Orndorff är med in. Kort stabil match som mest känns bokad för att de hade lovat Simmons vs. Orndorff och ville boka den så gott de kunde. Ron powerslammar honom för tre efter 3:57. 1/2*

- Reklam för WCWs hotline, som du kan ringa för att få höra en recap av Clash senare ikväll, och lite senare får vi veta att om vi vill ha Clash på VHS kan det ordnas för den låga summan av $25.

- Eric Bischoff intervjuar Michael Buffer, som gör sin WCW-debut ikväll.

2. Marcus Bagwell vs. Lord Steven Regal.
Sir William är med in (Regal nämner i sin bok att Dusty ville ha Larry Zbyszko som hans manager, men Bill Dundee lobbade för sig själv för att få vara med på TV). Regals första stora match i WCW, eller stora match i USA överhuvudtaget. Teknisk match, men inte så jättebra. Jag tyckte faktiskt han var bättre i WWE där hans agerande fick större utrymme än i WCW där brottningen stod i centrum. Han avslutar med en rollup med en näve tights för tre efter 6:18. *1/2

- Eric intervjuar Maxx Payne, som har snott Johnny B. Badds Badd Blaster. Han erbjuder Badd att få tillbaka den här, men skjuter honom i ansiktet med den istället. Deras match blir därmed inte av här. Tom Zenk kutar in och ger sig på Payne, men Payne slår tillbaka och sätter honom i sin Payne Killer (armbar) för att avsluta segmentet.

3. NWA World-champ Barry Windham vs. Too Cold Scorpio.
Titelmatch. Buffer annonserar sin första match i WCW här. Okej match inför en het publik. Båda känns motiverade och vi får flera fina nearfalls mot slutet. Scorpio gör en fin springboard-450 för två innan Barry avslutar med en framåtvänd suplex till DDT efter 12:52. ***

- Eric intervjuar Sting, Bulldog och Dustin inför sexmanna-taggen.

4. Sting, British Bulldog & Dustin Rhodes vs. Rick Rude, Sid & Vader.
Harley Race är med in. Kul match inför en het publik. Dustin, som är matchens VIP, gör en imponerande suplex på Vader. Inte bara imponerande att se utan även imponerande att Vader, som var skadad här, ändå kunde gå med så pass bra i sina spots. Hetta på Dustin men inget het tag. Han taggar in Sting men domaren är upptagen med heelsen så han godkänner den inte. Det blir kaos och Vader däckar honom med en portfölj så Rude pinnar honom efter 11:02. Att inte får någon het tag kändes udda. Heelsen attackerar Bulldog och Dustin efteråt men Sting räddar. ***

5. 2/3 Falls: WCW Tag-champs Hollywood Blonds vs. Arn Anderson & Ric Flair.
Titelmatch. Flairs "comebackmatch" (han gick en före detta som TV-visades efteråt). Bra match där Flair naturligtvis är den stora stjärnan. Blonds arbetar bra ihop och säljer för glatta livet för sina motståndare, men det är svårt att acceptera Flair och Arn som babyfaces.

Första fallet: Blonds dubbelteamar Arn en bra stund innan han taggar in Flair som direkt sätter en flying axehandle på Brian Pillman. Det blir kaos och Flair pinnar Pillman med en forearm (!) efter 9:42 för att ta hem första fallet. Forearm, verkligen?

Andra fallet: Flair bumpar ut och Steve Austin suplexar honom vid ringside. Tag till Arn som rensar innan han återigen blir slagpåse och får sitt ben bearbetat. Flair taggas in igen för rensning och dumpar Pillman över repet vilket hade varit DQ om domaren såg det. Barry Windham kutar in och attackerar Flair för DQ efter 21:14, vilket resulterar i att Arn & Flair tar hem två fall på raken men inte titlarna eftersom andra fallet var via DQ. Det är precis lika korkat som det låter. Paul Roma kutar till undsättning och för att sätta upp en sexmanna-match på TV som redan var bandad när detta visades. ***1/2

- Tony intervjuar Barry efteråt när Flair attackerar honom för att sätta upp deras titelmatch på Beach Blast.

Ric gillade verkligen att brottas mot Austin, tyckte att de hade fin kemi och att detta var en bra match. (Flairs RF-shoot.)

SLUTSATS: Några bra matcher och två mindre bra (men så pass korta att de inte blir tjatiga) gör detta till en underhållande show på nittio minuter.

Tummen upp.

(Den här recensionen skrevs 2019-01-07.)
_________________
- Snabbare än Google, pålitligare än Wikipedia!
Till överst på sidan
Användarens profil Skicka personligt meddelande Besök användarens hemsida
sebbe
Legitimerad wrestlingnörd [Site Admin]


Registreringsdatum: 14 juni 2006
Inlägg: 13493
Ort: Kristianstad

InläggPostat: 10 jan 2019 00:18    Rubrik: Svara med citat

5. Beach Blast 1993 (1993-07-18)

- Denna lottades ut på VHS av Hoa & Bruno i en tävling på TV3 om jag inte minns fel.

- Tony Schiavone & Jesse Ventura (i tie-dye-linne så han liknar Billy Graham) kommenterar.

1. TV-champ Paul Orndorff vs. Ron Simmons.
Titelmatch. Bältet byter ägare på DQ. Tyvärr en ganska tråkig match, kanske mycket för att jag hade väntat mig en klart bättre match eftersom båda två var stabila workers som även kunde agera. Speciellt Orndorff, som agerar mycket med publiken framförallt i början av matchen. De borde karvat bort fyra minuter för att tighta till matchen dock. Ron bearbetar benet en stund vilket inte gör någon glad. Paul gör comeback och går för piledriver men Ron backdroppar ut honom för DQ efter 11:15 (välkommen till WCW) för att fortsätta fejden på houseshows. Bedrövlig finish på en PPV-match. Ron rensar efteråt och poserar med bältet efteråt. *

2. Marcus Bagwell & Too Cold Scorpio vs. Tex Slazenger & Shanghai Pierce.
Slazenger (Phineas) och Pierce (Henry) är blivande Godwinns. Ganska kul liten match, som dock känns mer som en stabil TV-match än en PPV-match. Ganska basic i sitt utförande vilket absolut inte är ett klagomål (basic tag-matcher tillhör min favorit"genre" i wrestling). Facen gör flera bra spots ihop och det märks inte alls att de ogillade varandra privat. Tag till Scorpio som rensar och under kaoset avslutar han Pierce med en fin 450 efter 12:46. Godwinns sa för övrigt i sin RF-shoot från 2011 att de anser detta vara deras bästa match som tagteam. **3/4

- Missy Hyatt intervjuar Paul Orndorff och Equalizer (Dave Sullivan som retarderad Stan Hansen) om att han tänker besegra Ricky Steamboat, som är Pauls nästa utmanare.

3. Erik Watts vs. Lord Steven Regal.
Sir William är med in. Watts kommer in först, med Regals namntext i bild så antingen är det en sedvanlig WCW-fuckup eller så... äh, klart det är en sedvanlig WCW-fuckup. Regals PPV-debut för övrigt. Tråkig match, men det ska inte skyllas på Watts eftersom Regal var tämligen tråkig i WCW, speciellt i början. Jag tyckte inte han kom till sin rätt förrän i WWE där han varvade brottning med agerande medan det i WCW var mest fokus på teknisk och tämligen tråkig brottning. Långa matcher är inte alltid av godo. Watts går med bra i hans grejer här så den bristande kvalitén är inte hans fel. Watts gör STF men Sir William slår till honom, Watts släpper upp och konfronterar William så Regal kan rulla upp honom med en näve tights för tre efter 7:32. 1/2*

- Jesse intervjuar Regal, som har siktet inställt på TV-titeln.

4. Johnny B. Badd vs. Maxx Payne.
Detta är ingen vanlig match, inte ens en vanlig grudge-match utan en SUPER-grudge-match! Badd har mask på sig eftersom Payne sköt konfetti i yllet på honom på Clash #23. Han gör ett bra bump ut i hörnan när Payne flyttar sig ur en charge. Han gör ett annat dyk som kameran dock missar. Det känns inte riktigt som en hatmatch men den är skapligt underhållande eftersom den håller ett bra tempo. Badd avslutar odramatiskt med en cross-body efter 4:53. *1/2

5. WCW Tag-champs Hollywood Blonds vs. Arn Anderson & Paul Roma.
Titelmatch. Bra arbete av samtliga, men tyvärr var det en alldeles för lång match så det var svårt att hålla fokus uppe så pass länge. Babyfacen dominerar i princip de första tretton minuterna så det är svårt att engagera sig i storyn. Dessutom är det svårt att se Arn och Roma som babyfaces när de är så naturliga heels. Dock har jag inga större problem med Roma som Horseman eftersom jag tycker han var en duktig worker och förstår inte allas "hat" (starkt ord i sammanhanget som ofta missbrukas) mot honom i gruppen. Hetta på båda babyfacen här. Pillman möter en missile-dropkick av Roma med en dropkick från ringen som missar med en halvmeter men säljs ändå. I övrigt hittar jag inget att klaga på. Mot slutet rullar Roma upp Steve Austin men Brian Pillman clotheslinar Roma så Austin hamnar på topp och pinnar honom med en näve tights efter 26:15. Det kändes inte som om det fanns material för en så här lång match, även om inget förutom den dubbla dropkick-spotten var dåligt. ***

Arn tycker att Austin var en fenomenal brottare som var före sin tid. Han tror inte att Pillman låtsades vara psyko (ingen medicinsk term) utan var det på riktigt. Kort sagt gillade han att brottas mot Blonds och uppskattade matcherna enormt. (Arns RF-shoot.)

