Forumindex SweWrestling.com
Sveriges Största Wrestlingforum!
 
 Vanliga frågorVanliga frågor   SökSök   MedlemslistaMedlemslista   AnvändargrupperAnvändargrupper   Bli medlemBli medlem 
 ProfilProfil   Logga in för att läsa dina meddelandenLogga in för att läsa dina meddelanden   Logga inLogga in 

Wrestlingböcker - En liten sammanställning

 
Det här forumet är låst så du kan varken skapa, svara på eller ändra inlägg.   Det här ämnet är låst så du kan varken svara på eller ändra det.    Forumindex -> Hoa-citat & wrestlingböcker
Föregående ämne :: Nästa ämne  
Författare Meddelande
sebbe
Legitimerad wrestlingnörd [Site Admin]


Registreringsdatum: 14 juni 2006
Inlägg: 13535
Ort: Kristianstad

InläggPostat: 09 sep 2013 14:09    Rubrik: Wrestlingböcker - En liten sammanställning Svara med citat

Det behöver väl inte nämnas, men jag ÄLSKAR wrestlingböcker, och slukar alla jag kommer över. Genom åren har jag läst en hel del böcker om och av wrestlers, och ibland får jag frågan ”Vilka böcker ska man läsa/undvika?” och tänkte passa på att sammanställa en liten artikel med vilka böcker man bör införskaffa IGÅR och vilka man bör slänga på årets majbrasa. Men innan vi drar igång vill jag poängtera några saker:

#1: Vissa av böckerna har jag inte läst på ett par år, och kan därför inte garantera att åsikterna är desamma som om jag skulle ha läst dem idag. Dessutom kommer jag inte ihåg exakt vad jag tyckte om vissa, utan utgår från mina recensioner av äldre böcker.

#2: Jag är urdålig på bokrecensioner, så förvänta dig inte att få långa utläggningar om varför jag tycker som jag gör om vissa böcker. Antingen gillar jag böckerna, eller så gör jag det inte.

#3: Jag delar in böckerna i fyra kategorier; De Mästerliga, Mycket bra, De Hyfsade och De Dåliga.

#6: Jag vet INTE var man kan köpa den och den boken, men om du är intresserad av någon kan jag rekommendera www.bokus.se och www.adlibris.se.

#7: Senast uppdaterad 2019-07-02 med Brian Pillmans bok.

Snabbguide för dig som inte orkar/hinner/vill läsa hela kolumnen:

De Mästerliga:

1. Mick Foley: Have A Nice Day.
2. Mick Foley: Foley is Good.
3. William Regal: Walking a Golden Mile.
4. Chris Jericho: A Lion's Tale - Around the World in Spandex.
5. Bret Hart: My Real Life in the Cartoon World of Wrestling.
6. Bob Holly: The Hardcore Truth.
7. Jerry Lawler: It's Good To Be The King... Sometimes.
8. Bob Backlund: Backlund: From All-American Boy to Professional Wrestling's World Champion.

Mycket bra:

1. Bobby Heenan: Wrestling's Bad Boy Tells All.
2. Matt och Jeff Hardy: Exist 2 Inspire.
3. Tom Billington (Dynamite Kid): Pure Dynamite.
4. Ric Flair: To Be The Man.
5. Bryan Alvarez & R.D Reynolds: Death of WCW (2004).
6. Dave Meltzer: Tributes II.
7. Matthew Randazzo V: Ring of Hell.
8. James Guttman: World Wrestling Insanity.
9. Chris Jericho: Undisputed.
10. Larry Matysik: Drawing Heat the Hard Way - How Wrestling Really Works.
11. Booker T: My Rise to Wrestling Royalty.
12. Bryan Alvarez & R.D Reynolds: Death of WCW (nyversionen 2014).
13. Chris Jericho: The Best in the World: At What I Have No Idea.
14. Justin Roberts: Best Seat in the House: Your Backstage Pass through My WWE Journey (2017).
15. Sean Oliver: Kayfabe - Stories You're Not Supposed to Hear from a Pro Wrestling Production Company Owner (2017).
16. Pat Patterson: "Accepted: How the First Gay Superstar Changed WWE" (2016).
17. Jim Ross: "Slobberknocker: My Life in Wrestling" (2017).
18. Brian Pillman: "Crazy Like A Fox" (2017).

De Hyfsade:

1. Are We There Yet?
2. Missy Hyatt: First Lady of Wrestling.
3. Shawn Michaels: Heartbreak & Triumph.
4. Bobby Heenan: Chair Shots And Other Obstaclas.
5. Kurt Angle: It's True, It's True.
6. Scott Keith: Wrestling's Made Men.
7. Rise And Fall of ECW.
8. Hardcore History - The Extremely Unauthorized Story of ECW.
9. Eddie Guerrero: Cheating Death, Stealing Life.
10. Eric Bischoff: Controversy Creates Cash.
11. Batista: Batista Unleashed.
12. Terry Funk: More Than Just Hardcore
13. Scott Keith: Dungeon of Death (Chris Benoit and the Hart Family Curse)
14. Tito Santana: Tales from the Ring.
15. Ted DiBiase: The Million Dollar Man.
16. Jimmy Hart: The Mouth of the South: The Jimmy Hart Story.
17. Hulk Hogan: My Life Outside The Ring.
18. Scott Keith: Tonight... in this Very Ring.
19. Shawn Michaels & HHH: DX: Are You Ready? The Unauthorized history of DX
20. James Guttman: World Wrestling Insanity Presents: Shoot First... Ask Questions Later
21. Rey Mysterio: Behind The Mask.
22. Mick Foley: Countdown to Lockdown.
23. Legion of Doom: Danger, Death and the rush of Wrestling.
24. Brock Lesnar: Death Clutch.
25. Rumble Road.
26. Hacksaw Jim Duggan: Hacksaw.
27. Linda Hogan: Wrestling the Hulk - My life against the ropes.
28. Booker T: From Prison to Promise.
29. Jimmy Korderas: The Three Count - my life in stripes as a WWE referee.
30. Jimmy Snuka: Superfly.
31. Kanyon: Wrestling Reality: The Life and Mind of Chris Kanyon, Wrestling's Gay Superstar.
32. Gary Michael Capetta: Bodyslams!: Memoirs of a Wrestling Pitchman.
33. David Shoemaker: The Squared Circle.
34. Tammy Sytch: A Star Shattered - The Rise and Fall of Wrestling Diva Sunny.

De Dåliga:

1. Ted DiBiase: Every Man Has His Price.
2. Hulk Hogan: Hollywood Hulk Hogan.
3. Diamond Dallas Page: Positively Page.
4. Fabulous Moolah: First Goddess of the Squared Circle.
5. Edge: Adam Copeland on Edge.
6. The Rock: The Rock Says...
7. Chyna: If They Only Knew.
8. Roddy Piper: In The Pit With Piper.
9. John Bradshaw Layfield (JBL): Have More Money Now.
10. Martha Hart: Broken Harts (om Owen Hart).
11. Mick Foley: Hardcore Diaries.
12. Triple H: Triple Hs Approach To A Better Body.
13. Wrestlecrap 2: Book of Lists.
14. Irv Muchnick: Wrestling Babylon.
15. Michael Krugman: Andre the Giant: A Legendary Life.
16. Dustin Rhodes: Cross Rhodes.
17. Lex Luger: Wrestling with the devil.
18. Kyle Bowman: Booking & Writing Wrestling.
19. Shawn Michaels: Wrestling for My Life.
_________________
- Snabbare än Google, pålitligare än Wikipedia!


Senast ändrad av sebbe den 02 jul 2019 20:06, ändrad totalt 20 gånger
Till överst på sidan
Användarens profil Skicka personligt meddelande Besök användarens hemsida
sebbe
Legitimerad wrestlingnörd [Site Admin]


Registreringsdatum: 14 juni 2006
Inlägg: 13535
Ort: Kristianstad

InläggPostat: 09 sep 2013 14:09    Rubrik: Svara med citat

-----DE MÄSTERLIGA:

- Mick Foley: ”Have A Nice Day”.
Som brukligt tycker jag att vi börjar med de jag tycker man bör läsa om man är ett wrestlingfan. Här är det väl inga direkta överraskningar, utan först och främst anser jag att denna fortfarande är den wrestlingbok som står överst på listan. Hans karriär är väl inte speciellt märkvärdig, men han har två övertag som många andra wrestlingförfattare saknar: Det första är att han kommer ihåg saker in i minsta detalj, så istället för att kallt konstatera att han mötte den och den på den och den galan vilket slutade med pinfall, berättar han varför matchen bokades, varför det och det greppet användes, hur mycket de diskuterade matchen innan, vad de diskuterade men som inte hände i själva matchen, varför den slutade som den gjorde, vad som hände backstage precis efteråt, hur matchen mottogs av de andra brottarna/promotorn och hur de gick vidare till andra matcher och så vidare. ENORMT detaljerat, och det gäller inte bara de stora matcherna utan även de mindre som varken du eller jag har sett. Det andra är att han är en väldigt bra författare och uttrycker sig på ett väldigt underhållande sätt. Det blir aldrig tråkigt när han skriver, trots att ämnet för stunden kanske inte är det mest intressanta. Ska du läsa en enda wrestlingbok, tycker jag att valet ska bli Have A Nice Day. Om jag ska säga något negativt om boken, är det två saker som kommer rent spontant. Det första är att den inte har åldrats väl. Skämt om Mean Street Posse och Test kändes hippa och innovativa 1999, men idag vet folk inte vilka de är, så skämten går över deras huvuden. Och den andra saken är att trots att Foley har bra minne, är det inte 100%, som i en åttamanna-tag från Japan från 1995, där han inte minns den åttonde deltagaren. Istället för att helt enkelt slå upp det på nätet, har han låtit det står kvar som "someone olse" eller vad nu orden var. Känns lite B. Men kort och gott: Detta är den enda wrestlingbok du behöver, så egentligen kan du köpa boken och sluta läsa resten av artikeln. (För övrigt läste jag ut boken för tredje gången nyss, och den är precis lika bra idag.) (Juli 2009)

- Mick Foley: "Foley is Good".
Foleys andra bok, inte fullt lika fantastisk som den första – men dock väldigt läsvärd - tar vid 1999 där den första boken slutade. Och precis som i första bolen är den väldigt intressant att läsa när det handlar om wrestling, men eftersom hans karriär avbröts ett år senare fanns det inte speciellt mycket intressant kvar i hans liv/karriär att skriva om, så vad gör man då? Man skriver om annat. Foley är en väldigt bra författare (som du nog har fattat att jag tycker vid det här laget) men man vrider sig lite i soffan när man genomlider hans fanatiska intresse för nöjesfält och karuseller. Att han listar sina favoritmatcher är skoj, men när han börjar rangordna nöjesfält känns det som att man vill komma förbi det kapitlet väldigt omgående. Hans långa utredning om varför PTC är skit är bra de första tio sidorna, men sedan spårar det ur. Fram tills hans karriär slutar är detta en väldigt kul bok, men sluta läs efter det. Om du nu inte totalälskar karuseller.

- William Regal: "Walking a Golden Mile".
Nu har jag för andra gången läst Regals bok för att se om den var lika bra som jag mindes den som, när jag läste den 2005. Och jo, det var den verkligen! Med en stor dosa humor och självinsikt berättar han historien om hur han började brottas på tivolis, hur han lyckades i WCW och den långa kampen till WWE. Men bokens verkliga styrka är då han berättar om sitt drogberoende, där han beskriver beroendets fasa så bra att det gör ont i mig fysiskt. Det intressanta är att han inteskyller ifrån sig på andra människor eller omtändigheter, utan tar fullt ansvar för hur hans liv har sett ut, både det positiva och negativa. Självinsikten gör att han skriver oerhört underhållande, och när han använder sitt torra engelska vokabulär blir boken riktigt underhållande, så jag rekommenderar den verkligen, speciellt eftersom den har hamnat i skymundan och verkar svåråtkomlig. Dock är den något slarvigt skriven, och det antar ajg beror på hans medförfattare Neil Chandler, för annars förstår jag inte hir WCW kan bli "World Class Wrestling" eller World War III bli "When Worlds Collide". Fast misstagen, om än retliga, är få, så det är inget att hänga upp sig på. (December 2010)

- Chris Jericho: "A Lion's Tale - Around the World in Spandex".
Jag hade jag ganska höga förväntningar på denna när jag började läsa den, eftersom jag hade hör så mycket gott om den. Många jämförde den till och med med Have A Nice Day, och det är inte lite att leva upp till. Det tog inte mer än 20 sidor innan jag sällade mig till skaran som hyllar boken, eftersom den kan med gott samvete jämföras med herr Foleys mästerverk. Boken är väldigt roligt skriven, och det märks att Jericho har inspirerats av Foleys bok (böcker), precis som Edge gjorde när han skrev sin bok. Men med den väsentliga skillnaden att Edge försökte vara rolig men misslyckades, och Jericho försökte - och lyckades helt och hållet! Boken är uppriktigt rolig, och innehåller ganska mycket detaljer om hans liv och karriär, och jag hoppas innerligt att det kommer en fortsättning (boken slutar precis när han gör sin WWE-debut, vilket jag förstår finns en tanke bakom). En bild jag har av Jericho efter att ha läst/hört intervjuer med honom är att han överskattar sig själv och sin plats i wrestlingvärlden, men efter att ha läst boken ändrar jag uppfattning. Tycker snarare att han underskattar sig en smula, och om man inte skulle ha vetat något om honom innan man läste boken, skulle man lätt kunna tro att det är en brottare i samma kaliber pushmässigt som Hardcore Holly. Det enda jag egentligen kan klaga på är att boken nästan helt saknar årtal, så ibland är det lite svårt att hålla koll på vilket år vissa saker hände, men å andra sidan har vi allt i kronologisk ordning, vilket gör det lite lättare. Notera gärna hur Rey Mysterio är med på bild utan mask, och Jericho skriver att det är en "14-year-old looking dude named Oscar". Kul citat: "Fit [Finlay] was a friend of Robbie [Brookside] and Doc and when they introduced me he said, "What are you doing here?" "I'm wrestling in Hamburg right now." Finlay smiled his gap-toothed grin. "Give those guys in Hamburg a message for me," he said cheerily. "Sure" i replied just as cheerily. "Tell those cunts to fuck off." I returned to Hamburg and told everyone that Finlay had wished them well in their future endeavors." (s. 175) Högsta rekommendation och en bok du MÅSTE läsa. Jag kan knappt vänta på att få läsa om den. (Mars 2008)

- Bret Hart: "My Real Life in the Cartoon World of Wrestling".
Denna har fått bra kritik av de flesta som har läst och recenserat den, och jag håller med i det mesta de skriver. Detta är en sjuhelvetes bra bok som jag rekommenderar alla att införskaffa ögonabums! Han har ett enkelt och bra sätt att beskriva saker på, och eftersom han har använt sig av bandspelare under i princip hela sin karriär är hans minne i stil med Mick Foleys, det vill säga enormt bra. Underhållande skrivsätt blandat med trevliga anekdoter från karriären gör att det är en fröjd att läsa. Han lyckas även med konsten att beskriva sina matcher MED MÅTTA, vilket den store Foley hade bekymmer med. Istället för att beskriva matcherna i detalj skriver Bret bara om det väsentliga, vilket han gör rätt i. Av två skäl: Jag tycker att det är svårt att ta till sig beskrivningar av matcher i ord på ett bra sätt, och de flesta (nästan alla?) som läser boken är förmodligen stora fans av Bret (dit jag inte lär räknas, därav frågetecknet) och redan har sett alla hans matcher utantill. Att boken dessutom är sprängfylld med roliga inslag från 1989-1996, den period i wrestling jag älskar mest, gör det hela till rena julaftonen för mig. Fast utan magknip och ångest. Vad gäller Bret som person tycker jag att boken för fram honom som en större kvinnokar än jag trodde han skulle vara. Kanske mest för att man (jag?) förknippade honom som den ultimata facen utanför ringen. Eller vad sägs om detta? "Before I knew it I was lying naked on an inflated mattress, drinking cold beer, watching as a cute, naked Japanese girl lathered herself in soap and slid over me, washing me with her pussy." (s. 94) (Fler citat finner du längre ner.) När man läser boken får man ta del av den i mångt och mycket konstiga familjen Hart, där flera av medlemmarna inte verkar riktigt kloka, i alla fall om man ska tro Bret. Diana och Bruce, och i viss mån Georgia och Ellie (Natalyas mamma), framstår som familjens svarta får, medan Owen, Stu och Helen verkade vara de vettiga. Fast det är givetvis genom Brets ögon. Sammanfattningsvis kan jag säga att Brets bok är en fröjd att läsa, även om han själv framstår som sitt största fan, och ibland är det faktiskt svårt att ta honom på allvar, då jag inte känner till NÅGON som tar wrestling på ett större allvar än honom. När det gäller fel i boken hittas en del (som att Sid var med i stöket på Rumble 97) men det är smådetaljer och inget som förstör en annars så underhållande läsning. Fast en sak som jag fastnade för var då han påstod - på fullt allvar - att anledningen till att The Rock buades ut som babyface (1996-1997) var att några ECW-fans följde med WWE på en turné och buade ut honom (Rock) totalt, vilket gjorde att de vanliga fansen "bara fortsatte". Varför ECW-fansen skrek "Rocky Sucks?" Jo, de visste att han skulle ta illa vid sig. Det hade alltså inget att göra med att folk ogillade Rocky, utan det var en konspiration av tio ECW-fans. Den däringa Bret är bra rolig ibland. (December 2008.)

- Bob Holly: "The Hardcore Truth".
Det är få som haft en så lång och ointressant karriär som Bob Holly (och inte är han en favorit hos mig direkt) men jag såg faktiskt fram ganska mycket till den här biografin eftersom jag inte visste så mycket om honom som person. Han verkar vara en riktig tuffing, förlorar alla sina matcher och är tråkig i ringen förutom en tjusig dropkick. Ungefär så. Det positiva med att han är relativt okänd (han är inte ens den mest kände brottaren på sitt eget bokomslag) är att det förmodligen bara är riktiga hardcore-fans (ursäkta) som läser den, vilket betyder att han inte bemödar sig med att förklara olika wrestlingtermer utan förutsätter att läsaren känner till "babyface", "heel", "job" etc. Det gör att han inte använder speciellt mycket utrymme till att förklara sådana saker vilket gör texten tightare. Han förutsätter att man vet vem Vince McMahon är och namedroppar folk till höger och vänster som man förväntas ha koll på, men har man någorlunda koll på WWE är det inga problem. Hans WWF-start känns som ett antiklimax eftersom han gick från att brottas i indys till Jim Cornettes Smokey Mountain, till vanligt jobb igen (Cornette kunde inte betala honom tillräckligt och Bob tvingades ta ledigt från sitt vanliga jobb vilket inte höll i längden) och därefter till rallytävlingar. Och sen ringde JJ Dillon helt plötsligt och ville att han skulle komma till WWF, när Bob redan hade lagt wrestlingen på hyllan. Något jag verkligen gillar är att Bob verkar skita högaktningsfullt i hur han bränner broar när han säger sina åsikter. Han kallar HHH för rövslickare, säger att Shawn var ett gumpestumpe och kallar Jeff Jarrett både värdelös och "dickhead". Det visar på att han vågar vara ärlig och inte håller tillbaka i hopp om att få ett jobb i WWE den närmaste framtiden (som om de skulle erbjuda honom ett ändå). En annan sak som är bra är att han inte ger så mycket detaljer (play-by-play) om matcherna utan håller sig till väsentlgheter som hur matcherna kom till, hur snacket gick, hur bokningen var uttänkt, vad han och hans motståndare ville uppnå etc. Mick Foley i all ära, de flesta matcherna har man ju redan sett och behöver inte play-by-play av, utan det jag vill veta är ju tankarna bakom matcherna, inte vad som hände i matcherna för det kan jag själv se. Han insinuerar mer än en gång att Shawn har en hållhake på Vince samt påstår att Trishs "relation med The Rock" nog hade ett finger med i spelet angående hennes push i WWE. Vad det där sista innebär kan jag bara spekulera om. Han verkar vara en jordnära kille som inte tar med sig gimmicken hem utan så fort han försvinner bak backstage slutar han vara Hardcore och blir Bob istället. Han berättar en hel del om Montreal men bara sådant alla redan vet, förmodligen för att han själv inte fick veta så mycket om incidenten förrän långt senare och var inte i innersta kretsen. Känns som om han bara vet lika mycket som vi fans. Avslutningsvis vill jag säga att detta är en väldigt underhållande bok - betydligt bättre än jag hade kunna tro - och att han verkar väldigt ärlig eftersom han vågar bränna sina broar. Lättläst, roligt skriven och en hel del intressanta infallsvinklar från en kille långt ner i hierarkin istället för en toppgubbe som de flesta andra som skriver böcker. Klart rekommenderad läsning! (Maj 2013)

- Jerry Lawler: "It's Good To Be King... Sometimes".
Första gången jag läste boken tyckte jag att den var helt okej, men saknade det där lilla extra för att vara en riktigt superbra bok. Dock läste jag om den nyligen och har ändrat åsikt om den en smula; Från en "klart godkänd bok" (som jag skrev i min första recension) har den hamnat ett snäpp längre upp till de riktigt bra böckerna. För det första är boken otroligt lättläst, vilket måste vara Doug Ashevilles (den riktiga författaren) förtjänst. Lättbegripligt och levande språk (den vanligaste frågan jag får av folk som vill ha rekommendationer av den här typen av böcker är om de är lättlästa) gör att man kan ta sig igenom boken relativt snabbt utan problem. Som kommentator är han ganska pinsam med sina skämt, och när jag insåg att han även skojade till det ganska ofta i boken blev jag lite rädd att detta skulle bli en pina att genomlida. Men faktum är att skämten i boken faktiskt fungerar och många är roliga på riktigt. Helt klart miltals bättre än hans oneliners på RAW! Eftersom han har brottats/bokat/kommenterat mellan 1970 och 2002 (då boken skrevs, naturligtvis har han fortsatt efter det) har han naturligtvis massor att berätta, men säger själv att han inte kommer gå igenom så många matcher eftersom han dels inte minns så många (karln har väl mött motståndare som Bill Dundee och Terry Funk några hundra gånger var genom åren) och dels skulle boken bli "tre gånger så tjock som Mick Foleys" om han redogjorde för alla. Men de stora händelserna i livet är med (debuten, USWA, Andy Kaufman, WWE) och när jag funderar på vad jag saknar är det enda jag kommer på (de tydligen ogrundrade) våldtäktsanklagelserna 1993, men naturligtvis kan jag förstå varför han inte tog med den. Även om boken inte på långa vägar är lika detaljspäckad som Foleys böcker, och språket inte lika bra som Foleys, är detta en riktigt bra bok som jag verkligen kan rekommendera. Om jag ska nämna några negativa aspekter av boken är det att han lägger ner alldeles för mycket tid på hans (kraschade) förhållande med Stacy Carter. Hon gjorde slut i juli 2001 och eftersom boken skrevs året efter var såret fortfarande öppet vilket förklarar att han använder 75 (!) sidor av bokens 483 till "uppgång och fall med Stacy". Antar att han inte hade lagt ner lika mycket på den här biten av hans liv om han hade haft mer perspektiv på det hela. En annan sak är att han påstår att Randy Savage var försvunnen en måndag strax före RAW och dök upp på Nitro samma kväll. Detta är märkligt eftersom han debuterade stort på Starrcade 1994 (december) medan Nitro debuterade i september 1995, men jag antar att de syftade på ett annat WCW-program. Dessutom blandar han ihop tiden och tror att Bret Hart-fejden med Harts föräldrar och Bam Bam Bigelow-matchen (som ägde rum 1993) tog plats strax efter Summerslam 1995. Detaljer förvisso, men irriterande. Sammanfattningsvis kan jag säger att detta är en riktigt bra och välskriven bok full av (fungerande!) humor. Tummen upp! (Juli 2012)

- Bob Backlund: "Backlund: From All-American Boy to Professional Wrestling's World Champion".
Jag kan säga det med en gång; Jag är inget fan av Backlund i ringen. Tvärtom tycker jag hans matcher tenderar att vara väldigt tråkiga, men å andra sidan började jag titta tio år efter hans storhetstid slutade vilket säkert också inverkar. Men boken är helt fantastisk! Han verkar precis så ödmjuk och respektfull som min bild av honom alltid varit (han och Sting är nog de enda jag aldrig hört ett ont ord om) och till skillnad mot andras böcker verkar Backlund genuint vara en bra person, både i och utanför ringen. Han beskriver sin karriär i nästan Mick Foley-manér, och även om det tenderar att bli en hel del upprepningar (första titelmatchen vann fulingen på countout/DQ och andra slutade med kaos för att sätta upp blow-off-matchen) och även om han är försiktig med att kritisera andra wrestlers känns det som att han han helt enkelt inte har någon att anmärka på, till skillnad från andra som verkar tänka politiskt när de skriver. De enda han egentligen pratar ner är Stan Hansen (nästan utpressade Vince Sr för att få en tredje titelmatch), Angelo Mosca (var för stiff mot jobbers vilket Backlund tog hand om) och Billy Graham (Bob hörde rykten om att Graham inte gillade Bob som champ och tänkte shoota i deras burmatch). De han pratar väldigt gott om är Iron Sheik, Ken Patera, Sgt. Slaughter, George Steele och Don Muraco. Sammanfattningsvis kan jag nämna att han inte skryter om att få vara mästare i sex år i sträck utan tvärtom är djupt tacksam till alla (Vince Sr och hans motståndare) som gjorde det möjligt för honom. (Maj 2016)
_________________
- Snabbare än Google, pålitligare än Wikipedia!


Senast ändrad av sebbe den 22 jan 2017 23:14, ändrad totalt 4 gånger
Till överst på sidan
Användarens profil Skicka personligt meddelande Besök användarens hemsida
sebbe
Legitimerad wrestlingnörd [Site Admin]


Registreringsdatum: 14 juni 2006
Inlägg: 13535
Ort: Kristianstad

InläggPostat: 09 sep 2013 14:10    Rubrik: Svara med citat

-----MYCKET BRA:

- Bobby Heenan: ”Wrestling’s Bad Boy Tells All”.
En wrestlingpersonlighet som har varit med i över trettio år och som anses vara en av de bästa kommentatorerna är The Brain vars första bok är riktigt underhållande. Det är ingen biografi över hans liv, utan snarare än bok där han sitter som en mysfarbror och berättar om sitt liv på ett underhållande sätt. Det finns ingen röd tråd utan han skriver om det han tänker på för stunden, så först kan han berätta om en match 1977 för att sedan berätta om sin karriär i WCW för att sedan gå in på sitt familjeliv för att avsluta med en story om när han var manager åt Andre The Giant. Inte en speciellt matnyttig bok, men väldigt underhållande från pärm till pärm. Den stora behållningen är att han verkligen KAN skriva bra, vilket gör att även ointressanta saker blir intressanta när han ligger bakom orden.

- Jeff & Matt Hardy: "Exist 2 Inspire".
Böcker skrivna tidigt i karriären brukar oftast kännas ganska platta och intetsägande, men ett (det enda?) lysande undantag är denna. Det tar inte många sidor innan man förstår att Matt har en enorm passion för wrestling och gör allt för att förbättra sin brottning och agerande. Trots att han inte är så gammal verkar han ha väldigt bra koll på wrestling och hans passion lyser verkligen igenom. Han berättar om sina matcher där han detaljerat redogör för varför de gjorde sig och så, och är helt enkelt ganska nära Mick Foley när det gäller att beskriva saker. Trevligt och lättläst språk gör boken väldigt lätt att ta sig igenom… i alla fall när han skriver. Jeff är raka motsatsen, han bryr sig inte om att prata speciellt mycket om wrestling, utan sitter hellre och myser och berättar om sina dikter, sin motocross eller sitt evinnerliga ommålande av sitt hus. Boken kom långt innan Jeff lämnade förbundet men redan här märks det att wrestling bara är ett jobb för Jeff, istället för en passion. Därför är boken ganska tudelad: Matts bitar är väldigt intressanta och matnyttiga (fast jag undrar varför han använder mängder med sidor till att beskriva sin magåkomma på Vengeance 2001) och Jeffs är ganska lama.

- Dyanmite Kid: ”Pure Dynamite”.
Precis när den stora boomen kom för wrestlingböcker runt år 2000 släppte Tom Billington – mer känd som Dynamite Kid – sin självbiografi. Ganska kort i antal sidor (200), men när det gäller kvalité håller den hela vägen fram, då det är en bra och ärlig berättelse om hur en liten smal pojke kom att bli trendsättande i wrestlingvärlden. Billington ber inte om ursäkt för att han är en skitstövel, utan verkar strunta fullkomligt i hur folk ser på honom. Han ser inga hinder att berätta om elaka saker han gjort, och ser verkligen inte till att be om ursäkt för något han gjort, utan rycker på axlarna och låter folk tycka vad de vill. Som vanligt i biografier får man veta vilka brottarna författaren gillar och brottare han starkt ogillar och han berättar ganska många roliga händelser han har varit med om under årens lopp. Vissa ganska roliga och harmlösa (som att klippa sönder andras kläder) till vansinniga och dumma (som att hälla knark i Terry Funks drink) men oavsett vilket är det en underhållande läsning. Den här boken anses av de allra flesta wrestlingnördar vara en av de bästa böckerna i ämnet. Och jag håller verkligen med. Utan krusiduller och bortskyllande säger Tom rakt ut att han är en skitstövel, och take it or leave it. Han begär inte folks medkänsla eller respekt, utan folk får tycka vad de vill om honom. Det är en rak och underhållande bok rakt igenom, och det blir en klar rekommendation från min sida. Vi som älskar WWF från sent åttiotal och tidigt nittiotal uppskattar den nog ännu mer än nyare tittare, och älskar man japsbrottning är lyckan total.

- Ric Flair: "To Be The Man".
Anses av många vara den största och bästa brottaren någonsin, något jag inte håller med om, men hans bok är riktigt bra. Styrkan med boken är att han verkar vara ärlig i det mesta – som inte handlar om WWF vill säga. Han har både bra och dåliga saker att säga om många brottare, framförallt Dusty Rhodes och Hulk Hogan, men han är absolut inte så gnällig som det verkar på IWC. Något Flair gör mycket i boken är att fjäska för vissa brottare, framförallt WWF-brottare. Triple H, Undertaker, Kurt Angle och Shawn Michaels är Guds gåva till wrestlingen, och kan inte göra något fel. Däremot är Hulk Hogan en egoist, Brutus Beefcake en ”idiot” (direktcitat), Bret Hart gnällig och handlade fel i Montreal, Dusty Rhodes en självisk bokare och Randy Savage allmänt förvirrad och dålig, framförallt i WWF. Är han bara negativt inställd mot andra brottare? Nej, precis som jag nämnde innan skrivs många nuvarande WWF-brottare upp (mest Shawn Michaels och Triple H) men även gamla ringveteraner som Harley Race och Wahoo McDaniel skrivs upp något enormt. Arn Anderson (hans bäste vän) sägs det inte något ont om heller, och det förstår jag, då Arn var en av de bästa brottarna i världen på sin tid. Flair har inte ett ont ord att säga om Ricky Steamboat, Sting eller Terry Funk heller, så speciellt negativ tycker jag inte boken är i sin helhet. Han verkar inte bitter på sporten som en de andra, utan verkar genuint glad över varje sekund han har fått spendera i den. Det finns mycket man kan säga om Ric Flair. Själv håller jag inte honom som en av de bästa brottarna någonsin, men faktum är att hans bok är väldigt underhållande. Väldigt detaljrik (inte som Foleys, men betydligt mer än Hogans och The Rocks) och det mesta i boken handlar om wrestling. Många wrestlingböcker har en tendens att i stora delar handla om något annat men denna är nästan helt om wrestling, vilket jag uppskattar väldigt mycket. Boken är fylld med intressanta historier, och även fast att jag tycker själv att jag kan mycket om wrestling, fick jag lära mig mycket nytt. Vill man lära sig mer om vad som hände bakom kulisserna med Jim Herd, Eric Bischoff och Dusty Rhodes är detta en av de bästa böckerna om det jag har läst. En klar rekommendation!

- Bryan Alvarez & R.D Reynolds: "Death of WCW".
Jag hade inga direkta förväntningar på denna. Jag menar, exakt hur mycket kan det finnas om WCW som man inte redan vet? Och hur mycket kan man skämta om bokarnas inkompetens utan att det blir en parodi i sig? Det går hur bra som helst visar det sig. Trots att jag kände till det mesta av det som stod i boken tyckte jag det var en mycket intressant skildring av förbundet, och det var flera gånger jag brast ut i gapskratt så grannarna undrade vad jag höll på med. Ett smakprov: Om Sid vs. Goldberg: "In order to promote the eventual encouter, Sid came out on Nitro one week and claimed that he was 55-0. Never mind that he hadn't had fifty-five matches on WCW TV since coming back. Or, while we´re at it, the fact that he´d lost several times on TV over the past few weeks alone. By midway through the show, he was at 59-0 despite not having won any matches. Bobby Heenan explained this by saying he'd already beaten up nine men. Nobody was sure how 55 plus 9 equaled 59. The next week, despite losing at every house show the company ran, he was suddenly up to 68-0. Then he pinned Juventud Guerrera Lenny Lane, and Lodi. This made him 70-0. Again, do not ask how 68 plus 3 equals 70. Three days later, on Thunder, Sid said he couldn't wait to get six more wins so he could break Goldberg's 176-0 streak. And, ummm... yeah. Once he did this, Sid inexplicably added, he was going to "shake all over." By September, Sid at 76-0, lost to Saturn via DQ when Rick Steiner ran in. On Nitro the following Monday, however, he was billed as being 77-0. So yes, losses were now counting as wins in this streak." Många gapskratt utlovas och jag rekommenderar den helhjärtat! (Juli 2007)

- Dave Meltzer: "Tributes II".
Mannen bakom Wrestling Observer Newsletter, Dave Meltzer, har vid sidan av nyhetsbrevskrivandet knåpat ihop några böcker om wrestling, varav denna (från 2004) är en av dem. I nyhetsbrevet brukar han skriva en längre profil på brottarna när de dör, och i boken har han samlat ett gäng av dem, aningen omarbetade profiler än i nyhetsbrevet, för alla de som inte prenumererar på WON. Eller för alla som inte är lika nördiga som mig, som köper allt, bara det har med wrestling att göra. Profilerna är välskrivna och ganska detaljrika, även om de naturligtvis inte är lika detaljrika som många självbiografier, vilket givetvis har en naturlig förklaring. Första Tribute-boken har jag ännu nte läst (men har den och tänker läsa den när tillfälle ges) men båda är upplagda på samma sätt. Gillar man Dave Meltzer och hur han skriver, och/eller vill läsa relativt detaljrika profiler på de största broittarna dött de senaste åren, är det all idé att införskaffa boken. Profilerna är: Road Warrior Hawk, Curt Hennig, Elizabeth, Stu Hart, Tim Woods (Mr. Wrestling), Davey Boy Smith, Gorilla Monsoon, Terry Gordy, Wahoo McDaniel, Johnny Valentine, The Sheik, Freddie Blassie och Lou Thesz. (September 2008)

- Matthew Randazzo V: "Ring of Hell".
Detta är en av böckerna som skrevs efter Benoitgate, och är en biografi om nämnda brottare och hur det som skedde kunde ske. Ganska väldetaljerad biografi av Benoit, men vägen dit tar oss även igenom andra brottare. Exempelvis, innan boken berättar om hans karriär i WCW, kommer en sammanfattning av förbundet på cirka 20 sidor, som också innehåller sammanfattningar av Hulk Hogan och Eric Bischoff. Brian Pillman, en av Benoits bästa vänner, får tio sidor, British Bulldogs får fyra, NJPW får sju, Stampede får åtta, Dynamite Kid får åtta etc, vilket känns både positivt och negativt. Positivt för att läsare som inte är så bevandrade i wrestling ska kunna förstå sammanhanget, och negativt för oss som redan har lite koll, eftersom att läsa historierna om Stampede och ECW har man gjort till leda, och det enda jag tänkte om var "Åh, inte nu igen!" när författaren började dra upp deras historia än en gång.

Författaren verkar ha mängder med källor till sina påståenden (källförteckningen består mest av RF Shoots) men det är svårt att ta honom på allvar ibland då han drar till med en ganska chockerande story (som att Tazz skulle fått orgasm av en suplex av Kevin Sullivan, eller att Hulk Hogan på allvar frågade Vince McMahon om att få gå en shootmatch mot Mike Tyson) och källan brukar i många fall vara "en närstående", "en pålitlig källa" eller "en brottare som vill förbli anonym". Det vill säga att han kan påstå precis vad han vill och sedan slänga till en liknande "källa", som inte kan dubbelkollas. En sak som står ut väldigt mycket är att Benoit inte verkar ha varit en normal person till dagen D och sen blivit tokig, utan ska man tro boken har han varit lite konstig hela livet, och man får många olika exempel på det. Mina favoritstories i boken är de om HHH och författarna, en intressanta skildring av hur det tydligen går till bakom kulisserna i WWE. Jag rekommenderar verkligen dig att läsa boken, men tänk på att du förmodligen kommer att ha en negativ syn på wrestling efteråt, om du nu inte hade det redan innan, eftersom enligt boken är INGET bra med wrestling. Alls. Hela wrestlingvärlden är sjuk och alla involverade (utom i viss mån Eddie Guerrero) är mer eller mindre idioter.

Överlag är det en väldigt bra bok, även om jag som sagt tycker det blir lite kaka på kaka med alla bakgrundshistorier, men jag antar att det handlar om att även ickewrestlingfrälsta ska kunna ta till sig boken enkelt, jag menar, säg Stampede eller Brian Pillman och ingen ickeinvigd fattar vad du menar. I Dave Meltzers recension om boken säger han att han hittade flera händelser i boken som inte stämmer (som att Scott Hall skulle ha pinkat på Chris Benoit med vilje) och slutligen skulle jag vilja citera en bra sak från nämnda recension: "And the saddest part is. The wrestling business really does have its problems and every major one of them is talked about in the book. The problem is, so many stories are so exaggerated that the real problems become buried in the sea of apparent sin and sleaze, and when it's over, instead of accomplishing something, the end result is, to an outsider, it's not a business wirth caring about. To an insider it makes them so defensive that they start denying even the real problems that could use fixing. And to those in the business who are naturally defensive as well, they can pick out stories they know aren't true, and use them to ignore a lot of what is true." - (WON 2008-07-14)

Jag skulle vilja avsluta "recensionen" men ett citat från boken som är en bra sammanfattning av wrestling: "Pro wrestling is showbiz, not sport. Hulk Hogan can still walk around his many mansions, the Dynamite Kid can't get up from his wheelchair and walk to the mailbox to pick up his welfare check." (p. 14) Så sant, så sant. (Mars 2009)

- James Guttman: "World Wrestling Insanity: The Decline and Fall of a Family Empire".
Detta är en bok om vad som hände bakom kulisserna från 2002 och framåt, varför saker och ting bokades som de gjorde, och allmänt skvaller som familjen McMahon och Triple H (som kanske egentligen bör räknas in i familjen). Intressant bok med nya infallsvinklar, och det första som slår mig är att de tar för givet att läsaren har någorlunda koll på WWE, så det blir inte så mycket förklarande om olika saker som vi fans tar för givet att man känner till, vilket är bra då jag ofta stöter på att man gärna vill förklara saker mer än nödvändigt i wrestlingböcker för att det ska nå den stora massan. Fast jag har svårt att tänka mig att "den stora massan" konsumerar wrestlingböcker i någon större utsträckning. I alla fall, vi får veta bakgrunden till HHHs fejder från Kane 2002 och fram till Batista 2005, och det författaren försöker visa är hur HHH begraver alla sina fiender. Och eftersom det är välformulerat och vettigt skrivet, tar man honom på allvar. Han ger oss en lista på ord som är förbjudna för kommentatorer att nämna, och drar upp att Ric Flair ogillar att vi utanför "da biz" använder ord och uttryck som bara de i nämnda "biz" får göra: "There's man on man rape, necrophilia and general perversion cluttering up professional wrestling's on air product and the biggest problem that WWE can reach for is the fact that you, the customer, refer to a heel instead of a "bad guy". Now those are some crazy ass priorities." (p. 202.) Mitt favoritkapitel är nog när han beskriver Tough Enough och Diva Search, eftersom han gör det på ett otroligt underhållande sätt. Jag måste dock erkänna att det tog en bra stund för mig att vänja mig vid hans sätt att skriva, men när jag väl gjorde det ville jag att boken aldrig skulle ta slut. (Augusti 2009)

- Chris Jericho: "Undisputed".
Uppföljare blir sällan lika bra som originalet, men eftersom det är Jericho själv som skriver blir det samma stil och känsla som första boken vilket är ett stort plus. Den härligt nördiga humorn är kvar, och hans karriär i WWE (den här sträcker sig från debuten 1999 till comebacken 2007) är väldigt kul att få höra hans åsikter om. Han är inte alla så självgod man kan få intryck av, utan tycker snarare att han betedde sig klantigt första året i förbundet. Kanske handlar det om att han har vuxit upp. Överlag är detta en väldigt bra bok, i klass med hans första, även om den har några brister. Den är inte lika detaljerad som hans första, så den första tiden i WWF sveper förbi väldigt fort utan större beskrivning. Han gillade inte att brottas mot Chyna, och bekräftade ryktena från den här tiden som sa att HHH var ute efter att förstöra för honom. Han berättar bland annat att HHH i början hade sagt åt Jericho att bara ringa om han behövde något, så första gången Jericho ringde och bad om vägbeskrivning till arenan möttes han av fnitter från HHH och resten av DX, innan HHH svarade att han borde köpa en karta, och la på. Jerichos första Wrestlemania (2000) skrivs det inte så mycket om, mer än att han var besviken över matchen (tremanna mot Kurt Angle och Chris Benoit) dels för att hans stil inte passade med Kurts, och dels att han först tydligen var tänkt att maieventa Mania, men att Mick Foley fick hans plats i matchen. Detta baserar han på Mania-postern, så Daniel Ahlm borde ringa upp honom och förklara hur läget ligger. Ganska tråkigt att han inte berättar on sina matcher mer, men en sak som är väldigt uppfriskande i sådana här sammanhang är att Jericho vågar se på sig själv med kritiska ögon. Han vill inte göra gällande att alla hans matcher är toppmatcher, utan snackar istället NER dem, vilket det å andra sidan görs lite för mycket av. Han erkänner att hans stil i början av WWF-stinten inte passade in, och förstår varför han hade så mycket hetta backstage (han var omogen och stiff). "I would rate Hogan as one of my all-time favorite opponents. He was a master of including the fans and getting them involved in the match every step of the way. One time a kid was holding a sign that said 'HOGAN IS A JEDI'. When I took umbrage to that blasphemy and ripped the sign into pieces, Hogan grabbed me in a full nelson, took me over to the kid, and let him take a free shot. Then he gave the kid a high five and said, 'May the Force be with you, brother!'" (p. 221) Även om jag är ett hårdrocksfan tycker jag partierna om Fozzy är ganska tråkiga, mest för att han hela tiden ska föra fram hur mycket de bjuder på sig själva. Efter ett tag blir det ganska ensidigt, och enda kapitlet med musktema är kapitlet (ja, ett helt kapitel!) om Axl Rose. Tyvärr smyger det sig in lite fel i boken, inga stora misstag men slarviga då de är lätta att dubbekolla (det står att spöade The Rock och Steve Austin på Armageddon (som brukar vara decembergalan) istället för Vengeance, Rockers återförenades 2005 och inte 2004, och han mötte William Regal på WM17 och inte 18) vilket drar ner nöjet en smula. Något som också drar ner det en smula, men som inte är Jerichos fel, är att boken slutar ganska platt. De sista hundra sidorna handlar inte om wrestling utan hans tråkiga filmkarriär, innan comebacken i WWE 2007. Tyvärr är det inte intressant nog, så slutet faller ganska platt. Något som dock är uppfriskande med boken är att Jericho utmålar tiden efter första världsmästartiteln som guld och gröna skogar, utan att han erkänner att det var ett fiasko, och att Vince var besviken på honom och förstod varför han ville ha av honom titeln så snabbt. Jämfört med många andra wrestlingböcker är detta väldigt intressant att få läsa eftersom wrestlers i allmänhet har en tendens att överdriva sin egen storhet, men här ser Jericho på sin situation med väldigt klara och kritiska ögon, kanske alldeles för kritiska. (April 2011)

- Larry Matysik: "Drawing Heat the Hard Way - How Wrestling Really Works".
Oftast slukar jag wrestlingböcker så fort jag hinner, men ska villigt erkänna att det tog emot att börja med den här boken. Inte minst för att jag knappt känner till Larry Matysik och bokens innehåll kändes lite luddigt så det var svårt att få grepp om vad den handlade om. När jag tragglat mig igenom 37 sidor som mest handlar om Vince McMahon och NWA vände det helt plötsligt och boken blev oerhört intressant då Matysik började diskutera vad som driver människor till att bli wrestlers - och därefter plockar han ner dem på jorden genom att med enkla medel berätta varför det är otroligt svårt att lyckas i wrestling nuförtiden. Han tar upp saker som dedikation, timing, pengar, familj, steroider och andra saker som hör wrestlinglivet till. Måste medge att detta var en av de bästa böcker om wrestling jag läst, ofta var det som om ett ljus gick upp i skallen på mig då Matysik kom med slutsatser jag själv faktiskt inte tänkt på, men som därför öppnade ögonen för hittills okänd mark för mig. Förmodligen en av de mest tänkvärda böcker jag läst. (Juni 2012)

- Booker T: "My Rise to Wrestling Royalty".
Uppföljaren till "From Prison to Promise", och med tanke på att den boken handlar om tiden fram till tryouten i WCW där denna tar vid, är denna betydligt bättre. Dock känns det som om han mer försöker återberätta matcherna så dramatiskt som möjligt än att berätta vad de försökte åstadkomma i matchen eller vad tanken med matchen var. Lite som om det vore en shoot. Eftersom han är sparsam med intervjuer och aldrig get ut en shootintervju är det väldigt roligt att höra saker från hans perspektiv; den ökända promon mot Hulk Hogan i WCW, bråket med Batista 2006 och liknande. Saker som många har diskuterat men sällan fått förstahandsinfo om. Han är ingen som pratar ner folk i onödan och verkar tvärtom väldigt ödmjuk och tacksam för allt han fått i wrestling. Dock blandar han friskt mellan shoot och kayfabe så ibland vet man inte om det är brottaren bakom karaktären, eller karaktären själv, som säger eller gör något han nämner. Han stöter sig inte med någon, verkar respektera andra i större grad än de flesta och är ödmjuk trots sin karriär. Det tråkiga är att han ofta framställer sina matcher som shoots för större dramatisk effekt, men jag hade naturligtvis hellre fått veta VARFÖR de gjorde vissa saker istället för att berätta VAD som hände. Sammantaget en väldigt intressant och lättläst bok, men den tillhör inte toppskitet eftersom det känns som att den saknar det där lilla extra. (Augusti 2015.)