Här har vi något så udda som att Arn & Roma försvarat bältena på TV-tapings innan detta, när de inte skulle komma att vinna dem förrän på Clash 24 i augusti. Detta med att banda flera månaders material i förväg är till nackdel av flera anledningar; Folk som man har bandat med bältena kan skadas lagom tills de ska vinna dem på live-TV vilket gör att allt material med dem som champions måste skrotas. Saker spoilas långt i förväg, men det var naturligtvis inte lika utbrett 1993 som idag. Och sen har vi moralen hos brottarna. Om man vet att man inte kommer vinna bälte/pushas de närmaste månaderna känner man kanske inte sig så motiverad att göra sitt yttersta i matcherna, och de som vet med sig att de kommer vinna bälte/pushas kan ta det lugnare eftersom de redan har sitt på det torra.

6. 30 Minute Iron Man, US-title: Dustin Rhodes vs. Rick Rude.
Titelmatch. Bältet blev vakant eftersom en titelmatch mellan dessa slutat med dubbel-pin. Iron Man är en trubbig gimmickmatch att boka av olika anledningar, och denna kändes som ett enda stort tidsdödande rakt igenom. Arbetet i ringen var det absolut inget fel på, och jag är imponerad över att Rude orkade agera bra under hela matchen men det blixtrade aldrig riktigt till. Första fallet: Rude Awakening från ingenstans avslutar efter 13:20. Andra fallet: Dustin reverserar en Tombstone för två innan han tar hem fallet med en bulldog efter 26:55 för att jämna till det lite. Tredje fallet: Båda får nearfalls, speciellt Dustin, och Dustin DDTar honom med två sekunder kvar så vi har en draw efter 30:00. De skulle verkligen tjänat på att ha fler fall under matchen för att hålla publikens (och viktigast av allt; MITT!) intresse levande. Dålig avslutning på en PPV-match, inte minst för att de ändå satte bältet på Dustin två månader efter detta. **

I mitt arkiv står det att Dustin sagt att hans match mot Rude här var deras bästa mot varandra, men jag har missat att sätta dit källhänvisning så jag antar att det är från hans RF-shoot eftersom jag inte hittade det i hans bok.

7. NWA World-champ Barry Windham vs. Ric Flair.
Titelmatch. Konstig dynamik med Flair som face och Barry som heel. Stabil match men inte den höjdarmatch man kunde förvänta sig. Barry hade börjat tappa motivationen, lagt på sig i vikt och hade ett skadat ben här vilket inte direkt utgjorde de bästa förutsättningarna för en bra match. Dock ska det tilläggas att Barry alltid pratat gott om Flair i sina intervjuer och säger att Flair är en av de han gillar mest att brottas med. Jag tror dock min åsikt färgas av face/heel-dynamiken är "fel" här. Nåväl. Barry gör en superplex men missar flying elbow. Flair sätter en cross-body från hörnan i sin årliga highspot innan vi får en ganska botchad finish; Ric gör figure-four, domaren räknar på Barrys axlar för tre efter 11:28 men reser sig upp och räknar på Flair (att han ska släppa upp) samtidigt som han säger något till honom (antagligen att matchen är över). Kändes som ett riktigt antiklimax eftersom det tog lång tid från finishen till klockan ringde. Dessutom hade WCW redan bandat segment med Flair som champ som skulle visas efter detta så hardcore-fansen var inte direkt överraskade att han vann. Jesse intervjuar Flair efteråt som ber utmanarna ställa sig i kö för en titelmatch. **1/2

8. Sting & British Bulldog vs. Sid & Vader.
Harley Race och Col. Robert Parker är med in. Kul match, Bulldog och Sid gör sig bäst i tagteam så de kom verkligen till sin rätt här. Klassisk David vs. Goliat-story, fast i tagteam vilket känns lite ovanligt. Hetta på båda babyface, först Bulldog och sen Sting. Bulldog gör en delayed suplex på Vader. Vaderbomb och moonsault på Bulldog ger två. Det blir kaos och Bulldog avslutar Vader med ett krucifix efter 16:42. Inget att klaga på här, ett bra mainevent. ***1/2

Vader tyckte att "de idiotiska vinjetterna" filmade på stranden var "a pain in the ass" att göra eftersom han bränner sig lätt i solen och det var väldigt varmt den dagen. Han medger att han gnällde över värmen och att de skulle snabba på att sätta materialet snabbt så de kunde gå därifrån, vilket säkert misstolkades som att han var en primadonna. (Vaders RF-shoot.)

WCW förhandlade med Ultimate Warrior om att brottas här (vars plats gick till Smith istället) men Warrior var upptagen på annat håll vid den här tiden. (WON 1993-05-17.)

SLUTSATS: Stabil gala, dock ingen toppmatch som är värd att ses på egen hand. Men en trivsam gala. Något jag gärna vill tillägga är att jag gillar tempot på WCWs galor eftersom det aldrig känns framstressat utan allt får ta sin tid. Självklart är alla matcher/segment timat så man hinner få med allt på 2:50 (eller vad nu gränsen är/var) men det KÄNNS inte så.

Tummen i mitten.

(Den här recensionen skrevs 2019-01-09.)
_________________
- Snabbare än Google, pålitligare än Wikipedia!
Till överst på sidan
Användarens profil Skicka personligt meddelande Besök användarens hemsida
sebbe
Legitimerad wrestlingnörd [Site Admin]


Registreringsdatum: 14 juni 2006
Inlägg: 13493
Ort: Kristianstad

InläggPostat: 11 jan 2019 01:09    Rubrik: Svara med citat

6. Clash of the Champions 24 (1993-08-18)

- Tony Schiavone & Jesse Ventura kommenterar.

- När man bandar flera månaders material i förväg kan det lätt bli problem om saker inte blir som planerat. I det här fallet hade de redan filmat Paul Roma & Arn Anderson som Tag-champs innan Clash som skulle visas efteråt. Därför var de tvungna att vinna bältena här, men eftersom Brian Pillman hade ankelproblem kunde han inte brottas här utan fick ersättas av Lord Steven Regal. Inte nog med att WCW hade filmat Roma & Arn som champs, de hade dessutom filmat Nasty Boys med bältena som de inte skulle vinna förrän på Fall Brawl. Vad skulle hända om Jerry Sags skadat sig dagen efter Fall Brawl och varit oförmögen att brottas (om det de gör ens kan kallas brottning) på houseshows/PPVs, men att de hade material med honom brottandes som Tag-champ?

1. WCW Tag-champs Steve Austin & Lord Steven Regal vs. Arn Anderson & Paul Roma.
Titelmatch. Regal ersätter som bekant Pillman (som är med in på kryckor). Sir William är också med in. Hyfsad match. Hetta på Roma, tag till Arn som rensar. Det blir kaos och Arn rullar upp Austin för tre efter 9:51. Eric Bischoff intervjuar de nya mästarna efteråt och Arn visar återigen varför han är fenomenal på micken och får allt att se så naturligt ut. En tanke: Med tanke på att Roma led av trovärdighetsproblem som toppgubbe här borde de inte låtit honom förlora fallet på Beach Blast och låtit Arn vinna fallet här. ***

2. Too Cold Scorpio vs. Bobby Eaton.
Eaton ersätter Regal som fick ersätta Pillman i Tag-titelmatchen. Jag förstår inte varför de inte lika gärna kunde satt in Eaton där eftersom de ändå skulle förlora så det borde kvittat vem som brottades i Pillmans ställe. Kort match, och jag undrar hur Scorpio-Regal hade bokats eftersom Regal inte alls är en lika bra motståndare som Eaton med tanke på Scorpios flashiga stil. Heatlös match för övrigt, de ser nog ingen av dem som stjärnor. Eaton bumpar bra som vanligt och får två med en flying elbow, men Scorpio gör comeback och avslutar med sin 450 efter 5:27. **

3. Mask vs. Guitar: Johnny B Badd vs. Maxx Payne.
Payne sliter av masken men Badd har ytterligare en på sig för att slippa visa det brända anletet han fick efter att Payne skjutit honom med konfettigeväret. Hur det nu skulle bränna sönder ansiktet. Kort match som slutade tvärt när Payne missar en flying big splash och Badd täcker honom för tre efter 2:40. Badd försökte men de hade inga förutsättningar att göra en vettig match. 1/4*

- A Flair For The Gold, som är den klassiska botchen där Shockmaster (där Ole Anderson bistår med rösten) snubblar in genom väggen och tappar sin glittriga Stormtrooperhjälm. Tror inte jag behöver beskriva det närmare eftersom den är med i ALLA blooper-videos om wrestling som existerar. (Kuriosa: Anledningen till att han snubblade var att under genrepet var det bara en plywoodvägg han tog sig igenom, medan något smartskaft spikat fast en bräda horisontellt långt ner som han inte var medveten om under livesändningen.) Säga vad man vill om botchen, det gjorde att han i alla fall blev ihågkommen och kan leva än idag på det på autografsigneringar. Allt för att han snubblade under sin WCW-debut.