- Bryan Alvarez & R.D Reynolds: "Death of WCW" (nyversionen 2014).
Alvarez och Reynolds bok "Death of WCW" kom redan 2004 och var, som du kan läsa bland mina recensioner, en väldigt rolig bok om WCWs uppgång och - framförallt - fall. Tio år senare släppte de en upphottad version av boken med lite nya kommentarer och citat (utan att ha jämfört de båda utgåvorna speciellt noggrant kan jag konstatera att den stora skillnaden verkar vara fler citat i nya.)

Rent innehållsmässigt är det fortfarande en väldigt underhållande och läsvärd bok som jag har stor behållning av då den gav mig flera härliga skratt.

Tyvärr finns det dock ganska mycket negativt med boken som drar ner betyget avsevärt. Redan i första upplagan fanns det flera rena slarvfel, som att WCW var igång 1988-2003 (ska vara 2001), vilket märkligt nog inte rättades till i nya upplagan. Flera bildtexter namnger fel brottare, samt vissa årtal/siffror är fel (som att Randy Savage mötte Ric Flair på Wrestlemania 13). Plus en drös andra fel, som att Hulk-Flair var bokad till Wrestlemania vilket Dave Meltzer, Alvarez kollega, debunkat flera gånger redan, bland annat på WOL 2014-10-27.

Här kommer en lista på lite felaktigheter jag själv hittat i boken (det finns säkert fler jag missat). De flesta är bara detaljer och inget som egentligen har någon större betydelse i det stora hela, men det känns ändå slarvigt med så här många fel. Dessutom, om jag själv hittar såhär många sakfel, hur många saker i boken som jag själv inte har någon större koll på stämmer?

- "Here Lies World Championship Wrestling 1988-2003" (sid. xxv) - förbundet gick under 2001, inte 2003. Det är basic fakta. Det trista är att detta felet, som med ett gäng andra, redan var med i FÖRSTA upplagan men som tydligen inte ändrats till denna, vilket är enormt dåligt. Bryan Alvarez startade en tråd på Observer-forumet i december 2014 (tråden togs bort någon dag senare) där han bad folk komma med rättningar i boken. Känns väldigt illa att be betalande kunder korrekturläsa saker till NÄSTA upplaga (själv har jag köpt både gamla och nya utgåvan och vill inte gärna köpa ännu fler för att få en utan stora fel).

- Det står att Hogan-Flair var planerad till Wrestlemania 8 (p 24) men Dave Meltzer har debunkat det flertalet gånger, bland annat på WOL 2014-10-27.

- Det står att Chambers of Horror (Halloween Havoc 1991) var en tiomanna-tag, men det var i själva verket en åttamanna-tag.

- TNA började sända Impact på måndagar för att tävla med WWE 2011, när det var 2010. (p. 61)

- Savage vs. Flair gick tydligen på "Wrestlemania 13". (p. 71)

- Det står att Kevin Nash debuterade i WCW "veckan efter 20 juni" när han i själva verket dök upp på Nitro redan 10 juni. (p. 73)

- Bam Bam Bigelows shoot citeras, en shoot som tydligen kom 2012. Bigelow dog 2007. (p. 416)

- Brock Lesnar gjorde enligt boken comeback dagen efter Wrestlemania 27 (ska vara 28). (p. 213)

- En bild på La Parka som tituleras "Psicosis". (p. 247)

- Det står att Chris Benoit gick över till WWF 2001 (var 2000) (p. 378).


(Alvarez startade en tråd på Observer-forumet i december 2014 (tråden togs bort någon dag senare) där han bad folk komma med rättningar i boken. Känns väldigt illa att be betalande kunder korrekturläsa saker till NÄSTA upplaga. Själv har jag köpt både gamla och nya utgåvan och vill inte gärna köpa ännu fler för att få en utan stora fel.)

Det är väl inte felen i sig som är irriterande, fel gör vi alla, men att såhär tydliga fel inte rättas till inför andra utgivningen känns väldigt slappt och något som inte bör hända. Att Alvarez dessutom nonchalant ber de som betalande kunder upplysa om vilka fel (årtal, namn etc) boken innehåller för att kanske rätta till i kommande utgivningar känns inte direkt som bra kundvård.

Låt mig sammanfatta min åsikt såhär; Boken är absolut värd att läsa, det positiva överglänser det negativa, men har du den gamla utgåvan är det ingen idé att även köpa den nya. (September 2015)

- Chris Jericho: "The Best in the World: At What I Have No Idea".
Som de andra två är det en roligt skriven historia, även om Fozzy-köret är i princip helt ointressant. Kanske mycket för att jag inte känner till alla han namedroppar och tycker generellt han bara verkar kändiskåt när han pratar om sin musik. När det gäller själva wrestlingen är det oerhört bra, och extra plus för att han vågar vara utlämnande om sig själv (han gjorde bort sig på fyllan mot Shawn Michaels, något han skäms för och berättar i detalj), något inte många hade gjort i samma sits. Speciellt inte för att det ligger så pass när nutid som det gör. Överlag en väldigt bra bok! (Januari 2017)

- Justin Roberts: "Best Seat in the House: Your Backstage Pass through My WWE Journey" (2017). Hur intressant kan egentligen en bok av och om en ring-announcer vara? Väldigt intressant, visar det sig. Även om namnet inte låter bekant är jag säker på att du hört hans stämma på otaliga galor. Boken styrka är storys om hur han blev behandlad som luft under stora delar av sin WWE-stint, framförallt hur HHH gjorde narr av honom och Kevin Dunn, som fick in honom i WWE, helt plötsligt vände och började behandla honom illa, utan direkt förklaring. Det i kombination med frustrationen att aldrig få veta vad som förväntas av honom och de otaliga långa resorna som gjordes varenda vecka gör att jobbet i WWE verkade vara en riktig mardröm. Det blir en hel del kritik mot hur HHH behandlar sina anställda, vilket känns uppfriskande att någon efter Hardcore Holly vågat ta upp i sin självbiografi. Det känns inte som att Justin vill tillbaka till WWE, och med tanke på vad han skriver om HHH här är han troligen inte välkommen även om han skulle vilja. Sammantaget en väldigt fascinerande bok om hur det funkar på insidan i WWE. Klar rekommendation! (December 2017)

- Sean Oliver: "Kayfabe - Stories You're Not Supposed to Hear from a Pro Wrestling Production Company Owner" (2017)
Detta måste vara den smalaste wrestlingboken som existerar; en bok om shoot-intervjuer, vars målgrupp torde vara extremt liten. Sean Oliver, grundare och ägare av Kayfabe Commentaries, berättar om hur allt startade och ger oss en inblick i hur det ser ut bakom kulisserna när shoots produceras, och framförallt vilka problem de har med diverse brottare och annat löst folk från da biz. Är du som jag och älskar shoots (seriöst, 80% av all min fakta i recensioner kommer från olika shoots) är detta en guldgruva, speciellt om du har gått igenom en drös KC-shoots. För "vanliga fans" är detta ingen höjdare men själv tycker jag den är förbannat underhållande. Inte minst för att den inte (cirka 240 sidor) innehåller någon direkt utfyllnad, utan allt handlar om shoots. Vi slipper med andra ord lång och tråkig bio av Oliver (ingen bryr sig ändå om honom som person) så det blir godis direkt; första meningen i boken är "Buff Bagwell just told me he would punch my teeth down my throat when he sees me in New Jersey next month." (s. 1).

Om jag ska vaska fram något negativt är det att den innehåller något halvdussin småfel (kommatecken på fel plats, stavfel etc), inget som stör nämnvärt men känns som onödiga fel som hade undvikits med en enkel genomläsning. Dessutom lider boken av den - tyvärr ganska vanligt förekommande - åkomman att rikta sig till de nördigaste av de nördigaste och ändå känner han sig nödgad att beskriva i sammanhanget enkla uttryck som "work". Det enda klagomålet jag har på själva innehållet är att han slår sig för bröstet och menar på att de aldrig släpper något som får objektet att se dålig ut. Genast kommer jag att tänka på deras shoot med en till synes nerdrogad Marty Jannetty som berättar om när han våldtogs som barn samt hade sex med en nära släkting när han var runt tolv år gammal. Lite senare i boken går Oliver igenom just den här shooten, och säger att de aldrig såg honom "ta något" (droger) och att de bleepade namnet på släktingen Jannetty hade haft sex med. Oavsett om de såg honom ta något eller inte undgår det ingen att han var ur balans (Oliver säger själv att han fick klippa om shooten så den blev någorlunda förståelig pga Jannettys yrande) så de var inte direkt omedvetna om situationen. Hade de inte velat Jannetty skulle se dålig ut hade de inte släppt shooten alls, punkt. (Sen att de hade förlorat pengar på den är en annan sak.) (Mars 2018)

- Pat Patterson: "Accepted: How the First Gay Superstar Changed WWE" (2016)
Som de flesta andra kände jag bara till honom som Vince McMahons irriterande slipsnisse under sent nittiotal, så det var en intressant bekantskap att göra via hans självbiografi. Han börjar med att säga att han inte vill skriva en bok om sina matcher, titlar etc. eftersom det kan man läsa om på andra ställen, istället är detta en bok om honom som person. Det tycker jag är ett bra synsätt (att läsa vilka bälten han haft kan en apa googla fram) även om jag skulle vilja ha lite mer storys om hans matcher. I stort sett är detta en väldigt, väldigt bra bok, som är skriven på ett underhållande sätt som gör den till en fröjd att läsa. Han drar många dråpliga anekdoter (varav de flesta innehåller pranks) och hans kärlek till Louie (hans livspartner) går inte obemärkt förbi. Naturligtvis var det inte lätt att vara homosexuell i en machosport som wrestling, men förvånansvärt nog verkade han betydligt mer accepterad än jag trodde han skulle vara under sextio- sjuttio- och åttiotalet. Något negativt med boken är att han faller i samma fälla som många andra gör; att svänga sig med facktermer (mark, kayfabe, work, heat, go over) för att i nästa kapitel känna sig nödgad att förklara hur en Battle Royal går till. Men i stort sett är den bra skriven. Sammantaget var detta en väldigt intressant självbiografi, som kanske var i det tunnaste laget med tanke på alla hans år in da biz, men jag ger den en klar tumme upp. (Maj 2018)

- Jim Ross: "Slobberknocker: My Life in Wrestling" (2017)
Det var sannerligen på tiden att veteranen JR också släppte sina memoarer, även om den bara avhandlar karriären fram till 1999. Boken är torr, precis som Ross själv, men det gör det bara bra eftersom det känns äkta. Jag brukar uppskatta om ickewrestling hålls till en minimum i de här böckerna, men här tycker jag nog han ger lite väl lite inblick i sitt privatliv för att få en klar bild av honom. På ena sidan är han singel och lever livet glada dagar, på nästa slänger han ur sig i förbifarten att han nu har fru och barn, strax efter är det skilsmässa och sen är det dags för äktenskap och skilsmässa nummer två. Han lämnar medvetet sin familj utanför, vilket man kan tycka vad man vill om. Jag har inget emot det. Den stora behållningen är nog hans historier om Bill Watts, som jag inte haft så stor koll på innan men börjar förstå varför JR gillar honom; wrestling ska vara logiskt annars tappar det trovärdighet hos folk. Enkelt men klokt. Dessutom gillar jag hur han förutsätter att läsaren är (någorlunda) insatt i wrestling så han inte behöver slösa utrymme med att förklara basic saker. Sammantaget skulle jag vilja säga att detta är en väldigt underhållande, om än en smula torr, bok som rekommenderas till alla som vill läsa in sig på oldschool-mentaliteten när det gäller bokning. De flesta namnen som nämns är av det äldre gardet så nya fans kan nog ha svårt att dirigera mellan namedroppandet. (April 2019.)

- Brian Pillman: "Crazy Like A Fox" (2017)
Vanligtvis undviker jag biografier där inte vederbörande är involverad i projektet eftersom det då bara blir andra/tredjehandsuppgifter istället för festföremålets egna tankar och åsikter. Denna läste jag väldigt mycket gott om så jag tänkte göra ett undantag. Jag blev helt klart positivt överraskad eftersom Liam O'Rourke lagt väldigt mycket arbete bakom den istället för det hafsjobb som det lätt kunde bli. Många personligheter citeras i boken och jag tycker mig fått en bra bild av hur Brian var som person, om man utgår från vad som sägs i den. Något som känns väldigt uppfriskande är att det inte görs några försök att skönmåla Brian trots hans närmaste familj och vänner inblandning i projektet. Det berättas flera stories om vilken omoralisk person han kunde vara emellanåt, vilket gör att boken känns trovärdig eftersom den inte verkar dra medhårs. Jag lärde sig nya saker om Brian (till exempel att han och UT tydligen ogillade varandra ända sedan WCW-dagarna och Brian hamnade i Hartfoundation för att avlasta Bret i sixmans pga skada, och Jim Neidhart hamnade i gruppen för att avlasta Brian) så jag måste säga att boken levererade. (Juli 2019.)
_________________
- Snabbare än Google, pålitligare än Wikipedia!


Senast ändrad av sebbe den 09 jul 2019 11:30, ändrad totalt 13 gånger
Till överst på sidan
Användarens profil Skicka personligt meddelande Besök användarens hemsida
sebbe
Legitimerad wrestlingnörd [Site Admin]


Registreringsdatum: 14 juni 2006
Inlägg: 13535
Ort: Kristianstad

InläggPostat: 09 sep 2013 14:10    Rubrik: Svara med citat

-----DE HYFSADE.

- ”Are We There Yet?”.
När det gäller ickebiografier brukar jag vara skeptisk, men trots det gav jag WWEs egna en chans. Det är en bok där många WWE-brottare/personligheter delar med sig av roliga/jobbiga/minnesvärda/otrevliga reseminnen som involverar långa perioder i flygplan, lång väntan på hyrbil, omänskliga hotellrum och annat liknande. Många berättelser är väldigt roliga, men en del är ganska platta och vissa verkar bara delta för att få sitt namn i boken. Både Triple H och Undertaker berättar varsin historia, men de är varken intressanta eller minnesvärda utan känns mer som utfyllnad. Å ena sidan är boken ganska tunn på fakta (man är naiv om man tror att WWE släpper inside-scoops) men å andra sidan innehåller den roliga händelser. Men man ska komma ihåg att boken är rumsren, så något smaskigt förekommer (tyvärr) inte. En helt okej bok, men inget man lär minnas med någon större behållning. En parentes: Matt Hardy är så fruktansvärt nöjd över sin beskrivning av sin diarré att han kör reprisen av den här. Har killen en fetisch för löst bajs?

- Missy Hyatt: "The First Lady of Wrestling".
Wrestlingböcker skrivna av individer av honkön brukar vara totalt värdelösa, men denna är ett undantag. Missy är inte känd av den stora massan, men för de som tittade på WCW under tidigt nittiotal och ECW känner man igen henne som Nasty Boys och Sandmans manager. Boken är inte skriven för att öppna faktadörrar om wrestling, utan detta är en ren skvallerbok. Visst berättar hon om sin karriär, men det primära är att berätta om vilka wrestlers hon har legat med och hur de var utanför ringen. Underhållande (måste jag tyvärr medge) men samtidigt är det inget man lär komma ihåg speciellt länge, precis som Are We There Yet? En ganska lättsmält historia som är underhållande, men inget måste i samlingen. Men heller inget skräp.

- Shawn Michaels: ”Heartbreak & Triumph”.
Shawn är min favoritbrottare, så det var inget svårt beslut att införskaffa hans biografi när den äntligen släpptes (november 2005). En intressant bok där det kommer fram ganska mycket man inte redan visste om matcher, vinklar, upplägg, brottare och så vidare vilket gör det till en bra bok. Tyvärr har Shawn en förmåga att ”glömma bort” vissa saker och överdriver en hel del, men trots det är det en underhållande bok. Här är jag mer partisk än vanligt, eftersom jag – helt naturligt – gillar att läsa om hans matcher och upplägg så jag förbiser gärna lite överdrifter (och lögner) här och där. Är man ett stort fan av Shawn är detta en väldigt bra bok, men om man inte gillar honom är det inget måste i samlingen. Jag gav boken 4 i betyg när jag recenserade den, vilket skulle gjort att den egentligen skulle hamna bland De Mästerliga, men den här boken är inget måste för gemene man. Är man däremot ett stort fan av honom är det en klar rekommendation.

- Bobby Heenan: "Chair Shots And Other Obstacles".
Uppföljare är inte så vanligt när det gäller wrestlingböcker, men de förekommer. Denna, Heenans andra bok, har precis som första boken ingen röd tråd att följa, utan han skriver om det han tänker på just då vilket gör att det blir lite hopp i kronologin. Han har, precis som Mick Foley, inte speciellt mycket mer att skriva om i wrestlingväg, men vill ändå skriva så detta blir en bok om både wrestling och om livet. En hel del intressant berättelser som inte har med wrestling att göra, och mycket texter om hans familj gör att som wrestlingbok finns här inte så mycket att hämta, men som ”vanlig” bok är den riktigt underhållande. Han är bra på att uttrycka sig i skrift, och har ett underhållande sätt att föra fram sina tankar på, vilket gör att det blir roligt att läsa även om ämnet för stunden inte är det allra mest spännande. Hela bokens innehåll skriker verkligen ”Ta inte livet på blodigt allvar” vilket gör att man blir glad av att läsa den. En mysig bok.

- Kurt Angle: "It's True, It's True".
Denna kom när Angle bara hade brottats i WWE i ett och ett halvt år. Så innan han ens hade hunnit bli torr bakom öronen kom hans självbiografi ut. Den är på 359 sidor, men wrestlingen kommer inte in i bilden förrän efter lite mer än 200 sidor, vilket kan tyckas lite väl lite för en wrestlingbok. Jag skulle vilja dela in boken i tre delar; Den första är hans uppväxt och träning inför Atlanta-OS, den andra är OS i Atlanta och åren 1996-1999 då han var ganska vilsen i sin karriär, och sedan resten är hans karriär som som wrestler. Väldigt detaljrik angående hans träning, och på sina ställen kan det lite FÖR detaljerat, speciellt om man inte är intresserad av collegebrottning. Vi får följa hans väg till Atlanta och sedan till WWE och det är en intressant resa, och man förstår verkligen hur hårt han har arbetat för att ta sig dit han är idag. Tycker faktiskt att boken är väldigt välskriven, och jag uppskattar faktiskt hans skrivande om Atlanta trots att det inte handlar om wrestling, men givetvis är det wrestlingdelen som är godbiten. Tyvärr får man inte veta speciellt mycket om bakom kulisserna vilket förmodligen beror på att han var väldigt ny i WWE när boken skrevs (2001) och då är det inte läge att säga saker som kan tyckas lite kontroversiella. Överlag är det en lättläst och ganska intressant bok, men den handlar till 90% om personen Kurt Angle, och de resterande tio procenten är wrestlern Kurt Angle, så om du bara läser den för att få veta lite smaskiga saker som WWE är det helt fel bok. Men annars en okej läsning.

- Scott Keith: "Wrestling's Made Men".
Då har vi kommit fram till Scott Keiths fjärde bok om wrestling. För er som inte vet vem den killen är kan jag berätta att det är en skribent om wrestling som har hållit på sedan mitten av 90-talet, först på WrestleLine och sen Rantsylvania som blev TheSmarks. Han har en egen stil och radikala åsikter som han inte är rädd att uttrycka, så antingen gillar man honom eller så gör man det inte, det finns sällan de som ligger i ett mellanläge. Jag själv älskar hans alster, och tycker att det här är en trevlig läsning rakt igenom. Den tar upp WWE från mitten av 2003 till mitten av 2005 och det är månad för månad, med resultat från galorna och matchbetyg och åsikter. Som sagt, underhållande läsning, men knappast något som man inte redan känner till. Jag skulle nog gissa att 95% av det han skriver vet jag redan om, så för min egen skull läste jag boken för att han skriver så underhållande, och inte för att jag ville lära mig mer om WWE. Ingen dålig bok, men heller ingen matnyttig så detta är en snabbmatsbok. Man skulle kunna sammanfatta det såhär; Gillar man hans andra alster är detta är bra köp, men om man endast läser för att lära sig saker kan man lika gärna undvika den.

- Scott E. Williams: "Hardcore History - The Extremely Unauthorized Story of ECW" & Thom Loverro: "Rise and Fall of ECW".

Detta är två böcker som släpptes ungefär samtidigt, och båda handlar om ECWs uppgång och fall, och istället för att göra två separata recensioner tänkte jag slå ihop dem, eftersom det folk är intresserade av är vilken av böckerna man ska läsa om man bara vill/orkar/hinner läsa en, så detta blir en lite annorlunda form av omdöme.

Rise And Fall: Den börjar med att berätta om wrestlingens historia i allmänhet, vilket kan vara intressant för den som vill veta om varför wrestlingen ser ut som den gör idag (enligt WWE). När man ska berätta om galorna (man går igenom i princip alla stora galor ECW har kört) väljer man att bara berätta om de största matcherna och sen bara rapa upp resultaten av de andra, och ibland bryr man sig inte ens om att berätta något om de okända brottarna. Det är lite mesigt gjort att inte gå fullt ut och rada upp alla resultat för sig, så att man lätt kan hitta det man söker, utan att man går någon mittenväg och blandar in det i den flytande texten vilker gör det hela mer eller mindre omöjligt att använda som referens. När det gäller andra saker än wrestlingens historia är den lite sämre, och det känns som att man hoppar över saker då och då av någon anledning. För att spara in tid återanvänder man citat från dokumentären med samma namn, vilket kan tyckas billigt men det finns å andra sidan ingen anledningen att intervjua samma brottare för att de ska ge exakt samma svar som i dokumentären, så det förstår jag. Fast det känns lite billigt ändå måste jag medge. Framförallt om man betalade för dokumentären. Paul Heyman intervjuas väldigt mycket i boken vilket är bra, eftersom en ECW-bok utan honom känns som wrestling utan pizza, det vill säga omöjligt. Överlag är detta en okej bok, varken mer eller mindre. Den är inte dålig, men det är lite svårt att ta den på allvar när det är WWE som ligger bakom den.

Hardcore History: Mer detaljerad bok än Rise And Fall och mer om historien bakom ECW. Mycket detaljerade detaljer från PPVs och jag måste säga att när de berättar om Hardcore Homecoming och One Night Stand tycker jag faktiskt att boken är som bäst. Här har man även med fler citat av wrestlers som inte kom i tals i Rise And Fall. Shane Douglas intervjuas konstant på både gott och ont, men precis som att det är svårt att ta Rise And Fall på allvar eftersom det är WWE som ligger bakom är det lite svårt med denna boken eftersom Shane Douglas AVSKYR WWE vilket gör att han knappast ens försöker vara objektiv. Den stora bristen den här boken har är att Paul Heyman inte är med, eftersom han är WWE-bunden. Det gör den lite torr, eftersom en bok om ECW behöver Heymans kommentarer.

SLUTSATS: Skulle jag tvingas välja en av böckerna över den andra skulle jag nog välja Rise And Fall, mest för att Heyman är med och diskuterar "sitt" förbund.

- Eddie Guerrero: "Cheating Death, Stealing Life".
Detta är en självbiografi som tar upp hans liv, från sin barndom till sin mainevent-status i WWE. Lite segt när han berättar om sin barndom (som det ofta är i biografier) men desto roligare när han börjar berätta om sin karriär i wrestling. Underhållande läsning om tiden i WWE men tiden i ECW var för kort för att kunna generera några längre berättelser och tiden i WCW var så ointressant att det blev lite tjatigt i längden. Men hans karriär i WWE är riktigt kul att läsa, men det som gör boken läsvärd är när han berättar om sitt drogmissbruk. Precis som William Regals bok är det en stark berättelse där man nästan blir fysiskt illamående av att läsa om drogerna. Överlag en underhållande bok, fast för lite "scoops" för att den ska ge ett hägre betyg. Klart underhållande, men knappast en av de bästa böckerna jag har läst.

- Eric Bischoff: "Controversy Creates Cash".
Detta är en intressant historia där han berättar sin version om vad som hände under kriget mellan WWE och WCW i mitten och slutet av nittiotalet. Från karriären i AWA fram tills efter WWE ger han oss sin syn på allt som har hänt honom, och det är en intressant läsning. Mest för att han försvarar vissa saker han har gjort, vilket gör att trots att man inte förstår varför de gjordes, får man veta vad han tänkte och hur han hade tänkt sig att det skulle utvecklas. Dave Meltzer recenserade boken i Observer när den släpptes, och det visade sig att han hade mycket att säga till om angående faktan i boken. Tolka det som du vill. Men jag gillade faktiskt det mesta i den, eftersom man aldrig har hört hans egen historia om varför WCW sjönk som en sten, utan det enda man har hört är andras versioner av det. Det är det positiva med boken. Något som också är positivt är att han inte är rädd att göra sig ovänner utan säger ganska friskt vad han tycker om olika brottare och annat löst folk han har stött på genom åren. "There were individuals who worked for WCW overseeing our live event promotion who weren't up to the job. Gary Juster, in particular, was in my opinion the most ineffective, untalented individual I've ever had the misfortune to work with" (s. 254) "I Never really liked Lex [Luger] much. [...] I hadn't had much opportunity to work with him face-to-face, but overall I thought he was an arrogant ass. He treated people badly and had too high an opinion of himself. And I never really thought much of his talent. [...] But between his lack of talent and piss-poor attitude, I had no interest in him whatsoever, and I told Sting that. Bringing in a guy like Lex Luger, a guy who in my opinion did nothing but bitch and complain and was a marginal talent at best, just didn't make any sense to me." (s. 158-159) De negativa aspekterna av boken är dels att han svär lite väl mycket, vilket gör att det inte känns äkta (ärligt, hur många gånger har man hört honom svära på TV?) och dels att det smyger sig in massvis med felstavade namn i boken. Ett eller två felstavade namn hade inte varit något, men det är fler än så. Nails, Curt Henning, Joey Stiles, Konan, Starcade, Rick Flair och Paul White är de jag kommer på rent spontant. Det känns även lite slarvigt att de lyckas stava Hennigs och Flairs namn rätt i alla fall EN gång, så nu får man två stavningar per namn istället för bara ett. Dessutom står det "Missy Hyatt" under en bild av Sherri. "At the Montreal show, he had the referee quick-count Bret out, awarding the title to Shawn Michaels." (s. 262.) Visst, inga jättegrodor, men tillräckligt för att man ska irritera sig på det och då kommer givetvis den ständiga frågan upp: Om de nu har så många stavel kan de lika gärna ha skrivit siffror fel eller andra faktafel. En sak jag undrade över när jag lkäste boken var att han på allvar hävdade att de skulle göra en monsterrating genom att köra en PPV på nyår 1999/2000. Hade de fått lov till det hade de tjänat hur mycket pengar som helst. Är det bara jag som tror att en PPV från 21.00 till 00.00 på NYÅR 1999/2000 hade dragit mängder med folk till TVn när WCW knappt hade tittare annars? Överlag är detta en hyfsat intressant historia, fast det är mer kontorssnack än wrestling, så jag skulle bara rekommendera den till de som vill bli mer insatta i vad som händer utanför ringen.

- Batista: "Batista Unleashed".
I Bautistas (jo, det stavas faktiskt så) biografi får vi veta att han minsann har varit bodyguard åt såväl Jamie Foxx som Michael Moore innan han blev wrestler, att han blev morfar före 40 års ålder och att han gillar sumobrottning. Det känns ganska konstigt att skriva om biografi när man inte har har "gjort något" direkt, men jag antar att de ville snabba sig innan han blir så gammal att han tvingas lägga av med brottningen. Som sig bör börjar boken med hans barndom, som var allt annat än rik, och sen tar han med oss på en resa som slutar på våren 2007. Ganska intressant bok, måste jag något motvilligt erkänna, och det handlar mest om att han förstår varför han är så stor i WWE som han är: Kroppen. Dave själv är den första att säga att han är värdelös på micken och att hans tekniska brottning lämnar mycket att önska, vilket känns skönt att han erkänner, då det finns ett helt gäng andra brottare som vida överskattar sina förmågor i ringen. Han börjar i WCWs Powerplant med den skrikiga Dwayne Bruce, men gillade honom inte: "Hey Sarge, if you're reading this - I think about you every day, you fuckin piece of shit. Yeah. You're a fuckin piece of shit." (s. 62) När vi ändå är inne på människor han inte gillar, kan jag nämna Bubba Ray Dudley: "I don't have a whole lot of bad things to say about people, but Bubba Dudley will always be a piece of shit in my book." (s. 142) Varför? Dudleys mötte Batista och Randy Orton på en houseshow, och Bubba och Orton skadades i samma spot, och Bubba struntade i att kolla upp Randy efteråt. När det gäller hans privatliv berättar han väldigt mycket om varför hans förhållanden inte har funkat, och om sina problem med sin äldsta dotter, som blev mamma vid 16 års ålder. På nätet har det stått mycket om att han lämnade sin fru när hon var cancersjuk, och det har gjort att många tycker att han är en idiot. Enligt boken hade hon varit frisk en lång tid innan de bröt upp, och oavsett vems story man tror på ska man nog ta allt med en nypa salt. Saker är sällan så enkla som de verkar. Booker T nämns, och Dave säger att de aldrig kommer att bli vänner, men att de respekterar varandra och har kul i ringen. Däremot nämner han överhuvudtaget inte Wrestlemania XX där han, Ric Flair och Randy Orton mötte The Rock och Mick Foley, en match man skulle kunna tro att han var stolt över att få ha varit del av, men jag antar att han tyckte det var viktigare att berätta om hur många brudar han har raggat upp sedan han blev wrestler. Det är just den här punkten jag tycker är ganska patetisk: Han älskar att skryta om alla brudar han har lägrat, och verkar bete sig som en 16-åring som precis har blivit av med oskulden. Överlag är detta knappast en av de bästa böckerna jag har läst, men en kort och koncis historia om en relativt kort karriär. Orkar man med hans relationsproblem är det en ganska hyfsat intressant bok, och eftersom jag inte kände till så mycket om hans liv alls var det en trevlig bekantskap. Men är det en bra eller dålig bok? Jag tycker att den är bra utifrån sina förutsättningar, men knappast en bok man MÅSTE läsa. Är man ett stort Batista-fan är det all idé att läsa den, men vi vanliga dödliga kan leva ett precis lika bra liv utan. (November 2007)

- Terry Funk: "More Than Just Hardcore".
Allas favorit-mysfarbror har skrivit en bok som är en trevlig bagatell som man läser på några timmar. Som vanligt ska hela karriären berättas, men det känns aningen tunt att hans fyrtioåriga karriär trycks in på strax under 250 sidor, och det märks. Vissa delar hoppar han i princip helt över, och vissa perioder av hans karriär får han in på några få rader/meningar, i stil med: "Sen var jag i WWE. Där hände inget. Jo, vänta, jag gick en bra match på Mania 2. Sen gjorde jag inte så mycket. Sen blev det Japan igen." Känns som att han/de blev tvingade att korta ner boken, eftersom "wrestlingfans inte läser", som det så fint heter, och därför känns det lite konstigt att hans lååånga karriär (som håller på än) ska tryckas in på så få sidor. Nåväl, Terry har en tendens att kategorisera människor i två kategorier: "Great guy" och "goofy guy". Det finns inga andra sorts människor tydligen. Han kör inte med skitsnack (vilket är synd för det är ju det man vill läsa) och tycker att i princip alla är bra människor. Dessvärre innehåller boken några detaljfel (fel datum för Brian Pillmans död, Dumpster-matchen ägde tydligen rum på Mania 15 etc.) men det är inte så farligt som det brukar vara i wrestlingböcker, så den biten har jag överseende med. Överlag är det en underhållnade läsning där man får lära sig saker som inte är allmänt kända (som att rollen som Ivan Drago egentligen skulle gå till Kerry Von Eric, som Sylvester Stallone ville, men Kerry lyckades aldrig memorera replikerna så rollen gick till Dolph istället... sant eller inte? Och rollen som Thunderlips var tänkt för antingen Hogan eller Gorilla Monsoon, innan Hogan fick den). (Juli 2008)

- Scott Keith: "Dungeon of Death (Chris Benoit and the Hart Family Curse)".
Trots att jag alltid (i det här fallet betyder "alltid" ända sedan 1997) har gillat Scott Keith och hans stil, kan jag inte riktigt förstå det bra med denna boken. Upplägget är att han berättar om tragiska öden i wrestling, och trots att det är oerhört viktigt att sådant kommer fram, blir det väldigt trist och deprimerande läsning, och jag tror inte att den egentligen tillför något alls. Småbiografier av Hartbröderna, Von Erichs, Chris Benoit, Brian Pillman och andra brottare vars liv slutade i tragedi är i princip vad boken går ut på, och inget nytt kommer fram. Om man bara har följt wrestling en kort tid, eller rent av inte känner till det alls, kan det vara all idé att läsa den, eftersom man får veta det viktigaste, men för oss som har varit med ett tag blir det egentligen bara en stor gäspning, så vi redan känner till i princip allt han skriver om. Vilket i och för sig är en röd tråd i hans böcker: Han avslöjar inget man inte redan visste, eftersom hans källor är Dave Meltzers nyhetsbrev, som han är långt ifrån ensam om att läsa. Fast som vanligt skriver han på ett väldigt underhållande och lättläst sätt, så för den sakens skull är det en bok man kan läsa i brist på annat, men förvänta dig inte att lära dig något av den, mer än att wrestling är ett svårt yrke på många olika sätt, men det visste du redan. Att ta bumps är farligt. Att droga är farligt. Att dricka för mycket är farligt. Brottare har aldrig semester. Du vet, det vanliga köret, som trots att det är otroligt viktigt att ta itu med, är söndertjatat och tillför inget nytt i diskussionen. Man kan sammanfatta boken genom att säga att det är ett gäng korta profiler på brottare det har gått illa för, på grund av wrestlingen. Men du känner säkert till allt redan.

- Tito Santana: "Tales from the ring".
En brottare man sällan hör något om nuförtiden (och knappt när han brottades heller) är Tito Santana, så därför var det en positiv överraskning när hans bok släpptes för inte så länge sedan. Det är en kort bok, 159 sidor, och den handlar i princip bara om hans WWF-karriär. Lite bakgrund och sådant där petas in i början för att vi ska få en grov sammanfattning av hans liv innan wrestling innan hans WWF-stint berättas. Tito verkar vara en trevlig prick, och verkar dessutom ha en positiv syn på livet och de flesta människor i hans närhet, och boken innehåller otroligt lite skitsnack om folk, vilket gör att när det väl kommer något sådant, får det mer genomslagskraft. Det är faktiskt Vince McMahon som får mest skit, och det är för att Tito anser att han lovade guld och gröna skogar, men att mattan slets undan precis innan han skulle få en stor push (ett vanligt fenomen, inte bara i wrestling, för att man ska motivera sina anställda att göra ett bra jobb, för "nästa gång är det din tur"). Han skulle bli El Matador redan 1990, men saker hände så det sköts på framtiden, och sen skulle han göra sin debut som El Matador på Summerslam 1991, men då skulle Sid också göra sin debut, så det blev framflyttat igen. Kort sagt kan man säga att hans besvikelse över sin WWF-karriär lyser igenom utan att han verkar bitter, vilket är väldigt svårt att få till. Han är väldigt ödmjuk om sin egen talang i ringen och påstår aldrig att han var världens bästa brottare, något som många brottare har en tendens att göra (att överskatta sig själva och sin betydelse). Det som står ut mest i boken är hans hävdande att WWF valde mellan honom och Bret Hart som den som skulle bli världsmästare 1992, vilket är det konstiga jag har läst sedan Hulk Hogans självbiografi. Citat: "After a meeting in the middle of 1992, Pat Patterson came up to me and said, "Tito, it took a long time for us to decide who we were going to let become the new champion. but you should know that it was between you and Bret. But Vince decided to go with Bret."" (s. 130)

Han beskriver en del matcher ur sin karriär, men av någon anledning beskriver han dem i kayfabe, vilket givetvis är botten att läsa. Boken slutar lite snöpligt (vilket inte är så konstigt då hans karriär aldrig nådde några högre höjder i WWF och han slutade med brottningen utan fanfar sommaren 1993) med korta berättelser om olika brottare, vissa berättelser helt utan poäng, så det känns som att de är till enbart för att fylla ut sidorna. Vilket är lite avigt med tanke på bokens redan så få sidor. Lite småfel innehåller boken också, som att Summerslam och Survivor Series startade 1984. Visst, inga jättemissar, men irriterande då det känns som fel som inte borde finnas. Överlag en lättläst och intressant bok, som nog är passande som nybörjarbok om man aldrig läst en wrestlingbok innan. Inte mycket skvaller och ganska mycket som inte kan räknas som matnyttigt, men i det stora hela en underhållande läsning från början till slut. (September 2008)

- Ted DiBiase: "The Million Dollar Man".
Hans första biografi, som släpptes 1997, var ett riktigt bottennapp, då han inte verkade kännas vid sin wrestlingkarriär utan verkade mer angelägen om att berätta om sin karriär inom football och sen religiösa övertygelse istället. Därför blev jag intresserad av hans andra självbiografi, med den finurliga och oerhört genomtänkta titeln "The Million Dollar Man" och införskaffade den relativt fort. Dessvärre verkar han inte mer intresserad av wrestlingkarriären nu än han var 1997, då det blir precis samma upplägg nu som då. Hans barndom och karriär inom football får stort utrymme, och början av wrestlingkarriären i Mid-South får också många sidor, men hela hans WWE-karriär är avverkad på ynka 36 (!) av bokens 242 sidor. Visserligen var han bara aktiv brottare i WWE mellan 1987 och 1993, men det är trots allt en epok jag tror de flesta läsarna är intresserad av. Själv är jag mindre intresserad av hans barndom och footballkarriär, och hela hans religiösa övertygelse ger jag inte mycket för. När han väl skriver om WWE, hoppar han friskt fram och tillbaka i tiden, så det blir ingen bra struktur av det hela. Blir lite tankekarta istället då han "kommer på" saker han vill skriva om, och då gör han det, sen kommer han på något som hände några månader innan och så skriver han om det. Kanske är man bortskämd efter Mick Foleys böcker, men skriver man sina memoarer är det väl sunt förnuft att man återger mer fakta än vad man kan få fram på Wikipedia på två minuter? Istället för att ge sin syn på olika matcher/upplägg/brottare ger han bara en kort (fem meningar) sammanfattning av matcherna/uppläggen, med en eller två åsiktskommentarer. Min egen teori är att han gärna vill skriva en bok om sitt liv, men vill undvika wrestling så mycket det går, men eftersom det är WWE som står bakom boken tvingas han skriva om det ändå. Fel i boken finns det också, och rent spontant verkar det inte vara slarvfel utan okunskap, som följande lilla pärla: "Vince helped the Warrior get over by putting him in the ring with guys who could make him look good: me, Jake Joberts, and Hulk Hogan. All of his matches with Hogan were a credit to Hogan's wrestling." (p. 166.) Mig veterligen möttes Warrior och Jake exakt noll gånger, och Hogan och Warrior möttes bara på Wrestlemania VI, med några fjuttiga spots mot varandra på Royal Rumble några månader innan. (Fler fel i boken hittar du bland citaten nedan.) Det är inte småfelen i sig som är så väldigt irriterande (även om de är det) utan att man då inte heller kan lita på det andra han skriver, det är mycket möjligt att det är fler detaljfel i boken som jag har missat, vilket gör att det blir svårt att använda boken som referens till något. Det känns som att man bör dubbelkolla årtal och liknande innan man skriver en bok, för trots att i några fall måste vara rena slarvfel, känns det lite oproffsigt med sådana fel i en bok. Är skillnad om det vore i en artikel på nätet eller liknande. Överlag är det en okej bok, varken mer eller mindre. (Maj 2009.)