4. TV-champ Paul Orndorff vs. Ricky Steamboat.
Titelmatch. Michael Buffers intro bidrar mycket till titeln och matchens betydelse, men frågan är om det var värt det i slutändan eftersom han fick groteskt mycket betalt för sina framträdanden. Bra match som känns mer WWF 1986 än WCW 1993 (inget klagomål, btw). Bra arbete från båda och Ricky bumpar på bra i vanlig ordning innan Steamboat repriserar Mania 3-slutet för tre efter 8:32. Jag gillade matchen men jag tror inte den passar alla smaker. Paul piledrivar honom på bältet efteråt. ***

- Eric Bischoff intervjuar Harley Race, som utlovar otrevligheter till Sting och Ric Flair när de möter Colossal Kongs. Kongs körde bland annat i Global innan detta, och förutom kvällens match körde de bara en handfull jobbermatcher i förbundet, varav några efter Clash innan deras push rann ut i sanden.

5. Sting & Ric Flair vs. Colossal Kongs (Awesome Kong & King Kong).
Harley Race är med Kongs in. I en sedvanlig WCW-botch annonserade de matchen på TV innan anglen som satte upp den visats (WON 1993-08-23.). Kort match, snarare ren uppvisning för Team Blonds. Det blir kaos direkt, Ric tar hand om ena kalorikungen utanför ringen medan Sting bodyslammar och avslutar den andre med en flying big splash efter 2:14. Märklig känsla att se dem teama utan att Ric vänder mot honom efteråt. Tony intervjuar dem efteråt eftersom de ska mötas om NWA-titeln lördagen efter (en match som bandades före Clash i vanlig ordning). En dam i publiken har en skylt som lyder "RICK FLARE". Jag fascineras alltid av hur folk kan stava så fel när de skriver sina idolers namn, och att ingen som såg skylten innan den dras upp på TV kunde påpeka felet/felen. 1/2*

6. Dustin Rhodes & Hawk vs. Rick Rude & Equalizer.
Animal är med in. Hawk vs. Dave Sullivan för väl inte tankarna till Thesz-Rogers men de lyckades göra en intressant match eftersom den var tämligen kort med mycket innehåll, även om det mesta var slag och sparkar. Hawk gör inte bort sig vilket måste påpekas. Dave går för en bodyslam på Dustin men Hawk tacklar så Dustin hamnar på topp för tre efter 7:42. **

Det var tydligen inte lätt att ha att göra med Hawk under den här tiden (eller någon annan tid överhuvudtaget förresten) eftersom han gick med på att bokas här och på Fall Brawl (hans roll där gick till Shockmaster), men drog sig ur dealen veckan innan Clash. På TV teasade WCW att antingen Hawk eller Animal skulle vara Dustins tag-partner på Clash, men det var oklart in i det sista huruivida Hawk skulle dyka upp. Men, som du givetvis redan läste ovan, dök han upp så matchen blev av som planerat. Det var även heat mellan Hawk och Animal så tydligen var många i WCW förvånade över att de dök upp här båda två. Animal får dock inte börja brottad förrän i februari när hans deal med Lloyds of London går ut (men han skulle inte komma att brottas i WCW igen förrän 1996). (WON 1993-08-16 och WON 1993-08-23.)

7. WCW World-champ Vader vs. British Bulldog.
Titelmatch. Harley Race är med in och om Vader diskas blir han av med bältet. Buffer introducerar Bulldog som före detta "International Heavyweight champion" vilket jag antar ska betyda IC-mästare (han var International Tag-champ några gånger, men inte i singel vilket Buffer refererar till). Nåväl. Bra match, inte lika bra som på Slamboree men nästan. Båda känns väldigt motiverade, speciellt Bulldog som hade en tendens att bli trött fort lyckas hålla orken under hela matchen. Vader gör flying big splash. Davey Boy krucifixar honom för två i en spot Tony & Jesse totalt no-säljer även om det var finishen på Beach Blast. Vaderbomb ger två. Vader klättrar men bodyslammas ner, och domaren sänks i farten. Buldog sliter upp Vader för en stark suplex men Harley fäller honom så Vader hamnar på topp för tre efter 11:15. Cactus Jack attackerar Vader efteråt för att fortsätta deras upplägg. ***

Davey Boy måste ha världens sämsta timing; Han fick kicken från WWF i och med dopinganklagelser hösten 1992 och kom till WCW 1993, som drog igång sina egna dopingtester hösten 1993.

SLUTSATS: Bra show, tre starka TV-matcher och minimalt med utfyllnad. Och Shockmasters botch är historisk. Buffer som ring-announcer gör absolut att de matcherna känns större, men då borde de hushålla med honom så det inte mjölkas ut. Ikväll introducerade fler matcher, men var Flair-matchen verkligen nödvändigt för honom att introducera?

Tummen upp.

(Den här recensionen skrevs 2019-01-10)
_________________
- Snabbare än Google, pålitligare än Wikipedia!
Till överst på sidan
Användarens profil Skicka personligt meddelande Besök användarens hemsida
sebbe
Legitimerad wrestlingnörd [Site Admin]


Registreringsdatum: 14 juni 2006
Inlägg: 13493
Ort: Kristianstad

InläggPostat: 11 jan 2019 18:41    Rubrik: Svara med citat

7. Fall Brawl 1993 (1993-09-19)

- Tony Schiavone & Jesse Ventura kommenterar.

1. TV-champ Lord Steven Regal vs. Ricky Steamboat.
Titelmatch. Sir William är med in. Bra liten match, men den passar inte alla smaker eftersom den är tämligen tekniskt och långsam. Men helt i min smak. Regal bearbetar Rickys skadade revben, vilket är den stora storyn i matchen. Steamboat dumpas men skinnar katten tillbaka varpå Sir William däckar honom med sitt paraply så Regal kan german-suplexa honom för tre efter 17:05 för att första gången ta bältet han är så förknippad med. ***

Efter matchen var Regal jätteglad över vinsten, men Arn sa åt honom att det var "kiss of death"-bältet eftersom det innebar att han skulle försvara det väldigt ofta, och gå flera titelmatcher på samma tapings mot alla möjliga motståndare. Men han gillade det! (William Regals bok sidorna 112-113.)

- Eric Bischoff intervjuar Nasty Boys, som har en stor överraskning för Horsemen de kommer avslöja senare ikväll (att Missy Hyatt är deras manager visste hardcore-fans redan om eftersom det bandades månader för detta).

2. Charlie Norris vs. Big Sky.
Norris var en (enligt Meltzer äkta) indian med några blygsamma matcher per år i ryggen, och gjorde väl inget som helst av värde varken före eller efter detta. Sky var bodyguard åt Woman under namnet Nitron i WCW 1989 (något jag inte visste förrän jag kollade upp det) och slutade brottas året efter detta. Han gjorde större avtryck (?) utanför wrestling eftersom han var med i X-Men och Troja, två filmer som inte tillhör min filmsmak och har därför inte setts av mig. Han ser för övrigt ut som om JBL klätt ut sig till Chris Jericho. Ganska dålig match inför en totalt ointresserad publik. Norris är babyface men får noll pops under sin comeback-dans (som alla indianer har i wrestling) innan Kawada-kick avslutar efter 4:35. Bedrövlig PPV-match som inte ens hade funkat som TV-match. DUD

- Scott Dunlop (en CP-skadad intervjuare) intervjuar British Bulldog inför WarGames. Känner inte till Dunlop alls men har inget som helst minne av honom.

3. Marcus Bagwell & Too Cold Scorpio vs. Paul Orndorff & Equalizer.
Hyfsad match utan att vara något speciellt. Hetta på Bagwell, tag till Scorpio som rensar innan heelsen gör Shawn/Diesel och Scorpios 450 avslutar Equalizer efter 10:47. Jag blir alltid lite irriterad på folk som envisas med att "sparka ur" precis efter tre, som för att visa att det var en ren otur att de förlorade istället för att sälja en finisher. Hade det varit en rollup eller liknande är det en annan sak, men en finisher? Heelsen slår tillbaka efteråt och lämnar babyfacen nerslagna "which makes a tremendous amount of sense since Scorpio & Bagwell are going to challenge for the tag team title on a PPV in one month" (Meltzer). **

- Bischoff intervjuar Regal, som tänker ge lite stil och elegans till det värdelösa landet USA.