- Jimmy Hart: "The Mouth of the South: The Jimmy Hart Story".
Eftersom var och varannan tjomme med wrestlinganknytning släpper en bok är det inte så konstigt att en av de mest kända managerna i wrestling, Jimmy Hart, också ska få vara med på ett hörn. Han har ju trots allt varit med i wrestling sedan 70-talet, så han bör rimligtvis ha mängder med storys på lager som bara väntar på att få komma ut. Boken börjar med att han berättar hur en dag i wrestling ser ut, just "idag" (han beskriver en dag år 2000 när boken släpptes 2004... hmmm) i WCW, vilket är väldigt intressant läsning då man får veta allt (i alla fall en hel del) som händer innan, under och efter showerna, i det här fallet ett avsnitt av Nitro. Mycket intressant läsning där han snackar utanför kayfabe. Dessvärre fortsätter det inte i samma stil, utan i mångt och mycket beskriver han allt runtomkring matcherna utanför kayfabe, men när det gäller själva matcherna, är det kayfabe som gäller. Och ni som har läst några rader här i artikeln vet hur mycket jag avskyr när man skriver i kayfabe. Känns som ett märkligt sätt att skriva, men Hart kanske tror att det blir mer dramatiskt om han behandlar matcherna som shoots? I alla fall, DÅLIGT! Om man som jag är lika intresserad av 60-talsmusik som av finskt dansband är hans berättelse om The Gentrys (hans popband) ganska trist, framförallt eftersom han namedroppar folk och nämner dussintals olika låttitlar som varken du eller jag ens har en susning om är för något, och det känns som en enda lång transportsträcka fram tills han börjar med wrestling. En annan sak som är lite tråkig är att man aldrig kommer honom nära inpå livet, utan allt han säger rör bara vid ytan. Jag vet att Dave Meltzer har påstått att Hart är en av få i wrestling som aldrig säger ett ont ord om någon, så där kan vi ha en förklaring, men jag syftar även på hans relationer, hans barn och så vidare. Man får liksom inget grepp om vem han är som person, så han framstår fortfarande som en ADHD-mus med megafon i näven. När det gäller beskrivningen av hans karriär i stort känns det som att det fattas enormt mycket, han hoppar fram och tillbaka i tiden och missar ganska mycket. Hans Memphis-stint beskrivs väl i stort ganska detaljerat, men när det kommer till WWE verkar det som om han har tröttnat på att skriva, så flera år behandlas på två sidor (jag läste från hans fejd med Andy Kauffman till bokens slut på 50 minuter), och det enda han får ur sig är hans PPV-matcher som manager, och ger oss lika roliga fakta som vi hade kunnat hitta på Wikipedia. "På Gala XX var jag manager åt Brottare X, som vann på diskning och på Gala Y förlorade han mot Brottare YY." Hans nära relation med Hulk Hogan beskrivs närmast som en idoldyrkan, och allt Hulk gör är enligt Jimmy Hart det rätta. Överlag är det ingen dålig bok, men den innehåller nästan bara rena fakta man lika gärna kan kolla upp på Wikipedia. Beskrivningar av matcher och av brottarna han var manager åt känns som roligt innehåll, men då han inte nämner något alls som vad de diskuterade innan matcherna, vad tanken med dem var, vad de ville uppnå med dem, hur de olika brottarna reagerade på planeringen och så vidare. Bara ren upprapning alltså. Det bästa med boken var första kapitlet, där han berättade om en helt vanlig dag "på kontoret" (Nitro-sändning), om vad som hände bakom kulisserna, och sen storyn om Andy Kauffman, som var ganska kul men som inte kom med något nytt. Sammanfattningsvis kan jag bara rekommendera boken till die hard-fans av Jimmy Hart, dit jag inte hör, men jag skulle tro att de redan kan allt som står i boken. (Oktober 2009)

- Hulk Hogan: "My Life Outside The Ring".
En ynka liten självbiografi räcker inte för herr Bollea, som här har gett ut sin andra. Hans första bok var en riktig höjdare - om man betraktar den som science fiction - men denna kändes ärligare (även om Dave Meltzer tycker helt tvärtom), och han verkar inte känna behovet av att hålla god min för att upprätthållas som världens bästa entertainer. Eftersom han redan har skrivit en bok (2003) behöver gemene man något extra för att köpa även denna, så vi blir på omslaget utlovade smaskiga saker om Nicks bilkrash och skilsmässan från Linda, vilket han verkligen håller. Han känns som sagt ärligare än i första boken, men samtidigt är han försiktig med vad han berättar, och nämner inga namn när det gäller hans kokainbruk (han hävdar att majoriteten/i princip alla andra under 80-talet använde sådant, men nämner inga namn) men lyckas slänga ur sig följande, som jag dessutom vet han har sagt flera gånger innan: "Hell, going all the way back to my days running in and out of L.A. between trips to Japan there were a bunch of times when a few other guys and I put John Belushi's ass to bed." (p. 110) Det kan inte ha varit någon match att "put his ass to bed" vid den här tiden, eftersom Belushi redan varit död och begraven i fyra år vid tidpunkten. Fast vad vore en Hulk Hogan-bok utan överdrifter/rena lögner? Andre the Giant ökar i vikt för varje gång hans namn nämns, hans kompis slog 36 strikes i rad (inte omöjligt, men det låter otroligt) och så vidare. Men det är en väldigt lättläst bok, så jag skulle tro att den framförallt tilltalar dem som inte vanligtvis läser wrestlingböcker. Det är även en annan sak jag märkte; han berättar inte överdrivet mycket om själva BROTTNINGEN i boken, utan allt runtomkring, vilket kanske inte är så konstigt medt anke på bokens titel. Men jag antar att det handlar om att han vill dra till sig ickewrestlingfans som läsare. Hans beskrivning av relationen och sedermera skilsmässan med Linda känns lite krystad, då det märks att de är mitt uppe i förhandlingar i rätten om vem som ska få vilken egendom och hur mycket pengar Linda ska få, så det känns som om han försöker få henne att se ännu värre ut än vad som tidigare kommit fram i media. (Även om han lägger till ett extrakapitel längst bak där han berättar att de äntligen har kommit överens om vem som ska få vad.) Något av det bästa i boken är hur han beskriver hur de filmade Hogan Knows Best och vad som hände bakom kulisserna, vilket var betydligt mer intressant än jag trodde det skulle vara. Slutet innehåller lite väl mycket religiöst och hokuspokus-dravel för min smak, så de sista kapitlen kan man bara ögna igenom med gott samvete. Det är skönt att höra att Hulk mår bättre nu efter allt som hänt (skilsmässan, bilkraschen etc.) men det blir lite väl sockersött och tillrättalagt för att boken ska få ett bra slut. Sammantaget vill jag nämna att boken var bra mycket mer intressant än jag trodde den skulle vara, och även om den inte innehåller så mycket wrestling som jag skulle önska, var det kul att få höra Hulks version av allt som han har varit med om den senaste tiden (otroheten, skilsmässan, bilkraschen, självmordsförsöket etc.) istället för att läsa andrahandskällor. Även om herr Hogan inte är känd för att alltid ge oss sanningen. (December 2009)

- Scott Keith: "Tonight... in this Very Ring".
Denna handlar om WWE från, tja tidernas begynnelse, till Invasion-vinkeln 2001. Eftersom jag är ett stort fan av hans stil (även om jag inte alltid håller med om hans åsikter) är jag klart subjektiv här, så jag tycker att detta en klart trevlig och underhållande bok att slöläsa i lite då och då, för något bestående har man inte av den. Inte om man har följt med i wrestling några år, eftersom det framkommer inget nytt som man inte redan känner till om man har hyfsad koll på WWE. Det känns lite slött att han har återanvänt vissa recensioner för att beskriva matcher, och ibland förekommer samma sak två gånger för att han/någon har glömt att dubbelkolla vilka saker som redan finns med i boken, vilket är ett litet minus i statistiken. Som sagt, underhålande läsning för stunden, men det handlar mest om att han - i mitt tycke - skriver väldigt underhållande, även om det förekommer småfel här och var, men i vilken bok gör det inte det? (Januari 2010)

- Aaron Williams: "DX: Are You Ready? The Unauthorized history of DX".
En hyfsat underhållande bok, även om den aldrig går in på djupet. Kort sagt; DX var två skojiga herrar som dummade sig på TV, den ena skadades så den andra fick fortsätta med nya gubbar, gruppen splittrades och återbilades med originalmedlemmarna 2006. Är man ute efter "da truth" är det ingen idé att läsa den, men vill man höra en tillrättalagd (HHH hävdar att det var han och Shawn som kom att tagga Billy Gunn med Road Dogg, vilket är skitsnack, och inget som helst nämns om HHH och Chynas relation) version av DX och WWE är det en jelt okej bok. Det mest intressanta måste vara att HHH inte bara struntar i att snacka skit om X-Pac, New Age Outlaws och Chyna, utan till och med hävdar att DX var ROLIGARE för honom med dem än med Shawn Michaels! Allt som allt under underhållande och lättläst bok, men något man drar över på en timme eller så. Inget att sträva efter att ha i bokhyllan med andra ord. (Februari 2010)

- James Guttman: "World Wrestling Insanity Presents: Shoot First... Ask Questions Later".
Hans första bok ("The Decline and Fall of a Family Empire") finns recenserad här elsewhere, och detta är alltså hand andra bok, som handlar till största delen om vad som händer bakom kulisserna på hans radioshow om wrestling, WWI. Är man ett stort fan av radioprogrammet antar jag att man uppskattar boken extra mycket, men det går precis lika bra att läsa den utan att ens ha hört en enda intervju på sidan (det är jag ett levande bevis på, i skrivandets stund har jag aldrig lyssnat på showen). Nåväl, boken tar oss med bakom kulisserna och får höra hur han uppfattar olika brottare, hur intervjuerna gick och vilka som var lätta respektive svåra att ha att göra med. Speciellt underhållande är hans story om hur svårt det var att få ut något vettigt av Ole Anderson, vilket han knappast är ensam om att tycka. Så hela poängen med boken är att berätta om hur han upplever brottarna privat; vilka som är trevliga, vilka som är arslen och vilka som är missförstådda. Trots att det mycket väl kan uppfattas som en lam anledning till att skriva en bok är det en underhållande läsning, det är skönt att för en gångs skull läsa en wrestlingbok som inte tar sporten på för stort allvar, utan detta är en lättsmält läsning som är lätt att läsa i ett svep om man så önskar. Ska man bara läsa en wrestlingbok ska man absolut inte välja denna, men om man vill ha några timmars lättsam underhållning är det ett bra köp. (Oktober 2010)

- Rey Mysterio: "Behind the Mask".
Arbetet med Rey Mysterios (skriven av Jeremy Roberts, med Rey) bok måste ha varit en svår balansgång. Å ena sidan vill man kunna ge fansen lite inside scoops och lite riktiga åsikter, även om de råkar vara obekväma, men å andra sidan måste man tänka på att de flesta som gillar Mysterio är barn, så boken bör anpassas lite efter det. Den som förväntar sig smutskastning av andra människor (vilket inte är ett måste, men något de flesta wrestlingböckerna har) blir grymt besviken, likaså om man är ute efter detaljerade åsikter av Rey om hans karriär. Själva russinet i kakan, det vill säga hans egna ord om sina matcher, blev jag grymt besviken på eftersom man knappt får något annat än en sammanfattning om matcherna, som om de vore shoots. Inga tankar om varför matcherna gick som de gick, varför de använde vissa grepp eller varför en match bokades på ett visst sätt, utan mer "först hände A, sen B, sen C och sen vann jag". Ganska ointressant, med andra ord, och hade jag velat veta vilka grepp som användes hade jag youtubat matcherna istället. Lite irriterande småfel hittas också: Grammatiska fel här och var är egentligen förståeligt, men i en så här välproducerad bok SKA det inte få förekomma. Tajiri förväxlas för Funaki (de ser ju alla likadana ut) Ultimo Dragon skrivs Ultimate Dragon, krononoligin är fel ibland, och Kevin Hall (en hybrid mellan Nash och Hall?) nämns. Vissa händelser han tar upp känns censurerade för att passa en barnpublik, som följande incident, som jag knappast tror ligger nära sanningen, även om varken du eller jag var närvarande: "I gave this kid a high five, and the next thing I knew, somebody smashed me on the back of the head. I turned around and the kid had a guilty grin. I grabbed his hand and told him, 'Don't ever do that. That's very disrespectful.'" (s. 128) Låter troligt, eller hur? Något jag gillar med boken är att den har underrubriker på varje sida, vilket gör att det är enkelt att läsa, då jag inte är ett fan av lååååånga kapitel eftersom jag helst inte vill sluta/börja läsa mitt i ett kapitel. Det gör att jag alltid har tid med ett småkapitel till eftersom de är så korta. Överlag är det en ganska tunn (innehållsmässigt) bok, förmodligen för att anpassas till ungarna, men för oss lite äldre känns det som en bok man lika gärna kan strunta i att läsa, då den inte ger något nytt ljus över Rey Mysterio. (December 2010)

- Mick Foley: "Countdown to Lockdown".
Om alla goda ting är tre undrar jag varför Mick envisas med en fjärde självbiografi, speciellt eftersom den tredje ("Hardcore Diaries") inte innehöll så sådär överdrivet rolig läsning. Men till skillnad mot den deppiga tredjeboken har vi här ett klart uppsving på happyskalan då vi får följa Micks väg från sin match mot Kurt Angle våren 2009 till matchen mot Sting på Lockdown i april samma år. Även om det blir lite väl mycket nedskrivna promos (ord för ord) för min smak (seriöst, alla Mick-fans har redan sett promosarna/matcherna så what's the poäng?) är det betydligt roligare att läsa boken än Hardcore Diaries, som var den deppigaste och o-roligaste boken sedan Broken Harts. Det märks att Mick har återfått sin passion för wrestling men att han inte har lika höga krav idag som tidigare i karriären (vilket han inte minst visar när han återberättar en av sina extrema matcher med Terry Funk i Japan och menar på att han skulle tänkt annorlunda idag) även om han känner lika stor press idag som då inför stora matcher. Det bästa i boken är när han berättar om sin korta tid som SD-kommentator. Tyvärr verkar Mick fortfarande inte inse att de som läser hans böcker är wrestlingfans och därmed helst läser om just wrestling, utan verkar mest tro att de som köper hans böcker är ofantligt intresserade av hela hans liv och gärna läser hans dagboksanteckningar oavsett hur ointressanta de är. Anledningen till att Have A Nice Day sålde så ofantligt mycket handlar inte bara om att det var en förbannat bra bok, utan även den första wrestlingboken som släpptes under WWEs storhetstid (med andra ord fanns det fler wrestlingfans än någonsin). Men Mick lever i bubblan att det räcker med att han plitar ner lite dagboksanteckningar om sitt händelsefattiga liv för att driva folk till bokhandeln, vilket knappast stämmer. Även om han verkligen kan konsten att skriva underhållande behövs det mer än så för att kunna skriva underhållande böcker, nämligen att han har något vettigt innehåll att skriva OM. I Countdown To Lockdown har karriären börjat gå mot sitt slut och betydligt fler saker än wrestling tar upp hans tid och engagemang (välgörenhet, nöjesparker med familjen, namedroppande av b-kändisar), något som gör att boken känns som en axelryckning snarare än en spännande bok. Det är liksom inte intressant att läsa om hans ungars kyrkkonserter eller liknande, och hans snack om välgörenhet tar alldeles för stor plats för att det ska bli intressant. En tanke är att han planerar för ett liv efter wrestling och därmed försöker snirkla sig in till "vanligt folk" istället för att rikta dig till wrestlingfans, därav så mycket ickerelaterat till wrestling i boken. Medan första och andra boken riktas till wrestlingfans som gillar Mick, riktas tredje och fjärde boken till Mick-fans som gillar wrestling. Sammanfattningsvis kommer den naturligtvis inte upp i klass med Have A Nice Day och Foley Is Good (det är inte många böcker som gör det) men den är absolut betydligt mer läsvärd än Hardcore Diaries, så den hamnar någonstans i mitten. (Juli 2011)

- Roadwarrior Animal: Legion of Doom: "Danger, Death and the rush of Wrestling".
Om jag skulle skriva en topplista på mina tio favoritteams skulle förmodligen Road Warriors inte platsa, så att påstå att detta är ett av mina favvoteams är att ljuga. Tvärtom tycker jag de var ganska dåliga även om de pushades bra och genomförde sina roller med perfektion. Därför är det inte svårt att räkna ut att boken, skriven av före detta muskelpaketet Animal och medförfattaren Andrew William Wright, är en opersonlig bok där Animal tar sig själv på för stort allvar. Visst är det jobbigt när ens fördomar spricker? Boken är nämligen tvärtom riktigt, riktigt underhållande skriven och Joe (Animal) sticker inte under stol med att varken han eller Hawk någonsin kunde brottas och var tvärtom farliga inledningsvis i karriären eftersom de inte visste vad de gjorde. Tycker att Joes ödmjukhet skiner igenom i de flesta fall, men ibland kan jag bli irriterad på honom då han först säger att wrestling = business och att det är fjantigt att vägra jobba, för att i nästa andetag vägra förlora kommande match. Både AWA-Tagtitlarna och mot Hulk Hogan & Tenryu i Japan vägrade LOD jobba, eftersom "det vore karriärsjälvmord för LOD att jobba i Japan". Vad han tydligen missade var att de inte skulle jobba till Bushwhackers utan till HULK FREAKING HOGAN och Tenryu, en av de största legenderna i Japan. En annan sak är att han framställer Hawk en knarkande slagskämpe medan han själv är en stadgad och ordentlig familjekarl. Nu är det väl inget större scoop att Hawk var en festprisse, men Animal framställer det som om Hawk stod för allt det dåliga medan han själv var så jäkla ordentlig. Huruvida det stämmer eller inte är jag fel man att svara på, men det känns som om han lägger mycket krut på att framställa sig i bättre dager. Men förutom smådetaljer som detta är en en riktigt välskriven och underhållande bok, som tacksamt hoppar över barndomen (Animal skriver att ingen som läser boken bryr sig det minsta om hans barndom, fin touch). Det jag personligen uppskattade mest i boken var deras första stint i WWE där jag lärde mig väldigt mycket jag inte visste (att Animal hatar Jake Roberts såhär mycket (på grund av hans dåliga inflytande på Hawk) hade jag till exempel ingen som helst aning om). Några småfel hittas också här och var (det står att Animal pinnade IRS för att vinna matchen på Wembley och att Typhoon kom till WCW med Earthquake 1994) vilket är irriterande eftersom man då inte vet vilka FLER misstag boken innehåller, som man kanske inte har koll på. Vem ska då läsa boken? Det är långt ifrån den bästa eller mest detaljerade boken jag har läst, men den är absolut underhållande och välskriven, så om du gillar teamet och/eller äldre wrestling är det ett givet köp. (Augusti 2011)

- Brock Lesnar: "Death Clutch".
Detta är en lättsmält bagatell som inte går ett dugg in på djupet utan boken verkar mest existera för att det är ett enkelt sätt för Brock att tjäna lite extra pengar. För han sticker inte under stol med att allt han gjort efter amatörbrottningen var för att tjäna pengar, och hans WWE-karriär kan sammanfattas såhär: Han gick dit för att Vince gav honom massvis med stålar, han gjorde sitt jobb och drog in ännu mer pengar innan han sa upp sig eftersom han inte orkade med resandet. Han döljer inte att han inte ens visste vad wrestling var innan han började i WWE och säger sig inte ha några som helst känslomässiga band gentemot wrestling utan allt handlade om pengar. Det är det inget fel i, utan snarare skönt att han vågar stå för det istället för att vira in sig i "konstnärliga orsaker" till att han valde att brottas där. Överlag är det väldigt tunt med detaljer (när han skriver om sin första tid i WWE noterar han att hans första dotter föddes då, men inte ett ord nämns om vem mamman var eller hur länge de varit tillsammans) vilket är logiskt eftersom han är en ganska privat person. Fast då ställer man sig ju frågan varför han bemödar sig med att skriva sin självbiografi (där svaret givetvis är: pengar). Det är ingen dålig bok, men ganska tunn och intetsägande (hans WWE-karriär kommer 41 sidor in i boken) så det är billigare och enklare att läsa hans Wikipedia-artikel för samma information. Dock är det intressant att för en gångs skull höra hans egna åsikter, eftersom han är sparsam med intervjuer om sitt liv och karriär. Några intressanta saker han (medvetet?) utelämnar är Hardcore Hollys nackskada och flygresan från helvetet som borde vara centrala delar av sin tid i WWE. Men till Brocks försvar ska sägas att han flera gånger i boken noterar att WWE-stinten var så intensiv och jobbig att han knappt minns något. Inte heller hjälper det att han tog lugnande piller och massvis med vodka hela tiden. Efter han erkänner att han knappt minns något alls från sin wrestlingkarriär är följande på ett sätt förlåtligt, även om det samtidigt är ett grovt slarvfel: Han säger att han absolut inte kunde förstå varför han som champion skulle jobba till The Rock på en houseshow "18 månader efter Summerslam" (Summerslam gick i augusti 2002, returmatchen var 15 mars 2003, you do the math). Nontitle-match förvisso, men ändå en ren förlust. Brock börjar predika om att han minsann borde vinna eftersom han var mästare vid tillfället, vilket kan tyckas helt logiskt. Förutom att han blev av med titeln redan i december 2002 och inte vann tillbaka den förrän på Wrestlemania två veckor efter houseshow-matchen. Med andra ord var han inte alls mästare när matchen ifråga gick av stapeln. Överlag är det som sagt en lättläst bagatell som inte går in på djupet, men det är absolut ingen dålig bok. Det är dock en fördel om man är ett Brock-fan. (Oktober 2011)

- "Rumble Road".
Detta är en inofficiell uppföljare till den underhållande Are We There Yet?, som innehöll roliga stories från diverse WWE-brottares resor till och från wrestlingarenorna. Den här boken följer samma upplägg, och är minst lika underhållande. Brottare som Kofi Kingston, The Miz, Santino, Ted DiBiase, Ezekiel Jackson (som är trött på att folk tror han är Bobby Lashley eller Ahmed Johnson) och andra berättar roliga händelser från själva resandet till och från arenorna, med allt vad det innebär (mat, hotell etc.) Jag kan inte påstå att detta är en av de viktigaste wrestlingböckerna i världen, snarare tvärtom, men jag var underhållen i princip hela tiden och satt och småskrattade för mig själv flera gånger under genomläsningen. Vill du ha en stunds skön läsning utan eftetanke är detta en perfekt bok, och jag vet redan att jag kommer läsa om den när andan faller på. (April 2012)

- Hacksaw Jim Duggan & Sott E. Williams: "Hacksaw".
Hacksaws wrestlingkarriär började i slutet av 1970-talet och pågår än idag (om än i mindre omfattning) så naturligtvis har han en väldigt massa storys att berätta från de åren. Även om han aldrig har varit en av mina favoritbrottare har jag alltid gillat honom så det kändes självklart att jag skulle ta mig an hans biografi. Han berättar i rask takt om sin barndom, footballkarriär och sin start i wrestling och redan på sida 21 gör han sin WWF-debut. Känns alltså som om boken saknar luft. Inte direkt Have A Nice Day med andra ord. Han hoppar hejvilt mellan händelserna och även om det inte är lika drastiska hopp som i Bobby Heenans böcker gäller det att hänga med i svängarna. Antagligen vill han inte hänga ut gamla flickvänner eller så tycker han inte att de har så stor del i hans liv så han väljer att knappt prata om dem. Men samtidigt blir det lite väl hoppigt i handligen då han nämner en flicka (Tina) lite sådär i förbifarten på en sida, på en annan har han flyttat ihop med Gail (inte Kim) som snabbt går tillbaka till sin exkille (Vince, inte McMahon) innan hon blir tillsammans med Hacksaw igen. Och lite senare är en ny fjälla med i bilden. Inte för att det är en extremt viktig bit av historien men det känns lite väl hoppigt för att man ska kunna förstå storyn till fullo. Hacksaw verkar vara geniunt trevlig, vilket de som träffat honom också säger, men väljer att outa idioter inom wrestling i boken. Både Matt Bourne (Doink), Buzz Sawyer (han som lärde Undertaker repgången) och Koko B. Ware (även om de är vänner idag) får en känga, förtjänt eller inte. På en och samma sida (sid. 128) berättar Hacksaw om Survivor Series 1987, Royal Rumble 1988 och Wrestlemania 4. Även om han inte minns något speciellt från de galorna känns det aningen snålt att inte utveckla något utan bara leka Wikipedia och skriva rakt upp och ner vilka matcher han gick på de galorna. Han byter dessutom ämne lite hur som helst i texten. Något som irriterar mig en aning är att han (eller snarare medförfattaren Scott E. Williams, som bland annat låg bakom Terry Funks bok) stavar ord som Mom, Dad och Boy Scout med versal i början mitt i en mening. Lite småfel hittas lite här och var i boken. Rock N Roll Express lämnade Mid-South 1995 (ska vara 1985, sid 83) och han friade till sin fru 1998 (ska vara 1988, de gifte sig strax efter Wrestlemania 5 året efter, sid 145). Dessutom påstår han att han var med WCW på en turné i England 1999, bland annat med Curt Hennig och Nasty Boys. Jerry Sags slutade brottas 1997 efter chairshotten från Scott Hall, så Brian Knobs var kvar som singelbrottare 1999, inte tagteam (sid. 165). Ultimate Fighting Championship förkortas tydligen UWF (sid. 181) och han påstår sig göra WCW-debut på Fall Brawl 1994 (september 1994) när han i själva verket började redan i juli (däremot var det hans PPV-debut i förbundet) (sid. 159-160). Boken bjuder på mycket intressant läsning också; exempelvis hans slagsmål med Koko B. Ware mellan två shower på åttiotalet, och hans ökända fajt med Matt Bourne på senare år, samt när hans flickvän dog i en bilolycka med Hacksaw vid ratten. Storys jag aldrig hört tidigare. Överlag är detta en väldigt lättläst (komplimang!) bok skriven på ett sådant sätt att jag kan höra Hacksaws röst läsa upp den. Han använder ord som "folks" ganska ofta och verkar med andra ord skriva som han pratar (även om det är Scott E. Williams som skrivit den). Eftersom boken har ett väldigt tempo mellan händelserna gäller det att vara alert vilket gör att man aldrig har en tråkig stund men jag skulle gärna vilja ha vissa saker lite mer utvecklat, speciellt hans stora matcher som ger mindre information än Wikipedia. (Juli 2012)