4. Ice Train vs. Shanghai Pierce.
Tex Slazenger är med in. Jesse säger att Shanghai och Tex tillhör de mest populärare personerna från Texas tillsammans med Lee Harvey Oswald. Wow, det hade inte flugit idag. Ren uppvisning för Train som avslutar med en powerslam efter 3:29. 1/4*

5. WCW Tag-champs Arn Anderson & Paul Roma vs. Nasty Boys.
Titelmatch. Missy Hyatt är med Nastys in. Förbannat lång och tråkig match vars orsak dock inte kan läggas på brottarna; Vem i allsin dar tyckte att NASTY BOYS fixar en match på över tjugo minuter? Hade de kortat ner matchen till tio minuter hade den garanterat blivit betydligt bättre i och med att tempot hade ökat och publikens intresse inte hade dött halvvägs in. Publiken roar sig med att vifta med sedlar och skrika "TAKE IT OFF" åt Missy för att visa att Regal hade rätt angående att USA behöver mer stil och elegans. Hetta på båda babyface, först Roma och sedan Arn. Efter femton minuter gissar expertkommentatorn Jesse att detta blir en lång match. Spinebuster/flying big splash ser ut att avsluta Knobs men medan domaren är upptagen med Arn smyger Jerry Sags in en flying elbow på Roma så Knobs kan pinna honom efter 23:58. *

- Sedvanlig WCW-komik uppstår efteråt när Jesse intervjuar Nasties & Hyatt och samtidigt som Jesse säger att Missys medverkan var "en stor överraskning för oss alla" syns en skylt i publiken bakom dem med Nasties & Hyatt på bild.

- Mer WCW är WCW-segment: Video om Cactus Jack, som fick hjärnskakning och minnesförlust efter en match med Vader, och även om han i senare intervjuer erkände att han fejkade för att lura Vader fortsatte Tony framhäva att han faktiskt hade minnesförlust.

6. Cactus Jack vs. Yoshi Kwan.
Harley Race är med Yoshi in. Ren uppvisning för Jack, som fejdar med Vader. Kort match som Jack vinner med en double-arm-DDT efter 3:38. DUD

7. WCW Internationel World-champ Ric Flair vs. Rick Rude.
Titelmatch. Fifi (Rics nuvarande flickvän för övrigt) är med in. Ännu en alldeles för lång och alldeles för tråkig match som hade tjänat på att kortas ner REJÄLT, men i det här fallet är jag lite skeptisk till att det hade blivit en bra match ändå eftersom båda är naturliga heels och Flair som face var riktigt tråkig för det mesta. Tony nämnde på WHW att Rude hade drogbekymmer här vilket inte hjälpte kvalitén. Btw, Meltzer skrev en halv roman om att NWA var pissed att WCW bokade Flair-Rude om bältet här, men det orkar jag varken läsa eller sätta mig in i just nu. Michael Botcher sköter introt och säger att Ric Flair vill säga något, men Rude sliter åt sig micken (Flair och Rude, de är ju så lika) och drar en promo om att han tänker lämna showen med både bältet och Fifi. Matchen bstår till 80% av restholds för att tiden ska gå, och även om det inte är en aktivt dålig match börjar jag seriöst hata den efter ungefär halva. Flair sätter en axehandle från hörnan och ut i matchens bästa spot. Ric gör figure-four men medan domaren är upptagen med Fifi sliter Rude upp ett knogjärn och däckar Ric för tre efter 30:49. Blah. DUD

8. WarGames: Sting, Dustin Rhodes, British Bulldog & Shockmaster vs. Sid, Harlem Heat & Vader.
Animal, Race & Col Robert Parker är med in. Ganska meningslös burmatch eftersom det bara blir en massa vevande och det enda som händer utöver det är att Dustin bladar och slåss med sin stövel. I övrigt händer i princip ingenting, dock är det ett klart upplyft efter den sövande Flair-Rude-matchen som nog gör att burmatchen känns mer händelsefull än den är. Dustin och Vader börjar, och Dustin bladar och slåss med stöveln som vapen. Stevie Ray är nästa in för heelsen eftersom de alltid vinner slantsinglingen. Man kan nästan tro att det är uppgjort. Dock ser jag det snarare som att facen har övertaget eftersom de får in en frisk kille mot slutet. Nåväl, anledningen till att jag inte skriver Kane/Kole om Ray är att inte ens WCW eller Harlem Heat själva visste vem som var vem och för att undvika förvirring skriver jag deras nya namn. Sting kommer in, följt av Sid, Davey Boy Smith och Booker T. Märks det att inget händer i matchen? Shockmaster är sist in och avslutar nästan omgående Booker med en bearhug efter 16:39. Jag håller med Tony som i WHW noterade att han ogillade att man inte kunde vinna de här matcherna via pinfall eftersom en submission ofta kommer från ingenstans så ingen dramatik hinner byggas upp. *1/2

Booker har sagt att han och Stevie Ray var glada över att göra sin PPV-debut här, men var lite oroade när de insåg att det var en burmatch, en matchtyp de inte hade erfarenhet av. Men både Sting och Dustin var suveräna och professionella yrkesmän som tog hand om honom i ringen. (My Rise to Wrestling Royalty, sidorna 36-40.)

Ett rykte gick om att Jim Neidhart skulle vara med i faceteamet här, men det blev det som bekant inte av.

SLUTSATS: En ganska dålig gala (95% av WONs läsare gav den tummen ner) men det är de två utdragna titelmatcherna som drar ner helhetsintrycket. Tag-matchen hade varit betydligt bättre i nedkortad version och Flair-Rude borde inte bokats alls eftersom deras stilar är för lika (lite i stil med Shawn-Perfect på Summerslam månaden innan). Steamboat-Regal var bra, klart bäst ikväll, men sammantaget var det en klart svag gala.

Tummen ner.

(Den här recensionen skrevs 2019-01-11.)
_________________
- Snabbare än Google, pålitligare än Wikipedia!
Till överst på sidan
Användarens profil Skicka personligt meddelande Besök användarens hemsida
sebbe
Legitimerad wrestlingnörd [Site Admin]


Registreringsdatum: 14 juni 2006
Inlägg: 13493
Ort: Kristianstad

InläggPostat: 14 jan 2019 13:28    Rubrik: Svara med citat

8. Halloween Havoc 1993 (1993-10-24)

- Tony Schiavone & Jesse Ventura kommenterar.

- Förvånansvärt välproducerad video på Halloween-temat med Tony Schiavone i huvudrollen inleder showen.

1. Ice Train, Charlie Norris & Shockmaster vs. Equalizer & Harlem Heat.
En indian, en American Gladiator-typ och en elektriker i samma team för mig att anstränga mig enormt för att inte dra något billigt Village People-skämt. Här lyckades de samla sex av de tråkigaste brottarna i hela förbundet i en och samma match, och om den hade en backstory tycker jag synd om fansen som tvingades genomlida det. Hetta på Norris varpå Tony noterar att "fansen är inne i matchen" samtidigt som några av dem artigt applåderar medan resten ser uttråkade ut. Alla vet att halvsovande fans i öppningsmatchen är receptet för en bra show. Tag till Shockmaster som rensar och avslutar Booker T med en bearhug där han stöter ner Booker på sina egna knän för tre efter 9:46. Märklig finisher jag aldrig sett förut. Booker har nämnt att han tappade andan när han powerslammades i slutet, men såvitt jag ser det är det en omöjlighet om det inte var i själva bearhuggen före. (My Rise to Wrestling Royalty sida 40.) Shockmaster och Equaliszer slåss efteråt vilket är ett självklart mainevent i vilken arena i världen som helst (eller andramatch på nästa Clash). DUD

- Eric Bischoff intervjuar Terry Taylor, som är en av två domare i Ric Flair vs. Rick Rude-matchen senare ikväll.

2. Ricky Steamboat vs. Paul Orndorff.
The Assassin är med Orndorff in, och när jag känner att jag nog har missat något visar det sig att det inte fanns en förklaring till hans cameo här. Orndorff ersätter för övrigt en skadad Yoshi Kwan, vilket nog var för det bästa. En liten blinkblink är att Nick Patrik dömer, och han är som bekant Assassins son. Habilt hantverk av både Steamboat och Orndorff, men det känns mest som att de skickade ut dem i ringen för att döda tid. Steamboat försöker möblera om bland Orndorffs fingrar, så uppenbarligen har han uppfunnit en tidsmaskin, åkt fram till 2018 och snott spots av Pete Dunne. Det är den enda rimliga förklaringen. Assassin headbuttar Steamboat utanför ringen så Ricky åker på en countout efter 18:35. Ganska dåligt slut, speciellt eftersom Ricky lätt hade kunnat ta sig in innan tio men fick avvakta så länge som möjligt för att inte sabba finishen. ***

3. TV-champ Lord Steven Regal vs. British Bulldog.
Titelmatch. Sir William är med in. Det är 15 minuters tidsgräns som gäller, så resultatet var inte helt oväntat. Ganska tråkig match, vilket var bådas fel. Regal var alldeles för tekniskt för att det skulle vara underhållande (han blev bra mycket mer underhållande när han inkluderade lite agerande och fuskerier i sina matcher) och Bulldog tillhör nog en av de mest överskattade brottarna någonsin efter att han fått epitetet "bra worker" efter att Bret Hart burit honom till en bra (om än gravt överskattad) match på Wembley. Nåväl, de gör några små missar här och där, och stundtals känns det som att de bara dödar tid. Vilket de också gör. Sista minuten borde bara dramatisk, speciellt när Dave Penzer räknar ner, men de botchar den eftersom han räknar fel. Davey Boys powerslam antar jag ska resultera i att han hinner få ner Regal för två innan tiden går ut, men eftersom det helt plötsligt är tjugo sekunder kvar sparkar Regal ur och Bulldog står som en fångelholk och inte har en aning om vad han ska göra nu. Så de improviserar genom att Davey Boy piledrivar honom för två innan tidsgränsen på 15:00 löper ut. Tråkig match med en botchad finish. Jag antar att draw-finishen bokades för att Bulldog mainade houseshows mot Vader efter detta och behövde se stark ut. *

- Vader snurrar lyckohjulet som stannar på Texas Deathmatch, vilket blir kvällens mainevent.

4. US-champ Dustin Rhodes vs. Steve Austin.
Titelmatch. Col. Parker blev Austins manager på TV-tapingen som bandades innan detta men inte skulle visas förrän efteråt, så naturligtvis botchar WCW Austins namnskylt och noterar att Parker är med honom in här även om han inte var det. Nåväl. Okej match, inte mer. Det kändes som om båda var off och omotiverade. Austin rullar upp honom med fötterna på repet i tron att han vunnit, men domaren noterade fusket och säger att matchen fortsätter varpå Dustin omgående rullar upp honom för tre efter 14:25. Austin attackerar honom efteråt för att sätta upp returmatcher. **1/4

5. WCW Tag-champs Marcus Bagwell & Too Cold Scorpio vs. Nasty Boys.
Titelmatch. Missy är med Nasties in och Teddy Long är med de andra in. Kuriosa: Missy var ihop med Roadwarrior Hawk IRL under den här tiden. Helt okej match, det gör en enorm skillnad att gå en femtonminutersmatch istället för tjugofyra som Nasties gjorde på Fall Brawl. Scorpio säger "son of a bitch" precis framför kameran. Hetta på Buff, tag till Scorpio som rensar. Det blir kaos och både Long och Missy blandar sig i. 450 på Brian Knobs ser ut att avsluta men medan domaren är upptagen med Buff nitar Jerry Sags Scorpio med stöveln och rullar över Knobs för tre efter 14:40. **3/4

Enligt Tony hatade Buff och Scorpio varandra, vilket de vädrat i olika shoots. (WHW #12, 2017-04-17.)

- Eric Bischoff intervjuar Sid, som är redo för Sting.

6. Sting vs. Sid Vicious.
Col. Parker är med in. Okej match, ganska livlig för att innehålla Sid. De slåss utanför ringen, bland publiken och sedan tillbaka igen. Sid dominerar i flera minuter innan Sting gör comeback. Parker ska slita tag i Stings ben för att underlätta för Sid, men tar tag i Sids ben av misstag (work). Sid, denna fontän av lugn och harmoni, blir förbannad på honom så Sting kan smyga upp bakifrån och rulla upp honom för tre efter 10:44. **1/4

7. WCW International World-champ Rick Rude vs. Ric Flair.
Titelmatch. Fifi är med in. Bättre, och framförallt kortare, match än på Fall Brawl. Tony noterar att de åker på UK/Tyskland-turné imorgon, men det händer nog inget där av värde som vanligt. Terry Taylor är domare tillsammans med den ordinarie domaren för att undvika fuffens. Flair sätter en forearm från hörnan och ut, innan Rude blockerar en andra. Flair verkar ovanligt motiverad ikväll. Han Flair-flippar in i en kameraman. Vi får två ref-bumps, Rude försöker använda knogjärn men Flair snor det och använder det på Rude för DQ efter 19:56. **

8. Texas Deathmatch: WCW World-champ Vader vs. Cactus Jack.
Nontitle, vilket är märkligt med tanke på utgången. Harley Race är med in. Riktigt brutal, stiff och framförallt underhållande match där de inte var rädda att ta i för att det ska se äkta ut. Tony fortsätter dock på linjen att Cactus led av minnesförlust även om han erkänt på TV att det var en fint för att lura Vader. När någon pinnas har denne trettio sekunder på sig att komma på fötter, annars avslutas matchen. Detta kallar Dave Penzer för "viloperiod" vilket jag tycker är märkligt, och i slutet av matchen ifrågasätter Jesse samma sak. Tony försöker rädda med att det är fansen som får vila en stund. En annan sak är att de sparkar ur när de täcks, vilket också känns märkligt. Om jag vore Vader och blev pinnad hade jag legat kvar och låtit Cactus få tre, i det läget har jag en halv minut på mig att ta mig upp medan Cactus inte får röra mig, vilket låter klart smartare än att sparka ur vid två så Cactus kan fortsätta attackera mig. Båda blöder, Cactus vid ögat och Vader bladar i pannan. Vader gör moonsault. Cactus gör en sleeper men Vader faller bakåt i en spot som hade en tanke bakom som Mick inte avslöjade förrän i sin bok (se nedan). Vader pinnar honom. Cactus ser ut att vara helt sänkt och sjukvårdspersonal sitter intill honom. Han kommer upp men Harley ger honom en stöt med en taser så han faller ner igen och Vader vinner efter 15:58. Varför inte avsluta med falla bakåt-spotten istället? Jack sänker Harley med en double-arm-DDT som tack efteråt. ****1/2

Mick har sagt att spotten där han gör en sleeper men Vader blockerar genom att falla bakåt var planerad för att skada honom (Mick) så pass mycket att han tvingats lägga av med wrestling, och därmed kunna casha in på sin Lloyds of London-deal så han kunde försörja sig en tid medan han kom på vad nästa steg i livet skulle vara. (Wrestling varar ju inte för evigt.) Men kroppen tålde spotten bättre än väntat eftersom den var så van vid stryk. (Have a Nice Day sid 342-346.)

Denna blev fullt förståeligt utnämnd som årets bästa match av RSPW när det begav sig.

SLUTSATS: Cactus-Vader var naturligtvis höjdpunkten, men de flesta matcherna var i alla fall godkända om än ingen kan rekommenderas.

Tummen i mitten.

(Den här recensionen skrevs 2019-01-14.)
_________________
- Snabbare än Google, pålitligare än Wikipedia!
Till överst på sidan
Användarens profil Skicka personligt meddelande Besök användarens hemsida
sebbe
Legitimerad wrestlingnörd [Site Admin]


Registreringsdatum: 14 juni 2006
Inlägg: 13493
Ort: Kristianstad

InläggPostat: 15 jan 2019 18:45    Rubrik: Svara med citat

9. Clash of the Champions 25 (1993-11-10)

- Tony Schiavone (vars mick inte funkar förrän efter en liten stund) & Jesse Ventura kommenterar.

1. WCW International World-champ Rick Rude vs. Road Warrior Hawk.
Titelmatch. Knappt en match att tala om, båda poserar innan de vevar loss och hamnar utanför ringen för en dubbel countout efter 5:39. Dave gav negativa betyg (minus två) med tillägget "this may have been the worst world title matches on a major show in history", men SÅ dålig var den inte. Hawk hade ett skadat knä som bidrog till den dåliga matchen, men det hade knappats blivit Flair-Steamboat även med världens friskaste knä. DUD

2. Shockmaster vs. Equalizer.
Oh goody. Båda vevar loss och Shockmaster avslutar med sin bearhug --> stöt i golvet efter 2:29. DUD

- Gene Okerlund gör sin storshow-debut i WCW och intervjuar Col. Parker inför Pillman-Austin senare ikväll.

3. TV-champ Lord Steven Regal vs. Johnny B. Badd.
Titelmatch. Sir William är med in. Kort och koncis, som det mesta ikväll. Sir William distraherar så Regal kan rulla upp Badd med en näve tights för tre efter 6:34. *

4. Brian Pillman vs. Steve Austin.
Col. Parker är med Austin in. Vild match, vilket är passande eftersom de fejdar. Bra tempo. Austin blockerar en superplex men åker på en dropkick när han hoppar ner. Pillman gör DDT och Austin missar en flying big splash för att understryka att han inte har något för att dyka. Pillman går för en springboard men Parker knuffar ner honom, han bumpar in i ringen och Austin pinnar honom efter 9:11. Pillman rensar efteråt. **1/2

- Gene hypar Battle Bowl, där vi som vanligt kommer ha lottade (blinkblinkblinkblink) matcher, och efteråt får vi promos med Paul Orndorff och Sting inför galan.

5. US-champ Dustin Rhodes vs. Paul Orndorff.
Titelmatch. Dusty Rhodes och The Assassin är med in i varsin hörna. Assassin är så fet att Ventura skämtar om det, och han lyckas få Dusty att se som Rick Rude i jämförelse. Ganska seg match som blixtrade till ibland, men fokus låg helt på Dusty och Assassin som tydligen haft en lång fejd på 70-80-talet och gått en drös (Cagematch säger 90 stycken mellan 1976 och 1984) matcher mot varandra. Varav jag sett noll, och nu när jag tänker på det har jag nog aldrig sett Assassin brottas alls. Men blir inte direkt sugen på det heller efter detta. Dustin avslutar med ett small package efter 12:16, en spot som var så otydlig att det var svårt att se vem domaren räknade på. Trodde först han skulle döma en draw och THE MATCH MUST CONTINUE men icke. Dusty attackerar och försöker demaskera Assassin men åker på ett beltshot för besväret och för första gången i världshistorien får Dusty ett slag i nyllet UTAN att blada. Heelsen sätter upp för något men facen rensar efteråt. *1/2

6. WCW Tag-champs Nasty Boys vs. Sting & British Bulldog.
Titelmatch. Missy Hyatt (kallad "the Nastiest lady in WCW") är med in. Mer angle än match eftersom Rude attackerar Bulldog med Rude Awakening innan matchen men Hawk kutar in till undsättning. När matchen väl börjar är det hetta på Sting medan Bulldog återhämtar sig. Tag till Davey Boy som rensar innan det blir kaos och det sjukt uttjatade slutet där Davey Boy powerslammar Brian Knobs men domaren är upptagen med Sting så Jerry sags gör flying elbow och Knobs pinnar henne Bulldog efter 8:31. Den spotten verkar de göra i varenda Tag-titelmatch. *

- Backstage: Parker säger åt Ric Flair att Austin utmanar vinnaren av Flair/Vader efterår Clash, varpå Flair däckar honom.