- Linda Hogan: "Wrestling the Hulk - My life against the ropes."
Det känns tämligen självklart numera att alla som har den minsta koppling till show-business skriver en bok med smaskiga avslöjanden om kändiseliten. I det här fallet har Linda skrivit en bok om sitt äktenskap med Hulk, antagligen som ett svar på Hulks andra bok ("My Life Outside the Ring") där han misskrediterar Linda på alla möjliga sätt. Det kanske är en fördom från min sida, men jag börjar läsa boken med tankarna i bakhuvudet att hon skriver denna enbart för att få Hulk att se dålig ut. Men det dröjer inte länge innan jag får mina fördomar bekräftade. Om man går efter Lindas ord har hennes liv varit ett helvete sedan ungefär ett år in i förhållandet med Hulk. Hon slänger ur sig långa beskyllningar om otrohet från Hulks sida för att få läsarnas sympatier (och för att skapa hetta på Hulk, för att använda ett wrestlinguttryck) men skriver lite senare efter att precis beskrivit en specifik händelse: "Because I didn't have proof that something was going on, my mother and my family said that I didn't really know for sure if he was cheating. [...] I really never knew if he had the affair. I still don't know, but I will always have that intuition." (p. 93). Känns som att detta skrevs dit på inrådan av de juridiska experterna som gick igenom boken innan publicering. (Jag vill ta tillfället i akt att berätta att jag naturligtvis inte vet huruvida Hulk var otrogen eller inte, eller något annat som hänt - eller inte hänt - i deras äktenskap. Dock förefaller det som att hon tar alla chanser att kasta skit på honom hur grundlösa anklagelserna än må vara.) Jag är ingen pryd människa men känner rent spontant att jag fått veta lite för mycket om Hulks sexliv efter att ha läst boken. Linda noterar vilken ställning som var deras första och vad Hulk gillar i sänghalmen. Detta är överflödig information jag helst hade sluppit läsa, men det är en smaksak. Eftersom boken inte handlar om själva wrestlingrörelsen som sådan har man uppenbarligen inte brytt sig om att dubbelkolla fakta "man bör känna till" om man har något med wrestling att göra. Det skrivs exempelvis att Hulkamania tog wrestling från "small, dingy, dimly lit no-names arenas with fifty to one hundred people in the audience to a billion-dollar, multimedia, worldwide company." (p. 59) Att Bruno Sammartino sålde ut MSG strax under 200 gånger i sin karriär - före Hulkamania - är tydligen inget att hänga upp sig på. Sammanfattningsvis tycker jag att detta är en väldigt lättläst bok som inte lämnar några större avtryck i historien. Den tillhör knappast de bästa böckerna om wrestling men är heller inte en av de sämsta. Om du redan från början är införstådd med att boken mer eller mindre bara skrevs för att kasta skit på Hulk Hogan blir det lättare att ta sig igenom den. (September 2012.)

- Booker T: "From Prison to Promise".
Detta är ingen regelrätt wrestlingbok eftersom den nästan enbart handlar om hans barndom fram till vuxenlivet, så ur den synvinkeln är det en tämligen värdelös wrestlingbok. Men om man bortser från avsaknaden av wrestling i den är det en fascinerande berättelse om en ung mans vilsna liv till han inser att kriminalitet inte leder någonvart. Jag kan inte påstå att jag kände till Bookers barndom mer än att han hade en trasslig sådan och satt inne efter ett rån på Wendys (samma kedja där han jobbade) samt att hans föräldrar dog när han var ganska ung, så detta var en intressant läsning hela vägen trots minimalt med wrestlinginnehåll. De sista 30 sidorna i boken handlar otroligt nog om wrestling, då man får följa han (och Stevie Rays) debut i Ivan Putskis WWA (Booker har nästan inga bra saker att säga om Putski) och boken lutar med att de fick en try-out med WCW. Överlag en fascinerande bok som jag rekommenderar, även om den inte kan räknas som en klassisk wrestlingbok och därför hamnar den i mittenkategorin. (På WOL sa Bryan Alvarez att han lyckades lista ut på egen hand efter att ha läst boken att Lash = Stevie Ray, vilket är intressant eftersom det nämns på första sidan i boken.) (April 2013)

- Jimmy Korderas: "The Three Count - my life in stripes as a WWE referee".
Även om det mest är de största stjärnorna som släpper självbiografier finns det naturligtvis undantag, men att en DOMARE skulle få för sig det är lite otippat, speciellt en domare som jag inte ens skulle kunna peka ut på bild (innan jag läste boken vill säga). Domaren Jimmy Korderas inledde sin WWE-karriär i mitten av åttiotalet och var anställd där i cirka tjugo år så han har ganska mycket att berätta om sin karriär... skulle man kunna tro. Det första lilla "problemet" man stöter på här är att han knappast varit en av förgrundsgestalterna i WWE så troligtvis känner han inte till mycket mer om vad som händer backstage än vi som en Observer-prenumeration gör (han bygger och river ringen bland annat). Det gör att det blir ganska lite av inside-information vilket är fullt förståeligt. Det andra lilla bekymret är dock något jag faktiskt irriterar mig en smula på och det är att Korderas inte riktigt vågar ta upp känsliga saker. Han är inne och nosar på en del saker men säger sig inte vilja rota i dem mer och går raskt vidare till något annat. På flera ställen i boken nämner han att han känner till saker om x men att han inte vill avslöja dem och hintar att det "kanske kommer i en andra bok" men det blir bara frustrerande som läsare. Innehållsmässigt blir det inga stora scoop men det är en väldigt trevlig och lättsam läsning rakt igenom. Av förståeliga skäl hoppar han raskt i tiden (det händer förmodligen inte sådär enormt mycket för en domare) och det blir väldigt koncentrerat till wrestling, vilket jag gillar. Man får veta lite mer ingående om en wrestlingdomares jobb vilket är ett klart plus. Han namedroppar personer och förväntar sig att läsarna känner till dem - men samtidigt känner han sig nödgad att förklara basala saker som en chop, vilket gör det lite inkonsekvent. Vet man vem random midcarder från åttiotalet är vet man förmodligen även vad en chop är för för något... Han berättar även vem Eddie Guerrero var, något som troligen läsaren redan känner till. Avslutningsvis vill jag säga att detta är en trevlig bok som inte bjuder på några scoop men som däremot har en annan vinkel än de flesta andra wrestlingböcker jag läst. Även om han var i WWE i tjugo år är han fortfarande okänd för de flesta vilket är lite intressant. Lättläst bok som är kul för stunden men som troligen inte etsar sig fast i minnet hos någon. (Juli 2013)

(Fortsättning följer i nästa inlägg...)
_________________
- Snabbare än Google, pålitligare än Wikipedia!


Senast ändrad av sebbe den 15 mar 2018 04:46, ändrad totalt 8 gånger
Till överst på sidan
Användarens profil Skicka personligt meddelande Besök användarens hemsida
sebbe
Legitimerad wrestlingnörd [Site Admin]


Registreringsdatum: 14 juni 2006
Inlägg: 13535
Ort: Kristianstad

InläggPostat: 09 sep 2013 14:11    Rubrik: Svara med citat

- Jimmy Snuka: "Superfly".
För många är Snuka en av de största inom wrestling genom tiderna med tanke på hans berömda dyk från buren mot både Bob Backlund och Don Muraco (även om han gjorde det mot Iron Sheik långt före, något han noterar i boken) men för mig betyder han inget speciellt eftersom han redan var på dekis när jag började följa wretling och har således inget känslomässigt band till honom. Därför kan jag inte påstå att tanken på den här boken låg mig varmt om hjärtat. Redan i början medger han att han varken kan läsa eller skriva (p. 15) så själva författandet har medförfattaren (Jon Chattman) stått för. Tyvärr har de bestämt sig för talspråk vilket gör att det blir oerhört trögläst att ta sig igenom boken. Jimmy säger "brother" (eller variationerna "brudda" och "brutha") i nästan varje mening vilket är otroligt enerverande, även om det är precis så Jimmy pratar i sina promos och shoots, och förmodligen ärven i verkliga livet. Men precis som med promos fungerar sådant bäst i tal och inte i skrift. Själva boken är tämligen ointressant karriärmässigt eftersom Jimmy verkar ha riktigt dåligt minne så om du förväntar dig detaljerade storys om karriären eller privatlivet gör du dig icke besvär. Han brukar sammanfatta sina stora fejder till att allt var en gyllene succé och att han älskade sin motståndare (han älskar ALLA) innan han går vidare till nästa upplägg. Mer än så blir det inte. Vi får dock lära oss att Wrestlemania 25 gick 2007 och att Mickey Rourke var med och brottades mot Chris Jericho (p. 140). Hans flickväns död beskrivs i detalj även om det tydligen (är inte så insatt i fallet själv) inte stämmer överens med vad tidningarna skrev om det när det begav sig, men eftersom jag inte har koll på detta lämnar jag det till experterna. Även hans dåliga äktenskap med sin andra fru (Sharon) behandlas och där känns han riktigt ärlig. Jag måste säga att Snuka överlag verkar vara en jättetrevlig människa och boken är ganska mysig och hemtrevlig att ta sig igenom, men det är bara fluff och inte så mycket innehåll. Han rannsakar sig själv som människa och medger alla felen han begått i sitt privatliv, men karriärmässigt mkommer det inte upp så mycket mer än att han älskade alla sina matcher. Är du ett Snuka-fan kan jag tänka mig att du gillar den betydligt bättre än vad jag gjorde, som med nöd och näppe sätter den i De Hyfsade-kategorin, med tanke på boken tar sig mot slutet när han pratar om sitt privatliv. Dock är det ingen bok som tar upp hans karriär på ett speciellt intressant sätt och inte heller delar han med sig av några scoop från wrestlingvärlden. Detta är mer om personen Jimmy Snuka, inte brottaren. (September 2013)

- Kanyon: "Wrestling Reality: The Life and Mind of Chris Kanyon, Wrestling's Gay Superstar".
Kanyon känns som en av de mest anonyma brottarna som fått ge ut som självbiografi. Även om jag "alltid" känt till honom hade jag knappt vetat vem han var. För mig var han en lång slank läspande brottare som var okej i ringen men som aldrig stod ut ur mängden så det var kul att få "lära känna" honom en smula i bokform. Något som får en stor del i boken är hans homosexualitet, och det sticks inte under stol med att mycket av bakgrunden till boken handlar om att han ville skriva den för att andra homosexuella atleter skulle våga komma ut som gay. Dock finns det en sak som irriterar mig en smula och det är att nämner väldigt ofta att han aldrig hade några sexuella tankar om sina motståndare när han brottades, men han nämner det så pass ofta att det känns överdrivet och istället verkar skumt. Att nämna det en eller två gånger är en sak, men eftersom han fortsätter nämna det känns det till slut som om där finns en hund begraven. Men bortsett från det är det en tämligen underhållande och lättsam bok som inte tillhör toppskiktet av wrestlingböcker. Medförfattaren Ryan Clark är tyvärr inget wrestlingfan, och det i kombination med att korrekturläsningen verkar obefintlig gör att det kryllar av fel i boken. Inga stora fel men tillräckligt många för att göra läsningen mindre bra. Själv hittade jag en hel del felaktigheter i boken (saker man lätt skulle kunna dubbelkolla på Google eller Wikipedia). Eftersom boken kryllar av fel, hur kan jag försäkra mig om att exempelvis det han skriver om filminspelningarna av Ready To Rumble och Jesse Ventura-filmen stämmer? Jag vet inte speciellt mycket om de inspelningarna innan jag läste boken, och nu vet jag inte hur mycket av det som står i boken är korrekt. Exempelvis: Det står att Wrestlemania IV gick 1998 (gick 1988), Booker T var i mitten av nittiotalet känd för sina dreadlocks och kungakrona (han skaffade båda sakerna i WWE många år senare) (sid 170).

I förordet står det att han kom ut som gay 2004 men på baksidan står det 2006. Namnet Orlando Jordan vänds så det blir "Jordan Orlando" (sid 295). Det står att Bobby Heenan var både en "outstanding wrestler and manager" (sid 178). Att han var en bra manager är allmänt erkänt men bra wrestler? Bryan Clarke (Adam Bomb) är tydligen en "Wrestlemania-veteran" trots att han bara varit med på en enda Wrestlemania där han dessutom förlorade på en halv minut (sid. 201). På en WCW-turné vintern 1996 var tydligen Vader en av brottarna vilket är intressant eftersom han började i WWE i januari 1996 (sid 206). När Kanyon citerar en promo han spelade in privat med DDP och Disco Inferno 1994/1995 använder han uttrycket "Big Show" om sin motståndare vilket är lite intressant eftersom Paul Wight inte började kallas så förrän flera år senare (sid 180). Som sagt, inga stora fel men tillräckligt många för att det drar ner nöjet med läsningen. Även en del roliga överdrifter finns med, som att Kanyon var en av det sena nittiotalets mest populära wrestlers (baksidan) varpå min vän Patrik Nilsson replikerade: "Allt är relativt. På en topp 1000-lista från -98 är han nog med som bubblare." I förordet kallas Kanyon "legendarisk" vilket känns... intressant. Något som känns lite creepy är då Jim Mitchell trodde att Kanyon skjutit sig själv varpå Kanyon svara med ett skratt att det är något han aldrig skulle kunna göra (sid 230). Sammanfattningsvis kan jag säga att detta är en hyfsat underhållande bok men alldeles för många slarvfel för att jag ska kunna rekommendera den. (Januari 2014)

- Gary Michael Capetta: "Bodyslams!: Memoirs of a Wrestling Pitchman".
Namnet säger kanske inget, men YouTuba namnet så lär du känna igen honom (väldigt känd ring-announcer-röst från WCW fram till 1995). Något svår att komma in i, men efter cirka 50 sidor släpper det och den börjar bli ganska intressant. Kanske för att jag vänjer mig vid skrivsättet, eller så handlar det helt enkelt om att han kommer längre in i karriären och därmed har mer intressanta saker att berätta. Han berättar nämligen att det tog sex år innan han började accepteras av brottarna som därmed inte längre slutade prata kayfabe när han kom in i rummet. Det är inte berättelsen om GMCs karriär i sig som är styrkan i boken (den är tvärtom ganska trist... hallå, han var ring-announcer, hur roligt kan det bli?) utan de många olika storysarna som han tagit del av under årens lopp som är det intressanta. För stories blir det. Många stories. Han berättar om Mark Calloway innan han blev Undertaker, han berättar om hur han bar ut Mick Foleys öra efter den ökända incidenten i Munchen, han berättar roadstories med Ric Flair, Abdullah The Butcher och annat som är väldigt intressant. Dock en irriterande sak som boken delar med många andra är att man har dålig koll på vilken målgrupp av läsare man har. I det här fallet har vi en ring-announcer, som knappast är känd utanför inbitna wrestlingnördskretsar. Då kan man nästan ta för givet att läsaren vet vem Andre The Giant var utan att behöva förklara det. Detsamma med Vince McMahon, Bob Backlund, George Steele, Bruno Sammartino och andra. Bemödar man sig med att läsa en bok skriven av en ring-announcer vet man nog vilka de herrarna är redan. Kan tyckas vara en liten detalj, men det blir tämligen tjatigt när han känner sig tvingat att beskriva vem Andre The Giant är samtidigt som han förväntar sig att läsaren känner till insidertermer som "face", "heel" och så vidare. Den tillhör inte toppskiktet av wrestlingböcker, men inte heller bottenskitet utan jag skulle vilja sätta den någonstans i mitten. Klart välskriven med kul stories, men jag tror inte den sätter sig i minnet någon längre tid. (Oktober 2014)

- David Shoemaker: "The Squared Circle".
Shoemaker är en wrestlingskribent på Grantland, som jag dessvärre inte läst något av såvitt jag kan minnas. Därför var detta det första mötet med hans skrivande. Boken börjar med en kort resumé om hur wrestling uppstod, vad NWA var och hur Vince McMahon blev Mr. Storhöjdare inom amerikansk wrestling. Därefter får vi en drös profiler på avlidna wrestlers och vad de har betytt för wrestlingvärlden. Vad gäller profilerna är det en rätt spretig mängd personer, alltifrån stora brottare som Gorgeus George, Andre The Giant och Randy Savage, till mer obetydliga (i sammanhanget förstås) som Kanyon, Big Bossman och SD Jones. Jag som har grottat ner mig i alldeles för mycket wrestlingböcker redan känner till det mesta om de moderna brottarna, så för mig var den stora behållningen den äldre generationen som jag inte hade superkoll på. Eftersom texterna är relativt korta (en snabbkoll säger att alla är mellan två och tio sidor) blir det naturligtvis inga detaljerade profiler utan mer övergripande, något som är bra om det finns brottare man inte känner till alls och behöver en kort sammanfattning av. Shoemaker skriver väldigt bra, så även om jag redan känner till det mesta är det ändå underhållande att läsa. (September 2015)

- Tammy Sytch: "A Star Shattered - The Rise and Fall of Wrestling Diva Sunny".
Det görs ingen hemlighet av att hon släpper boken enbart för att hypa sin kommande porrfilm (det står så på baksidan) och även om jag är aningen skeptisk till boken är den väldigt lättläst och hyfsat underhållande. Det är ingen jättetjock bok, och mycket tror jag handlar om att den riktar sig till wrestlingfans. Inte för att wrestlingfans inte läser, utan för att hon inte känner sig tvingad att förklara namn och begrepp utan tar för givet att folk känner till dem. Ord som "face", "heel", "bump" etc används utan förklaring och hon refererar till Benoitgate utan att gå in närmare på det. Oerhört skönt att slippa långa beskrivningar av saker de flesta redan känner till, utan boken flyter på bättre. Fast samtidigt känns det då motsägelsefullt att hon känner sig nödgad att förklara Montreal etc. Känns som att man känner till Montreal om man kan insidertermer. Likaså när hon försöker vara dramatisk och berätta att en nykomling vid namn Dwayne Johnson till slut blev The Rock, det är nästan lite gulligt att hon verkar tro att det kommer som något stort avslöjande att Dwayne = Rock. Vidare skriver hon att Vince Russo "bara skrev i RAW Magazine" (sid. 153), även om han både var bokare och skrev i WWF Magazine, inte RAW Magazine. Hon säger att Kimberly Page började som Nitro Girl (Nitro började 1995, hon debuterade 1994) och att hon först var manager åt Johnny B. Badd och sen DDP, men hon började med DDP och gick över till Badd (sid. 157). Småfel kan tyckas, men det tar bort den lilla trovärdigheten hon hade innan jag började läsa boken.

Hon berättar mycket om sitt förhållande med Chris Candido och att hon även var ihop med Shawn Michaels i nio månader. Även om hon är öppenhjärtig får jag inte ihop det tidsmässigt. Hon säger att hon och Chris tog ett break "i slutet av 1996" och att hon då började träffa Shawn. Så långt allt väl. Men sen beskriver hon längre in i förhållandet Shawns misshandel i Syracuse och att Kliq-medlemmar, vanligtvis X-Pac, höll utkik när de hade sex. Men Syracuse hände 1995 och Nash, Hall och X-Pac hade lämnat WWE flera månader för "slutet av 1996" när Sunny enligt egen utsago tog ett break med Chris och började träffa Shawn. Dessutom säger hon att hon och Chris blev ihop igen och turnerade ihop i WWE, men Chris lämnade WWE i slutet av september 1996. Det finns fler logiska luckor av det här slaget; hon säger att Luna Vachon debuterade "lite efter Sable" (fel) och att hon då var manager för Bam Bam Bigelow. Bigelow lämnade henne som manager 1994 och försvann från WWE 1995, medan Sable debuterade 1996. Vidare tar hon äran åt sig för HHH-namnet (sid. 207) och insinuerar att Sable var otrogen med Ken Shamrock (sid. 212), något jag aldrig hört ryktas om förr. Jag säger inte att det inte är sant, bara att det är ett rykte som borde kommit ut tidigare tycker man. Något sensationellt om Montreal, en teori jag aldrig hört innan, är att Vinces blåtira direkt efter screwjobbet var gjort av SHANE MCMAHON, eftersom det var Vinces högra öga som fick blåtiran och Bret är vänsterhänt (sid 103). Alltså kan det inte ha varit Bret, utan Shane. Varför det skulle vara just Shane förklarar hon inte, hon säger heller inget om att Bret erkänt (både i sin första RF-shoot och i sin bok, om jag inte missminner mig) att han lappade till Vince efteråt. Men Sunny, detta orakel och fontän av trovärdighet, har nog rätt.