7. WCW World-champ Vader vs. Ric Flair.
Titelmatch. Fifi och Harley Race är med in. Bra match, jag har aldrig sett den innan och den fick mig verkligen sugen på deras Starrcade-match som jag alltid tyckt varit gravt överskattad, dock har jag inte sett den på många år så det ska bli kul att återse den med nya ögon. Ric ger sig på Harley innan matchen för gamla tiders skull. Vader gör Vaderbomb. Ric dyker från hörnan några gånger och ser hur bra ut som helst. Vader missar dyk, blir satt i figure-four och hoppar in i en powerslam. Flair Flair-flippar rakt in i kameramannen IGEN. Vader sänker domaren av misstag (work), och sätter superplex på Flair. Men Ric fintar moonsault och täcker honom för vad vi tror är tre efter 9:08, men istället diskas Vader för ref-bumpet strax innan. Lite tråkigt slut men samtidigt behövdes det för att sätta upp returmatchen på Starrcade, en show folk måste betala för. Helt klart ett tillfälle när en dålig finish är bra i det stora hela. ***1/4

- Austin och Parker kutar in och hela heelgänget attackerar Flair men Dustin och Shockmaster räddar. Ric är PISSED och utmanar Austin & Vader på en tag-match med Sid Vicious som partner den kommande lördagen. Jesse spekulerar i vem tag-partnern kommer vara för att visa att han tydligen inte är uppmärksam efter Ric sa det i promon, vilket även Tony noterar strax innan showen slutar. (Sid hann få fyken efter att ha misstagit Arn Anderson för naturtrogen klippdocka, men de hade redan bandat tag-matchen så Ric drog promon som planerat. Intressant nog ersattes Sid av Arn i matchen efter att Sid attackerats av Colossal Kongs, men detta hade inget att göra med UK-incidenten eftersom detta bandades långt före.)

SLUTSATS: Ganska lättsedd gala. Ingen match var superbra men samtidigt var de dåliga matcherna så pass korta att de var enkla att beta av. Jag ser hellre tre korta dåliga matcher än en lång dålig. Maineventet var riktigt bra och sammantaget var det en underhållande gala eftersom det dåliga hölls kort.

Tummen i mitten.

(Den här recensionen skrevs 2019-01-15.)
_________________
- Snabbare än Google, pålitligare än Wikipedia!
Till överst på sidan
Användarens profil Skicka personligt meddelande Besök användarens hemsida
sebbe
Legitimerad wrestlingnörd [Site Admin]


Registreringsdatum: 14 juni 2006
Inlägg: 13493
Ort: Kristianstad

InläggPostat: 17 jan 2019 23:30    Rubrik: Svara med citat

10. Battlebowl 1993 (1993-11-20)

- Äntligen har WCW gjort detta till en egen gala istället för att förpesta sin Mania med random tag-matcher. Jag ser absolut en poäng i att köra sådana shower, men inte som PPV och framförallt inte på årets största show. Det stora problemet med galan är att alla matcherna är ganska ostrukturerade och ointressanta, konceptet med udda tag-partners har sin plats i wrestling men i åtta matcher samma kväll är det sju för mycket. Plus att det i många fall känns som om alla bara fått order om att döda tid innan finishen istället för att berätta en story. Själva Battlewbowl-konceptet hade nog varit tacksamt att köra på houseshows; Ett gäng tämligen safe matcher och ett stök i slutet borde ta mindre på kroppen än vanliga matcher.

- Att folk no-showar/avbokas på galor är inget konstigt utan tvärtom i många fall nödvändigt. Dock fortsatte WCW hypa folk ända fram till showen som de visste inte skulle vara här; Sid (av naturliga skäl), Brian Pillman, Ice Train och Kent Cole (skadad). (WON 1993-11-29.)

- Tony Schiavone & Jesse Ventura kommenterar.

- Gene Okerlund och Fifi lottar teamen (LOL) innan varje match, och varje gång de hamnar i bild håller de på med snuskerier. Antar att detta skulle vara humor.

1. Charlie Norris & Stevie Ray vs. Cactus Jack & Vader.
Harley Race är med in. Tony trodde det skulle vara Kole (Booker T), men det är Kane (Stevie Ray) som kommer in, men han noterar att "det kvittar, det är en av Harlem Heat". Som jag sa innan hade inte WCW koll på vem som var vem, och Booker skrev i sin bok att inte ens han och Stevie Ray visste vem som var vem. Cactus Jack och Vader slåss sinsemellan eftersom de fejdar, och idioten Stevie Ray särar på dem istället för att låta dem slåss. Tony noterar att Norris är blåbäret i sammanhanget vilket är intressant eftersom detta kom att bli hans sista WCW-match överhuvutaget. Vader och Cactus lyckas samarbeta innan det blir hetta på Cactus. Tag till Vader som rensar och avslutar Norris med en botchad powerbomb (Vader drattar på arslet, som vi säger i Skåne) efter 7:34 där Stevie Ray kutar in för snabbt så han får stå som ett fån och vänta till Cactus attackerar honom för att förklara varför han inte bröt upp pinfallet. DUD

2. Johnny B. Badd & Brian Knobs vs. Erik Watts & Paul Roma.
Missy Hyatt är med Kobs in. En totalt ostrukturerad match där den enda lilla storyn som finns är att Badd (face) inte uppskattar att Knobs (heel) fuskar. Matchen är rent ut sagt skittråkig och känns mest bokad för att döda tid. Och på menyn står mest armbars och en och annan armdrag för att liva upp det hela. Hetta på Roma, tag till Watts som rensar men Knobs reverserar en cross-body med en näve tights för tre efter 12:56. Blah. DUD

3. Shockmaster & Paul Orndorff vs. Ricky Steamboat & Lord Steven Regal.
Sir William är med in och vill byta ut Steamboat med någon i motståndarlaget, men det går inte. Det blir tjafs internet i teamen, speciellt mellan Regal och Steamboat. Orndorff råkar elbowa Shockmaster av misstag vilket naturligtvis gör Uncle Fred förbannad, och Ricky får nog och sänker Regal med Williams paraply och Shockmaster big splashar Regal för tre efter 12:26. *

- Vi får klipp från en presskonferens om Starrcade, där Ric Flair utmanar Vader om bältet i en match där Ric sätter sin karriär på spel. Bra segment som fick titelmatchen att vara viktigare än att andas.

4. Dustin Rhodes & King Kong vs. Equalizer & Awesome Kong.
Inte direkt Rey/Edge/Benoit/Angle. Dustin är den självklara stjärnan, både vad gäller när namnet dras och när han gör entré. Equalizer är så långsam att hans sekvens med Dustin i början ser bedrövlig ut eftersom han inte går med i spotsen ordentligt. Det blir kaos, Awesome Kong däckar King Kong av misstag och Dustin bulldoggar Awesome för tre efter 5:57. DUD

- Nästa match lottas och det är lite komiskt att medan Gene säger "NASTY" sitter Booker T och hoppas på att han ska bli vald, men det är såklart Nasty Boy Jerry Sags det gäller. Att de agerar dramatiskt när Gene rapar upp namnen är såklart bara bra, men hur hade Booker tänkt att de skulle slutföra meningen "Nasty" och mena honom?

5. Sting & Jerry Sags vs. Ron Simmons & Keith Cole.
Missy är med Sags in. Ytterligare en trampa vatten-match. Cole har en ytterst sweet hockeyfrilla, och roligaste "spotten" i matchen är när han och Sting beudrar varandras frisyrer. Tjafs mellan Sags och Sting innan Sting blir face-in-peril. Stinger-splash på Cole och tag till Sags som avslutar honom med en flying elbow efter 13:14. Ron vänder mot Cole efteråt. Why not, liksom? *1/2

6. Ric Flair & Steve Austin vs. Too Cold Scorpio & Max Payne.
Col. Parker är med in. Inte helt oväntat bästa matchen ikväll, och även första gången någonsin Flair och Austin taggar ihop. Payne är fet och blek, ser inte ut att ha duschat på tre veckor samt har vita skumma fläckar på de svarta mysbyxorna och kvalificerar sig därmed mer som wrestlingfan än wrestler. Hetta på TCS och Flair och Austin samarbetar bra ihop trots att Flair är face. Tag till Payne som rensar, men Flair fintar charge och avslutar honom med fiogure-four efter 14:30. Jag vet inte om WCW själva tänkte på detta, men detta var ett perfekt slut (ingen ironi) för att visa hur Ric skulle kunna vinna över den betydligt större Vader på Starrcade. ***

7. Marcus Bagwell & Tex Slazenger vs. Rick Rude & Shanghai Pierce.
Precis den typen av stjärnglans (Rude borträknad) jag vill se såhär sent in på showen. Tony noterar att vi har "a great crowd on hand" medan de filmar ett gäng människor som imiterar skyltdockor i publiken. Därefter, när Tony noterar att Bagwell har fansen bakom sig, applåderar en (1) gubbe i hela publiken. Tex och Shanghai börjar slåss med varandra och Rude avslutar Tex med Rude Awakening efter 14:50. 1/2*

8. Road Warrior Hawk & Rip Rogers vs. Booker T & British Bulldog.
Rip är så exalterad över att bli framlottad att Hawk (hans egen partner) däckar honom. Det ska allt visa honom att vara upphetsad över att brottas i WCW! Booker T passar på att sparka lite på honom också när han kommer in. Hawk är med andra ord ensam mot Davey Boy och Booker, och medan Booker gör en tråkig headlock försöker Davey Boy peppa igång Hawk genom att skrika "COME ON, HAWK!". Antagligen peppar han motståndaren för att båda är babyfaces, men det skulle inte förvåna mig om han var "medicinerad" och inte visste vilka team som gällde. Hawk gör sin egen comeback mot Booker och när Rip äntligen lyckas kravla sig fram till ringen sliter Hawk tag i honom och kastar honom på Booker för tre efter 7:56. Gulligt slut, resten var brutalt trist. -*

Davey Boy fick kicken strax efter detta på grund av för många no-shows, i vad Dave noterar handlade mest om att WCW ville statuera exempel för vad som händer om man inte sköter sina bokningar. Men Davey Boy var även missnöjd med att inte få brottas indies/Japan när han var obokad av WCW, något han fått tillåtelse till av Bill Watts innan han (Watts) fick fyken.

9. Battlebowl.
Vi har Cactus, Vader, Johnny B. Badd, Nasty Boys, Shockmaster, Orndorff, King Kong, Dustin, Sting, Austin, Flair, Rude, Shanghai, Hawk och Rip Rogers, som åker ut direkt. Parker och Race är med in. Man elimineras för övrigt inte om man landar på rampen, så naturligtvis är det flera spots där folk medvetet slänger folk på rampen. Cactus dumpar Shanghai. Orndorff dumpar Badd. Vader blockerar en superplex och dumpar Cactus. Satt ärligt talat och undrade om de var så idiotiska att de ens FÖRSÖKTE sig på en superplex (på VADER av alla människor) i ett stök. Dustin backdroppar ut Orndorff. King Kong och Shockmaster åker ut på något vänster. Sjukt trist match för övrigt. Dustin åker in ringstolpen och bladar i en totalt onödig spot. Dustin dumpar Knobs och när han ska dumpa Sags smyger Austin fram och dumpar båda. Hawk dumpar Rude vilket ger oss en fenomenal (ingen ironi) Final Four med Austin, Sting, Vader och Flair. Flair börjar slåss med Race på rampen innan Vader mördar Flair som körs ut på bår och därmed är ute ur matchen. Matchens bästa minuter är slutminuterna där Sting försöker hålla både Austin och Vader ifrån sig. Vader gör avalanche som Tony för andra gången ikväll kallar en Vaderbomb. Sting dumpar Austin på rampen, men han rullar ner på golvet för eliminering. Stingersplash på Vader missar så Sting bumpar ut och Vader vinner efter 25:35. Före Final Four var detta en bedrövligt tråkig match men därefter var det riktigt underhållande även om jag visste hur den skulle sluta. **

SLUTSATS: Gillar du random tag-matcher utan stories är detta showen för dig, vi lite mer normala människor (normala människor ser inte wrestling, men du förstår min poäng) tröttnade redan efter första och såg resten som ren transportsträcka till själva Battlebowl.

Tummen ner.

(Den här recensionen skrevs 2019-01-17.)
_________________
- Snabbare än Google, pålitligare än Wikipedia!
Till överst på sidan
Användarens profil Skicka personligt meddelande Besök användarens hemsida
sebbe
Legitimerad wrestlingnörd [Site Admin]


Registreringsdatum: 14 juni 2006
Inlägg: 13493
Ort: Kristianstad

InläggPostat: 21 jan 2019 17:29    Rubrik: Svara med citat

11. Starrcade 1993 (1993-12-27)

- Efter Sid/Arn-incidenten fick de ändra om bokningen, vilket fick en dominoeffekt så vid ett eller flera tillfällen var dessa matcher tänkta att gå av stapeln här; Sid vs. Vader, Sting vs. Rude, Flair & Steamboat vs. Nasty Boys och Paul Roma vs. Arn Anderson. Apropå Sid vs. Vader skulle Sid vinna titeln där, och cirka tre år senare skulle det hända igen i WWF men shit happens. (WON 1993-10-18 och 1993-11-08.)

Dock råder det delade meningar om vem som skulle jobba bältet till vem här på Starrcade; Vader säger att han skulle vunnit det från Sid och Sid säger att han skulle vunnit det från Vader. Men all logik (fult ord, jag vet) och det faktum att Vader var champ när Starrcade närmade sig säger att Sid har rätt. Vader föredrog dock att möta Sid före Flair här, helt enkelt för att Sid hade mindre politisk makt än Flair och skulle inte kunna utmanövrera originalbokningen, som han nyss sa var att han själv skulle gå över. Han känns lite motsägelsefull. (Bådas respektive RF-shoot.)

- Missy Hyatt stämde WCW efter detta, dels för sexuella trakasserier och dels för att hon inte tjänade lika mycket som andra i samma roller. Gällande sextrakasserierna tog en WCW-fotograf en bild på henne på galan här där ena tutten hängde ut, och bilden sattes upp backstage så alla kunde se den och skämta om den. Fast detta var inget som kom fram förrän efter hon fick kicken. Hon sa att hon bara fick 75K om året medan Tony Schiavone fick 175K, men jag antar att de ansåg att han var en större tillgång för WCW än henne. (WON 1994-04-11.)

Sagan om hur WCW lyckades göra folk förbannade flera gånger i rad: "The 12/25 show in Denver drew 3,000 fans which would be one of WCW's biggest house shows of the year. [...] The Flair-Rude match only went 9:00, which made people even more unhappy when they were doing 15:00 prelim matches, ending in a DQ when Vader interfered, bringing out Sting, and they did a four-way with Vader splashing Sting and the ref counting 1-2-3 in :45 seconds which infuriated everyone since that was billed as a WCW title match and the main event. The four continued to brawl with Vader, Sting and Flair going over the top rope, and then guys started coming out for the Battle Royal and it was announced Vader, Sting and Flair had gone over the top and were eliminated, even though the other wrestlers hadn't even shown up. Some guys came in as late as 5:00 and 7:00 after the match had started and it came down to Rude and Scorpio with Rude winning, which only infuriated the fans even more. It was another example of having a chance to draw and having some interest in a city they haven't run in years, and in one show, bringing it back down to WCW "normal" business." (WON 1994-01-03.)

- Tony Schiavone & Jesse Ventura kommenterar, och Tony välkomnar oss till tioårsjubileet av Starrcade eftersom det är den elfte i ordningen. Imponerande att NÅGON i wrestling verkar veta hur man räknar.

- Showen inleds med att Ric Flair gör sig klar för avfärd hemifrån (arenan ligger i North Carolina) och han säger adjö till Reid, David och Ashley (Charlotte), samt sin (fjärde? sjunde?) fru. Detta var dock när han bara hade ensiffrigt antal exfruar vilket i praktiken gör honom till oskuld med sina egna mått mätt. Säga vad man vill om WCW, de byggde verkligen upp den här storyn bra med Rics karriär på spel. Segmenten hemma hos Ric var för övrigt filmat flera veckor i förväg. (WON 1994-01-10.)

1. Marcus Bagwell & Too Cold Scorpio vs. Pretty Wonderful.
Teddy Long (med babyfaces, som dessutom blev vald till årets manager i WCW även om jag knappt minns hans stint där alls) och The Assassin (med heels) är med in. Basic tag-match som hade fungerat bra på TV men på årets största show är kraven lite högre. Fast å andra sidan brukade inte WCW behandla galan som det. Paul Roma är nyvänd heel och kommer till sitt esse, jag förstår inte varför "alla" ogillar honom. Troligen för att han var en Horseman vilket många inte tyckte han förtjänade. Nåväl. Hetta på Buff, tag till Scorpio som rensar innan Assassin headbuttar honom och Paul Orndorff lägger sig över honom för tre efter 11:48. **

2. Shockmaster vs. Awesome Kong.
King Kong är med in. Ja, detta är på PPV. Awesome flåsar och ser slutkörd ut redan innan han ens fullgjort sin entré. Tony vet inte vem som är vem av Kongs men skarpsynte Jesse noterar att deras respektive namn står på tightsen. Båda attackerar Shockmaster innan matchen, men Shockmaster gör comeback och avslutar Astmatiker Kong med en klen powerslam efter 1:17. Det har sina fördelar att vara gängad med Dustys ena syster. Det hördes aldrig en klocka i starten av öppningsmatchen (jag spolade tillbaka i tron att jag missade den, men där fanns ingen) och det var samma sak här. Hur kan de missa det i båda matcherna? Det var heller inget som redigerades bort i samband med eventuell överdubbning av musik eftersom Tony & Jesse drar upp det. DUD

Shockmaster gick tre (icke märkvärdiga) matcher till i förbundet, och Kong gick ytterligare en (förlust till Ric Flair) innan även han försvann. Dock ska det sägas att Meltzer/Cagematch/Wiki inte verkar ha lika syn på vem av Colossal Kongs det var som brottades här, men det känns ärligt talat som det kvittar. (Den andre Kong försvann dessutom samtidigt som sin kollega.)