Som slutsats vill jag säga att detta är en oerhört lättläst bok som var mer underhållande än jag lyckats förmedla i texten här. Dock är den full av faktafel (lätt att kolla upp) och liknande fel (punkter på fel ställen, extra mellanslag mellan ord etc) och hon har ingen direkt trovärdighet i ryggen så det är mer sci-fi än fakta. Så en lättläst bok med magert innehåll. (Januari 2017)
_________________
- Snabbare än Google, pålitligare än Wikipedia!


Senast ändrad av sebbe den 15 mar 2018 04:47, ändrad totalt 8 gånger
Till överst på sidan
Användarens profil Skicka personligt meddelande Besök användarens hemsida
sebbe
Legitimerad wrestlingnörd [Site Admin]


Registreringsdatum: 14 juni 2006
Inlägg: 13535
Ort: Kristianstad

InläggPostat: 09 sep 2013 14:11    Rubrik: Svara med citat

-----DE DÅLIGA:

- Här kommer vi till riktiga bottennapp, som man inte ens ska FUNDERA på att läsa:

- Ted DiBiase: ”Every Man Has His Price” (hans första bok).
Denna hade jag stora förväntningar på, men som visade sig vara ganska dålig. Det är inget fel på när han beskriver sin uppväxt eller början på sin wrestlingkarriär, men när han använder sida efter sida efter sida till att beskriva sin karriär inom amerikanskfotboll känns det som om man har fastnat i ett vakuum utan chans att ta sig loss. När han börjar prata om sin karriär hos Bill Watts och sin första tid i World Wrestling Federation blir det intressant igen, men när det äntligen börjar ta fart stannar det upp helt och hållet. Här kan man glömma beskrivningar av matcher ala Mick Foley, utan här trycker han in tiden mellan Wrestlemania 8 och Wrestlemania 9 på SAMMA SIDA. På ett amerikanskt forum där man diskuterade böcker läste jag en ypperligt passande och bra beskrivning av boken: Boken handlar om hans fotbollskarriär och hans religion, och wrestlingen beskrivs som något han gjorde för att fördriva tiden mellan de två. Och religionen är en stor del att jag sågar boken. Jag har inget emot religion eller folk som utövar sådant, men när stora delar av en WRESTLINGbok går ut på att predika om sin tro lackar jag ur. Nej, Ted DiBiase är fortfarande en av mina favoritbrottare, men hans bok är riktigt, riktigt dålig.

- Hulk Hogan: "Hollywood Hulk Hogan".
Den största stjärnan av dem alla, Hulk Hogan, är naturligtvis inte sämre än sina kollegor på att skriva sin biografi och faktum är att den inte är så dålig som man skulle kunna tro. Betitlad ”Hollywood Hulk Hogan” och kom ut 2002. Hogan visar här att han inte tar sig själv på för stort allvar, men att han däremot tar sitt jobb på allvar, vilket inte är samma sak. Själva språket känns till en början lite dåligt (korta meningar vilket gör det svårt att få bra flyt i läsningen) men efter ett tag blir det bättre. Eller kan det vara så enkelt att man vänjer sig, för efter ungefär sjuttio sidor slutar man tänka på att språket är lite annorlunda. Matcher och liknande beskrivs inte speciellt detaljrikt, och ibland tas det lite väl långa kliv mellan händelserna. Men i det här fallet är det väl egentligen inte så konstigt, med tanke på att Hogan har över 25 års wrestlingkarriär bakom sig vilket antagligen skulle trötta ut läsaren efter ett par hundra sidor. Självklart när det gäller Hogan finns här överdrifter som både räcker och blir över, men vad vore en Hogan-bok utan sådant? Man får komma honom nära inpå livet och läsa hans innersta tankar om wrestling vilket jag tycker är väldigt kul. Överlag är biografin en lättsmält läsning som är väldigt underhållande. Precis som i Pages och The Rocks böcker får man sällan läsa smaskigt skvaller, så ur den synpunkten är den kanske lite lam. Men jag rekommenderar den ändå.

- Diamond Dallas Page: ”Positively Page”.
Detta är en väldigt intetsägande bok. Herr Falkinburg har varken haft en intressant karriär eller ett intressant liv, så varför han bestämde sig för att skriva en bok lär de lärda tvista. Här tar jag mig friheten att sno text från min egen recension av boken. Boken börjar, som sig bör, med att berätta om Pages uppväxt. Tyvärr tror Page och Smokey (hans vän och medförfattare) att alla är intresserade av att läsa om hans uppväxt in i minsta detalj, och det är väldigt förbryllande att hålla reda på hur Page är släkt med vem. Och hälften av släktingarna nämns antagligen bara för att Page vill vara snäll. Mycket av innehållet läggs ner på Pages karriär som krogägare, där det berättas att Page är en gudagåva till kvinnorna, att han är väldens bästa kompis och att han alltid har haft oddsen mot sig. Men eftersom det är Page det handlar om, vänder han allt till det positiva. Det är möjligt att Page är en supertrevlig kille, men det är inte om sådant jag vill läsa. Jag vill läsa om hans uppväxt (måttligt), hans wrestlingkarriär, men framför allt vad han tycker om allt som rör wrestling. Allt i boken går väldigt fort fram. Från att ha varit ett wrestlingfan till att ha gått sin första match går väldigt fort, så man får inte blinka, för då missar man det. Hans tid som manager nämns ganska omgående, och hans första push (mot Johnny B Badd) nämns på en halv sida. Ingen anledning till varför det hände, eller ens vad han kände. Om han var glad, överväldigad, nervös, eller nåt annat får vi inte veta. Mer än att ”det var hans tid” och ”det var dags för honom att pushas”. Något som irriterar mig är att han inte säger ett ont ord om någon. Allt som sägs i negativ benämning är riktat till ”some of the boys” eller så ger han oss en ledtråd till vem det är, men inget rakt ut. Vad tyckte Page om sin fejd med Dave Sullivan? Tja, det får vi inte veta. Däremot får vi veta att fejden innehöll Daves kanin, och att Dave lyckades vinna en date med Kimberly. Inget om Sullivan som person, utan bara ”tja, detta och detta hände…”. Och sen tar det inte mer än några sidor, så är vi framme vid dagen då han vann sitt första världsmästarbälte i WCW. Och året var 1999. Alltså sparsamt med material från åren 1994 (då han började brottas på allvar) till 1998. Och hans vinst i Lethal Lottery nämns bara i en eller två meningar, och det berättas i tredjeperson. ”DDP vann detta och detta och fejdade mot den här personen och sen vann Page detta.” Ingen struktur. Helt plötsligt får Page lust att skriva igen, och då berättar han om sin fanclub och hemsida, som han har. Detta var ett trevligt mellanspel, om det inte vore så att det tar TIO SIDOR för honom att berätta något som kunde ha tryckts ihop till en eller två sidor! Tio sidor för att berätta EXAKT hur hans hemsida och fanclub startade, och hur den utvecklades. Jag tror inte att jag kommer ihåg mer än ett par saker från de sidorna, för att det helt enkelt var så tråkigt att jag höll på att somna. Dessutom innehåller boken flera klara faktafel, vilket visserligen inte skulle sänka en bra bok, men som gör en dålig bok betydligt sämre och amatörmässig. Undvik alltså detta misslyckande till autobiografi. Läs hellre manualen till videon. Från pärm till pärm. På serbokratiska.

- Fabulous Moolah: "First Goddess of the Squared Circle".
Vidare i skräphögen hittar vi denna, som jag köpte av det enkla skälet att den var billig. Varför hon ger ut sin biografi förstår jag inte, då hon knappast har speciellt många fans som har tillräckligt bra syn för att kunna läsa den. Boken är inte speciellt gammal men är skriven som OM den vore skriven på sextiotalet. Det börjar som en shoot, blir ett work när karriären är igång, och blir en shoot till slut igen. Man får alltså inte veta så mycket om vad hon tänkte och tyckte om sina matcher, utan det är mer beskrivningar av hur matcherna gick till. Och att läsa sida upp och sida ner av grepp-för-grepp i dammatcher är inte något jag uppskattar. Hennes ordbajsande är faktiskt värre än i Ric Flairs bok, och hennes ”möte” med en (blivande) artist tar priset. En blivande artist var som liten ett stort wrestlingfan och ville göra allt för att bli wrestler, men Moolah övertalade honom till att satsa på musiken istället. Pojkens namn var Elvis Presley. Hulk Hogans bok framstår som en faktabok i jämförelse. Undvik!

- Edge: ”Adam Copeland on Edge”.
Att stora brottare skriver biografier känns självklart, men att en kille som Edge redan har gett ut en bok känns ganska… fel. Denna kom ut strax efter comebacken 2004 och är en ganska tunn historia. Det märks klart att tydligt att han är influerad av Mick Foleys skrivsätt, men det faller platt eftersom det bara känns som en blek kopia av Mr. Hardcore Legend. Hans väg till WWE har varit allt annat än spikrak, men jag tycker inte den är speciellt intressant att läsa om. När det gäller matcher kommer han ihåg en del intressanta detaljer, men mycket faller på att han inte har haft speciellt många matcher man kommer ihåg. Det skulle vara TLC-matcherna då, men där finns det fem andra gubbar inblandade och ingen match känns som Edges ”egna” om man kan uttrycka sig så. Förutom de matcherna har han inte gjort något som kommer att kommas ihåg i framtiden (räknar inte med hans världsmästartitel då den vanns efter boken släpptes), och då känns det meningslöst att skriva en bok om karriären. Ytterligare en sak (fast egentligen samma sak som ovan) är att det inte finns några direkta milstolpar i hans karriär (förutom TLC), utan det känns som att detta är del ett i ett epos med många fler delar.

- The Rock: ”The Rock Says…”.
När Mick Foleys första bok gjorde stor succé på New Yorks bestseller-lista, såg Vince McMahon dollartecken framför ögonen och slängde blixtsnabbt ut denna. Att The Rock bara hade varit i WWE i fyra år gjorde inget, han var förbundets största brottare och kunde Mick Foley sälja guld kunde nog också Rock göra det. Tyvärr lyckades det inte lika bra. Försäljningsmässigt lyckades det ganska bra då boken sålde massor, men kvalitetsmässigt var det ett bottennapp. Han berättar om sin barndom och sin karriär inom amerikanskfotboll för att sedan börja berätta om sin wrestlingkarriär på ett underhållande och självkritiskt sätt. Tyvärr varar det inte länge, utan när The Rock blev The Rock hösten 1997 slutar man helt plötsligt få boken ur Dwayne Johnsons synvinkel, eftersom nu är det The Rock (karaktären) som berättar. Nu blir det i tredjeperson och totalt utan Dwayne vid spakarna, vilket gör att det blir såhär när han beskriver en titelvinst: ”And with that, The Rock goes to work. He beats Mankind to within an inch of his useless life. He climbs The People’s Ladder – rung by damn rung – and snatches the World Wrestling Federation title!” (. 224-225) Visst är det precis det man vill läsa om hans matcher? Referat av en karaktär. Nej, den här boken är ganska bra fram tills han blir The Rock, det vill säga den tiden som är roligast att läsa om. Men eftersom man inte får veta vad han tyckte och kände under sin stint som The Rock är detta en bok man ska undvika.

- Chyna”If They Only Knew”.
Att vara tjej i wrestling brukar ses som ett skämt, och när man läser denna förstår man varför. Okej att hon har haft en tuff uppväxt och haft det svårt, men hon verkar tro att hon är Hulk Hogan och överdriver verkligen sin inverkan på wrestling som den ser ut idag. Utan en röd tråd känns boken förvirrande, och hon lägger ner mycket utrymme på saker som borde nämnas i tre meningar. Hon använder 88 sidor till att berätta om sin sejour i WWE medan hon slösar 41 (!) sidor på Drew Carey! Känns som en bra uppdelning, eller hur? Utan speciellt mycket fakta om sina matcher och med alldeles för mycket självgodhet och texter om saker vi ger blanka f-n i anser jag detta vara en av de allra sämsta böckerna jag har läst. Vilket skräp. Det enda i hela boken som är kul är följande citat om när hon berättar om sitt förhållande med Triple H, som vid tillfället hade sidat sig med Stephanie i storylinen: ”He really looks married to Stephanie McMahon, doesn’t he?” (s. 299)

- Roddy Piper: ”In the Pit with Piper".
Precis innan “alla” wrestlers började ge ut självbiografier, kom Piper ut med sin. När det gäller hans skrivande skiftar det väldigt mycket i kvalité och detaljrikedom. Hans NWA-matcher är inte direkt lysande upplevelser, men däremot är hans skrivande om Mr. T och hans matcher mot honom på Wrestlemania I och II enormt underhållande. Han och T ogillade varandra, och inte bara ogillade, utan riktigt H-A-T-A-D-E varandra, och Piper är inte rädd att berätta varför; För att T agerade som en diva och inte ville ge wrestling credit för det det faktiskt är. En hård underhållningsform. Tyvärr är han ganska dålig på att berätta om matcher, och vissa matcher – som i alla fall jag tycker är intressanta rent historiskt, som mot Bret Hart på Wrestlemania 8 – nämns bara i förbifarten, och man får inte läsa så mycket om bakgrunden till dem. Hans match mot Adrian Adonis på Wrestlemania III skriver han tyvärr inte mycket om alls, men nämner att John Carpenter satt i publiken och frågade honom efteråt om han ville vara med i They Live. Det visste jag faktiskt inte. Men om just matcherna är det lite klent. Överlag en hyfsat intressant skildring av en karriär utöver det vanliga, men otroligt underhållande läsning om Wrestlemania I och II, men i övrigt missar man mycket. Varför skriver han bara några få rader om sin match mot Bret Hart på Wrestlemania 8? Varför nämns inte ens hans match mot Jerry Lawler på King of the Ring 94? Varför skriver han i princip INGET om WCW-karriären i slutet av nittiotalet? Det känns som att man kan beskriva boken med en mening: Han glömmer väsentliga delar av sin karriär, och överskattar sig själv som brottare och publikdragare. Rekommenderas knappt. Läs om Mania I och II och skumläs resten.

- John Bradshaw Layfield: ”Have More Money Now”.
Nu är vi nere bland det sämsta av det sämsta och hittar JBLs ekonomibok. Boken är två saker; dels en bok om hur man bäst förvaltar sina pengar och dels en minibiografi av författaren. Funkar det? Jag skulle vilja svara ett kort och gott ”Nej” på den frågan. Det är oerhört originella tips han ger, som att man inte ska handla saker på avbetalning utan att det är bättre att spara och köpa dem kontant. Det går in redan första gången han skriver det, men han känner att han måste upprepa samma sak gång på gång på gång, så ibland får man lägga ner boken och fråga sig om man läser om samma kapitel hela tiden. Den ekonomiska delen av boken börjar faktiskt ganska okej, men när han börjar rabbla olika pensionssystem och aktieportföljer och annat känns det bara för mycket. Hade jag velat läsa en sådan bok hade jag köpt en renodlad sådan, inte en blek kopia förtäckt till wrestlingbok. Men tro det eller ej, boken är inte bara dynga. När han börjar berätta om sin wrestlingkarriär blir det faktiskt ganska underhållande, och han har en del underhållande stories, och trots att det tar emot att säga, har han ett väldigt underhållande skrivsätt vilket gör det roligt att läsa. Trots att hans wrestlingstories inte är speciellt matnyttiga är de ibland underhållande, men man får inget riktigt grepp om när saker och ting hände i karriären. Han börjar berätta om något som har med den ekonomiska delen att göra, och sen kommer han på något i wrestling som har något gemensamt med det, och då berättar han det. Det är alltså den ekonomiska delen han berättar i stort och som är den röda tråden, medan det som har med wrestling att göra kommer i andra hand. Bradshaw spelade amerikanskfotboll innan han började med wrestling, och han har lite anekdoter från den tiden. De flesta är dödstråkiga, speciellt de ställena där han rabblar alla olika positioner man kunde spela och hur de bytte hit och dit. Boken är på strax över 200 sidor. 150 av dessa handlar om pengar, och ungefär 40 om wrestling och resten innehåller bilder. När han skriver om wrestling är det faktiskt inte så dåligt som man skulle kunna tro (och förvänta dig inget insidersnack), men det är inte värt att köpa boken bara för det.

- Martha Hart: Broken Harts".
Owen Harts liv avslutades hastigt och lustigt i Kemper Arena i Kansas i maj 1999, och efterspelet blev en riktigt pärs för familjen Hart. Hans änka Martha (Hart) skrev en bok om tragedin och vad som följde efteråt, i den här boken. Man märker tidigt att Martha inte tycker om wrestling, det är något hon säger rakt ut. Enligt henne hatade även Owen allt som hade med wrestling att göra, och lurades in i den världen på grund av sin familj (som hon inte heller säger speciellt mycket gott om) och tvingades brottas för Vince, något han aldrig ville, och skulle han fått bestämma skulle han fått bli brandman istället, för det var det han egentligen ville bli. Det hade varit lättare att ta till sig vad Martha skriver, om hon inte vore så hatisk. Hon säger inte mycket gott om wrestling, utan säger rakt ut att hon hatar det och allt som förknippas med det, och då känns det lite väl styrt av henne att få oss att tro att även Owen hatade det. Jag har väldigt svårt att tro att någon orkar hata sig igenom en 15 årig wrestlingkarriär utan att i alla fall finna lite guldkanter på det. Tydligen hatade Owen wrestling från allra första början. Enligt henne. Om vi ska gå på innehållet, så är det mycket (MYCKET) fakta om vad som gick snett när han föll. Det är väl egentligen det mest intressanta med boken - hela händelseförloppet - och något annat som också är intressant är hur mycket idioter det verkar finnas i Hartfamiljen. När man läser boken får man en bild av att de två enda rekorderliga personerna i familjen är Bret och Keith (förutom Owen då förstås). Detta är ingen (vanlig) wrestlingbok, utan denna är skriven ur ett helt annat perspektiv: Ur en vanlig kvinnas synvinkel när hon mister sin make på grund av ett stunt han blev tvingad till att göra. Därför blir det inte mycket wrestling, utan det mesta är om Owen som person och om vad som hände efter hans död. Tyvärr målar Martha upp en bild av att Owen hatade allt med wrestling - vilket Bret (den som Martha säger stod Owen närmast) - ger en helt annan bild av i sina intervjuer och kolumner. Om du tänker läsa den här boken, så tånk på att den inte är skriven av någon som gillar wrestling, utan som istället försöker få oss att tro att hennes avlidne make hatade allt med sitt jobb. Ur ett wrestlingperspektiv är boken värdelös, men ur ett "änka skriver om sin sorg"-perspektiv är det en helt okej bok.

- Mick Foley: "The Hardcore Diaries".
Foley är en mästare på att författa intressanta böcker om wrestling - OM han har något vettigt att skriva om, vill säga. Efter Have A Nice Day och Foley Is Good skrev han den tredje delen i sin biografi, men tyvärr håller den inte hela vägen. Knappt ens halva. Problemet är inte att han har blivit en sämre författare eller att man har för stora förväntningar efter de två ovannämna böckerna, utan det faktum att boken saknar innehåll. I wrestlingväg blir det i princip bara hans uppbygge till One Night Stand 2006, och hur matchen blev. Backlash 2004-matchen mot Randy Orton tas också upp, men det är inte så detaljerad man är van vid från hans tidiga alster, och förutom dessa undantag handlar boken om allt annat än wrestling, något som även Foley is Good led av. Här listar Mick vilka skivor han har i bilen, hans möte med Adam West (den gamle Batman), radioprogram med Christy Canyon (se inte så förvånad ut, du känner till henne), hans dotters baseboll-team och annat som inte är intressant att läsa om man inte är dödligt intresserad av Mick Foley och hans liv efter wrestling. Han verkar aningen bitter över att hans roman Scooter inte sålde så bra, och börjar ett kapitel med att lova att han inte tänker tråka ut läsaren med en kapitel om romanen... och sen följer ett helt kapitel enbart om romanen. Dessutom citeras boken friskt, förmodligen för att fylla ut tomrum. Apropå citera, så tänkte jag citera några rader så får ni själva se hur intressant boken kan vara: "It´s about 3:30 AM, so I've been writing for three and a half hours, during which time I've been written about 2,500 words. Which is a pace of about twelve words a minute - pretty brisk, considering I'm doing it by hand. Granted, most of the words are small, maybe even monosyllabic, but you get my point. Don't you? I'm moving quick, kind of going in whatever direction my heart and pen take me." (s. 112.) Ungefär så sker i stora delar av boken, och när han byter ämnen ganska ofta blir det svårt att hänga med. Har du läst Foley is Good vet du ungefär vad du har att vänta. Tyvärr, Mick, men denna boken är enbart för Foley-fans. Vi andra kan skippa den med gott samvete.

- HHH: "Triple H's Approach To A Better Body".
Efter John Bradshaw Layfields bok om pengar kommer ytterligare en WWE-bok om ett specifikt ämne, nämligen denna, av och med HHH. Det som gjorde mig intresserad av boken var först och främst att den var billig, men också för att den tydligen skulle innehålla hans egna ord om hur han kom till toppen i WWE. Träningssnacket gjorde mig inte mer intresserad, men såg det som ett nödvändigt ont. I alla fall, boken handlar till två tredjedelar om wrestling, vilket är mer wrestling än jag trodde den skulle innehålla. HHH är inte känd för att prata så mycket offentligt om sin karriär, så ur den aspekten var det ganska kul att få höra hans egna ord om hur han tog sig som spinkig smågrabb ("Although I didn't make a tin foil belt that I walked around with all the time, I was a dedicated fan." (s. 9-10)) till världsmästare i WWE. I teorin låter det bra, i praktiken är det en vaniljberättelse där han inte riktigt vågar ta ut svängarna. Den enda han egentligen har något negativt att säga om är Eric Bischoff, allt annat verkar han hålla tillbaka sina åsikter om. Man skulle kunna säga att detta är en shootbetonad bok som är helt i kayfabe, om det inte är en alldeles för förvirrande tanke. Man får inte veta något man inte redan visste, men det är ändå trevligt att få HHHs EGNA ord om det, istället för att få det berättat av andra. Han berättar om Chyna, men nämner ingenstans att de var tillsammans i flera år, och The Rock nämns enbart i positiva ordalag. Vilket man visserligen kan förstå då det är en WWE-producerad bok. Tanken som slår mig när jag precis har läst den (vilket gick fort, slöläste ut den på två kvällar) är att det känns som om han ville göra en träningsbok, men tvingades slänga in lite berättelser om wrestling för att kunna krama ur sådana som mig sina surt förvärvade slantar. För det är mycket träning som avhandlas, och träning är något jag försöker undvika på alla sätt och vis. Måste erkänna att jag bara skumläste hans träningstips (som tar upp en tredjedel av boken), och eftersom jag dessutom inte kan så mycket om träning kan jag inte ge ett korrekt omdöme om Hunters metoder, så den säger jag inget om. Men som WRESTLINGBOK är detta en ganska trist historia, dels för att den innehåller mycket träningstips, men också för att själva wrestlingskriverierna är ganska milda, som om de kommer direkt från en "intervju" från WWE.com. Överlag en intetsägande bok, men om du gillar träning får du säkert mer ut av den än jag, som hade hoppats på mer skvaller.