- Tony noterar att Terry Taylor slog Equalizer i en dark match tidigare ikväll, jag antar att den kördes innan PPVn eftersom det vore pinsamt om Flair-Vader överskuggades av Red Rooster vs. Dave Sullivan, den första åttastjärniga matchen någonsin.

3. TV-champ Lord Steven Regal vs. Ricky Steamboat.
Titelmatch. Sir William är med in. Tyvärr en riktig besvikelse, det kändes aldrig som om de kom igång och slutet (time-limit-draw) kändes ganska självklart eftersom de tryckte på tidsgränsen flera gånger. Men även tiden lyckas de botcha eftersom tidsgränsen på femton minuter går ut redan efter 13:09. Jag har aldrig förstått varför de inte timar sina saker ordentligt, det är en sak att ljuga om skador etc men en sådan konkret sak som tiden i en match borde man försöka hålla korrekt eftersom det är så enkelt att genomskåda. *

Regal har sagt att brottas mot Ricky "was always a great privilege". Dock specifierar han inte denna matchen i boken. (Walking a Golden Mile, sida 116.)

4. Cactus Jack & Maxx Payne vs. Tex Slazenger & Shanghai Pierce.
Ännu en match som kändes som en ren TV-match. Dessutom med lite småmissar, först när Payne ska backdroppa ut Jack på Tex, men Cactus kommer knappt runt och rör knappt honom vid nedslaget. Och lite senare ska Payne finta en flying axehandle av Shanghai, men Payne är för långsam så det ser ut som om den träffar ändå, men han väljer att no-sälja ändå. Vilken soppa. Jack double-arm-DDTar Shanghai för tre efter 7:51. 1/2*

- Gene Okerlund intervjuar random sportmänniska jag inte känner till.

5. 2/3 Falls: US-champ Dustin Rhodes vs. Steve Austin.
Titelmatch. Col. Robert Parker är med in. Okej match som slutade snöpligt. Vilket inte är dåligt, tvärtom gör det att 2/3 Falls-matcher inte blir lika förutsägbara. Båda blöder och arbetar på bra, men det lyfter aldrig riktigt. Första fallet: När Dustin kommer in noterar Jesse att "natural" är inget man kan kalla ringtjejen varpå Tony inte kan hålla sig för skratt. Dustin skickar in Austin i Parker på apronen, och Austin bumpar ut för en DQ-vinst efter 13:27. Andra fallet: Arenaljuset slutar funka så vi får nöja oss med en spotlight en stund. Austin avslutar med en rollup med en näve tights för tre efter 16:17 för att vinna två raka fall och US-bältet. **1/4

6. WCW International World-champ Rick Rude vs. The Boss.
Titelmatch. Det skulle vara intressant att höra hur WCW internt diskuterade hur de kom fram till att lansera Ray Traylor som "The Boss" bara några månader efter WWF hotade stämma skiten ur dem för Nailz. Det lite roliga med den här parningen var att de fejdade i WWF tre år före detta, men hann bara med några enstaka houseshow-matcher mot varandra innan Rude sa upp sig. Så en fejd som aldrig fick något avslut i WWF får det istället i WCW. Nåväl. Eftersom jag gillar båda killarna gillar jag nog matchen mer än jag borde, men det är ingen vidare bra match. Båda känns off och verkar sakna motivation, och även om Boss är i fenomenal form och han rör sig bra känns matchen långtråkig ändå. Rude hängs upp i Tree of Woe utanför ringen och Boss glidtacklar en kameraman när han ska göra sin glidning ut. Han missar sitt patenterade repdyk och Rude avslutar med en sunset-flip efter 9:07. *

7. WCW Tag-champs Nasty Boys vs. Sting & Road Warrior Hawk.
Titelmatch. Missy är med Nasties in (kuriosa: Hon var ihop med Hawk under den här tiden). Om detta hade varit en tiominutersmatch hade den varit helt okej, men tyvärr drog de den några varv för mycket. Och varken Nasties eller Hawk klarar en såhär lång match oavsett motståndare, speciellt Hawk. Publiken chantar "LOD", och nörden i mig måste poängtera att Road Warriors ihop med Jake Roberts och några andra kallades så långt före de etablerades i WWF/WCW. Det blir hetta på först Hawk och därefter på Sting, och om de hade nöjt sig med en face-in-peril-period och därefter gått till finishen hade den blivit betydligt bättre och förmodligen bättre emottagen av publiken, där luften gick ur efter finishen. Brian Knobs och Sting botchar en flying legdrop-spot, jag antar att Sting är ansvarig som inte flyttade sig i tid och därmed fick herr Knobs hela gump på nacken. Det blir kaos mot slutet och Missy hoppar in på Sting för DQ efter 27:11, vilket är minst en kvart för länge för dessa. Att dessutom tvinga fansen genomlida en såhär lång match och ge dem DEN finishen gjorde inte heller saken bättre. Dave noterar att de kanske tvingades korta ner (!) matchen från en 30-minutersdraw eftersom Jerry Sags var skadad och besökte sjukhus efter showen, men det är bara spekulation. Han brottades några dagar efter showen igen. *

8. Title vs. Career: WCW World-champ Vader vs. Ric Flair.
Titelmatch. Harley Race är med in. Väldigt bra match, som jag inte har uppskatta förrän nu. Troligen dels för att jag bara sett den några gånger med tysk kommentering så jag gick miste om hela storyn, och dels för att jag gillade en mer flashy stil i ringen då jag såg den. Idag uppskattar jag stories mer, och därför är denna betydligt bättre nu än senast jag såg den. Det handlar inte om grepp, spots eller bumps. Det handlar om storyn om en veteran med dåligt självförtroende som ändå vill bevisa för alla att han fortfarande har det, och därmed sätter hela karriären på spel. Det är hela paketet som gör matchen så bra; uppbygget innan, segmenten ikväll med en oroad Ric, matchen i sig (i ett vakuum är det en bra match, räknar man in hela paketet är den fantastisk) och efterspelet. Nåväl. Vader dominerar och efter Vader är starkare och tåligare än Ric tvingas Ric använda list för att ta över, bland annat fintar han en flying big splash och Vader-splash. Vader sätter en superplex. Ric bearbetar benet, bland annat med en stol, och Race försöker lägga sig i men sänker Vader istället. Flair choppar loss och vinner med en ganska dålig rollup efter 21:10. Detta är typexemplet på en match där man måste se hela uppbygget för att verkligen uppskatta den till fullo. Detta var ingen match, det var ett krig med allt på spel. ****1/2

Vader har sagt att han inte ville jobba till Flair här. Anledningen var att han visste att Hogan var på ingång och ville därför vara champ för att sätta upp Hulks första fejd i förbundet. Men han gick med på att jobba till slut efter att blivit lovad av Dusty (som bokade) att vinna tillbaka det på Superbrawl, men veckan innan den galan tog Flair över som huvudbokare och ändrade bokningen direkt. (Vaders RF-shoot.)

Ric har sagt att Vader slog honom otroligt stifft med knytnävarna, och Harley Race noterade att "Leon was being an asshole.". (Ric Flairs första bok, To Be the Man, sida 230.)

Båda två var ordentligt tilltufsade efter den här matchen. Vader skadade en tå när han utförde moonsaulten och ena ögat svullnade upp efter Flairs chairshots. (WON 1994-01-10.)

- Gene intervjuar Ric, hans familj, Sting och Ricky Steamboat efteråt för att avrunda showen.

SLUTSATS: Detta var verkligen en gala där allt hänger på vad man tycker om mainet. Undercardet varierar mellan tråkigt och okej, men mainet tycker jag du absolut bör se. Och gärna alla segmenten under showen som handlar om det.

Tummen ner, men se Flair-Vader.

(Den här recensionen skrevs 2019-01-21.)
_________________
- Snabbare än Google, pålitligare än Wikipedia!
Till överst på sidan
Användarens profil Skicka personligt meddelande Besök användarens hemsida
Visa inlägg nyare än:   
Det här forumet är låst så du kan varken skapa, svara på eller ändra inlägg.   Det här ämnet är låst så du kan varken svara på eller ändra det.    Forumindex -> WCW PPV & TV Alla tider är GMT + 1 timme (svensk normaltid)
Sida 1 av 1

 
Hoppa till:  
Du kan inte skapa nya inlägg i det här forumet
Du kan inte svara på inlägg i det här forumet
Du kan inte ändra dina inlägg i det här forumet
Du kan inte ta bort dina inlägg i det här forumet
Du kan inte rösta i det här forumet


Powered by phpBB © 2001, 2005 phpBB Group
Swedish translation by phpBB Sweden and Virtuality © 2003-2019