- RD Reynolds & Blade Braxton: "Wrestlecrap 2: Book of Lists".
Jag var inget fan av första boken, utan tyckte att den mer eller mindre var en företeelse som inte passar i bokform. Uppföljaren är inte mycket bättre, och måste nog läsas i ytterst små doser för att man ska orka (vilket författarna faktiskt själva skriver i boken). Man tar upp de fulaste frisyrerna, konstiga karaktärerna, lustigaste hemstäderna ("Parts Unknown"), kändisar i wrestling och liknande. Till en början låter det intressant, men det hela är för uppstyckat för att jag ska tycka det är intressant, och det känns som att man redan har hört alla skämten i boken redan innan man ens slår upp den. Mugshots-bilder inkluderas, och alla som inte har råkat syrfa in på TheSmokingGun får sitt lystmäte, men vi andra som redan har sett (och kanske skrattat) åt bilderna kan här göra det i bokform. Själva sidan Wrestlecrap är ganska kul (även om jag inte brukar vara där så ofta) men där kan man i alla fall SE de konstiga karaktärerna, här läser man bara om dem och det håller liksom inte i textform. En annan svaghet är precis samma som första boken led av, att man "sparkar in redan inslagna dörrar" för att använda ett känt uttryck. Hur roligt är det att läsa "roliga kommentarer" om Goobeldy Gooker? Eller Ding-Dongs? Att skämta om löjliga gimmickar i wrestling har gjorts sedan urminnes tider, och det är inte mycket nytt under solen här, utan om du har ett wrestlingintresse kombinerat med lite fritid och en dator har du säkert redan hört otaliga variationer om "skämten" redan. Den enda behållningen jag hade av boken var att man kunde läsa några sidor då och då, men inte mer, och ibland kunde det gå en hel vecka innan jag tog upp boken och fortsatte läsa den, vilket är väldigt ovanligt för mig när det gäller wrestlingböcker. Ren snabbmatsbok. (April 2009)

- Irv Muchnick: "Wrestling Babylon".
Irv Muchnick är en etablerad sportjournalist som har skrivit en hel drös wrestlingartiklar genom åren, och här har han samlat de bästa (?) i en samling vid namn Wrestling Babylon, där den röda tråden är att Vince McMahon både är det bästa och värsta som kunde hända wrestling på samma gång. Dessvärre är de flesta artiklarna gammal skåpmat, som exempelvis historien om Von Erichs, som jag tror de flesta känner till, och jag tror inte att jag lärde mig något om dem som jag inte redan visste, och då är jag ändå absolut inget fan av dem (eller World Class) så jag skulle knappast kalla mig "expert" på området. En lång och seg artikel om bodybuilding (WBFs uppkomst och fall) verkar i och för sig intressant på ytan, men den visar sig vara ordbajsande om "hur bra idrottsmän" muskelknuttar är, och det blir citat av idel (för mig) okända höjdare inom sporten. Att läsa om muskelknuttarhistoria från fyrtiotalet fram tills "idag" (artikeln skrevs 1991) är föga spännande om man som mig inte har intresse för det. Jag förstår inte riktigt hur boken kan anses kontroversiell, då det mesta i boken är sådant som finns att läsa på nätet redan, men det kanske är en del av marknadsföringen? För er som blir chockerade över "nyheter" som att Jimmy Snuka ryktas ha något att göra med en flickväns död blir det kanske en spännande läsning, men för oss andra är det bara gammal skåpmat. Slutligen vill jag tillägga att alla artiklarna är skrivna utifrån tanken att ingen av läsarna känner till något om wrestling, så mycket som känns självklart för dig och mig förklaras in i minsta detalj. Sammanfattningsvis är det ingen bra bok på något sätt, och det var faktiskt en pina att ta mig igenom den (även om jag aldrig brukar känna så, även om vissa böcker är fruktansvärt tråkiga) fast jag måste medge att artiklarna är välskrivna och bra upplagda. Synd bara att innehållet inte håller samma klass. (Juni 2009)

- "André the Giant: A Legendary Life".
André The Giant var en wrestler av stora mått (ursäkta) så det var ingen stor chock att det skulle släppas en bok om honom, han är ju trots allt en mytomspunnen person som ingen egentligen kom nära inpå livet. Det är förmodligen det som gör att boken blir lite väl tunn på intressanta anekdoter om hur han egentligen var som person. Vi har väl egentligen bara Tim White, som stod honom närmast genom åren i WWE, och han berättar en hel del roliga/tragiska/intressanta saker om honom. Men eftersom André dog 1993 kan han naturligtvis inte själv ställa upp på en intervju för boken (WWE har tydligen inte numret till stollarna på TV4+), så det blir bara andrahandsuppgifter för att kartlägga hans liv och karriär. Det känns som att man bara hade material för ungefär 100 sidor (stor text), så därför fyller man (Michael Krugman) ut boken med referat från utvalda André-matcher, och det är detta som får mitt främsta klagomål (ett annat är "National Wrestling Association" istället för National Wrestling Alliance. sid 12.). Rent generellt ogillar jag matchreferat i wrestlingböcker (de flesta matcherna som brukar beskrivas har jag redan sett ett antal matcher, och om jag inte skulle ha sett den kan jag aldrig leva mig in i en textversion av en match) men förstår att det bör vara med för att beskriva viktiga matcher. Här har de gått för långt, eftersom massor av matcherna är helt onödiga att beskriva. Vem orkar läsa långa och detaljerade referat om hans urtråkiga matcher mot Big John Studd, Hulk Hogan (förutom WMIII förstås), Killer Khan och andra? En kort sammanfattning av matcherna är det inte tal om, utan v-a-r-e-n-d-a grepp/spot ska beskrivas, och även om många av hans matcher innehåller långa bearhugs, lyckas matchreferaten ändå ta upp två, tre sidor per match, vilket är på tok för mycket. Det hade varit en sak om det enbart vore viktiga och stora matcher; men här ska i princip varenda match som nämns beskrivas. Som om vi behöver veta hur många headbutts och kärringsparkar André och Studd utförde mot varandra i deras sömnpillermatcher? Och det stannar inte där, för även promos och intervjuer med André ska skrivas ner, ord för ord, så vi alla kan se exakt vilka enormt bra (jag menar givetvis helt tvärtom) micskills killen hade. Som jag skrev innan hade boken varit betydligt tunnare om vi hade sluppit referaten, och de ville förmodligen dryga ut den. För dryg blev det. En snabb uträkning ger följande resultat: Av bokens 340 sidor är hela 170 sidor referat (bara uppbygget till och matchen på WMIII är på 23 sidor rena referat) och då har jag inte räknat med alla helsidesbilder som kommer titt som tätt. Nåväl, resten av boken, det vill säga det som inte är referat, är ganska intressant men inte så mycket nytt för de flesta. Har man sett André-dokumentären WWE släppte för några år sedan vet man det mesta redan, och resten kan man lika gärna vara utan. Se WWEs dokumentär istället, du får ut precis lika mycket om historierna om honom men där får du i alla fall se rörliga bilder på honom istället för att bara läsa om matcherna. (Oktober 2009)

- Dustin Rhodes: "Cross Rhodes".
Denna känns mer som en Wikipedia-artiken än en självbiografi då den är oerhört odetaljerad rakt igenom. Redan på sida 41 berättar han om sin match på Royal Rumble 1991 så hela hans liv fram tills dess hinns med under de föregående 40 sidorna. Han utelämnar en hel del personliga saker som man gärna vill ha svar på (vilket är den största anledningen till att jag läser självbiografier, vill man bara ha uppradade fakta kan man använda Wikipedia) exempelvis varför Dusty inte accepterade Terri. Dustin skriver bara "[Dusty] started right in telling me all kinds of things about Terri" och sen ska vi bara acceptera att Dusty inte gillade henne utan mer ingående fakta. Detta var 1991 och Dustin påstår att han och Dusty inte pratade på fem år efteråt, vilket ter sig märkligt eftersom de hade en angle ihop i flera månader i WCW 1994 som jag med mina (tämligen usla) matematikkunskaper förstår inte ligger mer än tre år iväg. Han förklarar inte vad blading eller vem Dixie Carter är, vilket gör det svårt för ickefans att förstå men skönt för oss som har koll. Men jag tror inte att ickefans läser boken ändå. Lite felaktigheter hittas här och var: Han påstår sig vara arbetslös runt 8 månader mellan WCW och WWE vilket inte stämmer. Uncensored gick 19 mars och hans första framtränade i WWE var 24/7 = 4 månader. Det står att Scott Hall lämnade WWE några veckor innan WM12 vilket är fel, likaså blandar de ihop TNA och WCW. Överlag är det en lättläst bagatell vars enda styrka är när han berättar om sitt dropgmissbruk, för själva karriärens skull kan man nöja sig med Wikipedia. (Juli 2011)

- Lex Luger: "Wrestling with the devil".
Luger är en av många avdankade wrestlers som helt plötsligt finner Gud, och även om jag är glad för hans skull hade jag gärna sluppit att läsa om det i boken. Som ateist är jag inte nämnvärt intresserad av att bli pådyvlad det kristna budskapet och även om det är en stor del av Lugers nuvarande liv känns det ändå som en unken smak i munnen. Han berättar mycket om sin footballkarriär, något som säkert är rolig för footballfans eftersom han namedroppar folk som tydligen varit stora inom den sporten. Eftersom jag kan nada om football intresserade detta inte mig det minsta, och jag vet inte ens skillnad på en fullback och en ölback. Så detta skummade jag igenom utan någon större inlevelse. När det väl kommer till wrestling är det inte speciellt detaljerat. Han började träna för Hiro Matsuda för att ha något att göra medan footballspelandet låg på is och sen slutade han helt med fotbollen eftersom wrestlingen tog så mycket tid och innebar större framtidsutsikter. Inte långt senare började han i NWA och berättar lite om tiden i Horsemen, utan att gå in i detalj utan nöjer sig med att nämna att de hade roligt både i och utanför ringen och att Ric Flair var en mästare i ringen och Arn Anderson var en rolig prick. Det är väl egentligen det enda han berättar om sin tid i NWA. Raskt gör han en fuling (säger upp sig från NWA för att "satsa på bodybuildning" men det är bara en lögn för att kunna börja brottas i WWE) och strax efter skadar han armen i en MC-olycka innan han börjar i WWE. Inte heller det här blir speciellt detaljerat, utan han gör sin WWE-debut i januari 1993 på sidan 98, och redan på sidan 99 vänder han face (4 juli). Han nämner knappt några brottare (de enda jag kommer på på rak arm är Yokozuna, Curt Hennig och Bret Hart) så Tatanka, brottaren han hade sitt största program med, nämns inte överhuvudtaget. Han nämner incidenten med Elizabeth men jag tor aldrig han ens nämner Randy Savage. Jag skulle inte vilja påstå att boken är ett hafsverk, men det lutar lite åt det hållet. Han skriver knappt om enskilda matcher och sammanfattar sin karriär så grovt att det är svårt att få grepp om honom som person, samt vad han egentligen tycker om sina medbrottare. Jag kan inte säga att boken gav så mycket, utan tyvärr förpassas den till den del av boksamlingen som bara känns som en axelryckning man glömmer i samma stund man läst klart den. (Augusti 2013)

- Kyle Bowman: "Booking & Writing Wrestling".
Hört talas om Kyle Bowman? Inte jag heller, men köpte hans bok "Booking & Writing Wrestling" på vinst och förlust (var mest förlust) för en billig penning. Vem är då Kyle Bowman? Ett wrestlingfan som skrivit böcker som "The Wrestling Scrapbook: Memories & Episodic Events in Wrestling", "Invasion: Re-Booked & Re-Written" och "Pro Wrestling 101: By a Fan, for Fans" (samt några baseboll-böcker jag inte ens orkade titta åt). Alltså ett helt vanligt fan som råkat ge ut några budgetböcker via internet. Den aktuella boken ifråga, "Booking & Writing Wrestling" går ut på att lära ut hur man bäst bokar ett eget wrestlingförbund. redan där bör man nog dra öronen åt sig. För vem är målgruppen? Vi kaloristinna sexlösa wrestlingnördar, som torde vara intresserade av ALLT som har "wrestling" i titeln, torde inte behöva läsa den här sortens bok eftersom vi troligtvis aldrig ens kommer i närheten av att boka ett eget wrestlingförbund. Och de som faktiskt har kommit så långt (eller sjunkit så lågt, beroende på hur man ser det) att de kan boka sina egna förbund har troligtvis andra källor till inspiration och tips än att vända sig till Random Wrestlingnörd #63. I boken får vi veta sensationella saker som att man bör pusha titlar som viktiga, inte ha för många run-ins och att matcherna bör hålla en hög kvalité. Dessutom får vi lite tips på i vilka städer vi bör förlägga våra PPVs i för maximal utdelning av vinst. Precis sådan nyttig info man behöver om man vill börja boka Runes Backyard Federation bakom Statoil i Skövde. I slutet av boken får vi ett gäng storslagna PPVs där fokus inte ligger på in-ring-kvalitén (något han tjatat om tidigare i boken var extremt viktigt) utan på vilka matcher/galor som drar flest folk. Hur Jim Neidhart vs. Sgt. Slaughter, Ron Simmons vs. Mike Rotunda, Koko B. Ware vs. Barry Horowitz vs. Alberto Del Rio, Tommy Dreamer vs. Brutus Beefcake, Braden Walker vs. Fandango och Buff Bagwell vs. Rob Conway (och liknande matcher) ska generera några gigantiska summor på bokarens bankkonto framgår dock inte. Avslutningsvis ger han oss en ordlista så vi ska försöka förstå vad ord som "kayfabe", "house show", "battle royal", "face", "heel" och liknande ord betyder om vi skulle känna oss osäkra på det när vi börjar boka våra storslagna PPVs med Hacksaw i maineventet! Problemet (ett av dem i alla fall) är att allt i boken är självklart för de med lite mer intresse av wrestling än genomsnittet, och jag har svårt att hitta en passande målgrupp till den. Hur som helst känner jag mig blåst på priset (även om den var billig). Om jag rekommenderar boken? Har du en hundvalp som inte är rumsren kan du använda den till att skydda golvet, annars hittar jag inget användningsområde för Booking & Writing Wrestling. (Mars 2014)

- Shawn Michaels: "Wrestling for My Life".
Detta är uppföljaren till "Heartbreak & Triumph: The Shawn Michaels Story", och det är en ganska trist sådan. Redan i början (sid. 14) klargör Shawn (han skriver boken själv) att detta inte är en wrestlingbok utan mer om personen bakom, i synnerhet den religiösa personen bakom wrestlern. Det blir mer en bok om religionen i hans liv, som råkar innehålla en smula wrestling mellan varven. Jag kanske är cynisk, men det känns som att han ville skriva en bok om vad religionen betyder i hans liv, men insåg att han måste inkludera wrestling för att sälja boken. Troligtvis är det mest wrestlingfans som köper den. Han säger rakt ut att första boken var en WWE-bok medan detta är "hans egen" så att säga. Samtidigt som den innehåller MYCKET snack om religion (citat och hänvisningar till Bibeln och hur mycket bättre människa han blivit med Jesus Kristus i sitt liv) tycker jag inte han försöker pådyvla andra sin tro, utan är noga med att notera att detta funkar bra för HONOM. Dock är det ingen intressant bok. Några smågrejer är roliga, som när han berättar saker om PPVs och att Vince nästan skällde ut honom för att han ville ha jaktkläder och cowboyhatt på sig under framträdanden i WWE. Men tyvärr upptar "det andra" alldeles för mycket av bokens innehåll (kort bok, enbart 161 sidor) vilket drar ner betyget rejält. Några irriterande fel hittas också i boken; Han blandar ihop Wrestlemania 25 & 26 flera gånger vilket gör det förvirrande för läsaren, samt att hans fru Rebecca tydligen "hade kontrakt med Nitro" istället för med WCW (sid. 60). (April 2015)
_________________
- Snabbare än Google, pålitligare än Wikipedia!


Senast ändrad av sebbe den 22 jan 2017 23:23, ändrad totalt 8 gånger
Till överst på sidan
Användarens profil Skicka personligt meddelande Besök användarens hemsida
sebbe
Legitimerad wrestlingnörd [Site Admin]


Registreringsdatum: 14 juni 2006
Inlägg: 13535
Ort: Kristianstad

InläggPostat: 09 sep 2013 14:17    Rubrik: Svara med citat

Shawn Michaels: Heartbreak & Triumph: “I’d been brought up to believe that if you had a problem with someone, you told them to their face, and that’s what I did.” (p. 5)

Shawn Michaels: Heartbreak & Triumph: “Despite my success in the ring, many fans turned against me [after Wrestlemania 12]. I was devastated and responded by lashing out at just about everyone. I pushed buttons and became a real lightning rod. If someone started spreading rumors that I was refusing to put people over, I’d walk into the locker room and start shouting, “I’m not doing any jobs!”” (p. 6)

Shawn Michaels: Heartbreak & Triumph: "When he "played wrestling" as a kid with his friend Kenny: “Kenny would win the match and become the new champion. Yes, I was doing the job, and no, I didn’t have any problems with that.” (p. 42)

Shawn Michaels: Heartbreak & Triumph: “I was blessed with enough talent that even if I were operating at less than one hundred percent, I was still better than most others.” (p. 122)

Shawn Michaels: Heartbreak & Triumph: “I moved back to San Antonio for our wedding. The Nasty Boys came, even though they weren’t invited.” (p. 132)

Shawn Michaels: Heartbreak & Triumph: “We simply wanted to win, and who doesn’t? Is it really fair to call someone trouble when he wants to win a game he is playing? You are only difficult or trouble when you demand to win or place ultimatums. Then you are not only trouble, you are a spoiled brat.” (p. 142)

Shawn Michaels: Heartbreak & Triumph: “Vince would listen, say your idea sounded good, and then somehow explain how it wouldn’t work. But he did it in such way that you’d come out of the meeting feeling good and being in complete agreement with him.” (p. 162)

Shawn Michaels: Heartbreak & Triumph: “I told [Vince McMahon] that I might be a pain in the rear sometimes, but one thing he could always count on was my honesty. I would always tell him the truth.” (p. 182)

Shawn Michaels: Heartbreak & Triumph: “Shane [Douglas] came in with a big reputation from ECW. He was a dirt sheet hero. He talked to the sheet guys, and they built him up like he was the second coming, but he had little talent. He wrestled Kid when he first came in, and Kid came to the back and said, “Isn’t going to happen.” If you can’t work with Kid, you can’t work period. Kid was a wrestling barometer. Everyone that came in the door worked with him so they could be evaluated. The fact is, Douglas was no good. We tried to help him. Hunter tried to come up with some material and angles with the guy, but he was worthless. I’ve heard Douglas claimed that we were sandbagging him, but that makes no sense at all. Who goes out and says, “I’ll show you and the fans, I’ll have a bad match”? Neither Kid nor Scott was going to go out there and stink the joint out. That’s a reflection on them. Douglas was over in ECW because he could cuss and knock other people. He bad-mouthed Ric Flair to no end. He’d say, “Ric Flair couldn’t lace my boots.” Who did he think he was? I don’t mean to disrespect the guys who were in ECW, but they did things simply for shock value, and there’s no art to that.” (p. 214)

Shawn Michaels: Heartbreak & Triumph: “[Bret Hart] was insensitive, selfish, spoiled, and cruel.” (p. 245)

Shawn Michaels: Heartbreak & Triumph: “I knew that I wasn’t well liked, and even though I said it didn’t bother me, there was always a part of me that wished people would like me.” (p. 278)

Shawn Michaels: Heartbreak & Triumph: “Vince also called a meeting that day [after Montreal] to explain the situation to all the boys. He said it was his call and if anyone didn’t like it, they could leave. Mick Foley had walked out in protest, but was back the next day. I guess his job was more important to him than his principles.” (p. 279)

Shawn Michaels: Heartbreak & Triumph: “When Vince told me that he was going to go with Steve at WrestleMania XIV, I wasn’t bothered at all. Steve deserved it. Also, I was having so much fun now, the championship didn’t matter that much to me.” (p. 282)

Shawn Michaels: Heartbreak & Triumph: “I flew in every week for TV to shoot interview or vignettes [to build up Wrestlemania 14], and I became a real bear to deal with. I’d snap at the smallest things and constantly make threats about not showing up at WrestleMania. Everyone in the company was looking to the future, and that meant the concentrated their time and efforts on Steve Austin. I was looking for a pat on the back, some acknowledgment that I was doing something courageous for the company, but none came. I felt neglected. It hadn’t been that long ago when everything was about me, and I was resentful. My way of getting back at the situation was to make life as difficult as possible for everyone. It wasn’t the right thing to do, but I was immature and that’s how I handled it.” (p. 284)

Shawn Michaels: Heartbreak & Triumph: “Somehow a rumor got out that Undertaker stood in the hallway taping his fists as I made my way to the curtain. The insinuation was that ‘Taker was letting me know that I better do business and not try any funny stuff. Plain and simple, this never happened. It was “reported” as fact, but is nothing more than an urban legend that someone felt compelled to make up. (p. 286)

Shawn Michaels: Heartbreak & Triumph: “I didn’t talk to Hunter for another year and nearly ruined a friendship with one of the most decent and caring individuals I’ve ever had the privilege to call my friend.” (p. 305)

Shawn Michaels: Heartbreak & Triumph: “That Sunday [in 2002], I was in church and the pastor was giving a sermon explaining how the Lord talks to us, and we have to listen to him. “Pray, and the Lord will answer,” he said. “If you don’t hear anything, maybe he isn’t saying anything. Maybe you should stay exactly where you are. But if he wants you to be somewhere or do something, he is going to make it happen.” Right then, my phone rang. It was Bruce Pritchard from the creative team. I picked it up and told him I was in church and had to call him back. After the service, I called Bruce and he said they wanted me at TV on Monday. After what the preacher had said, and the timing of Bruce’s call, I knew the Lord was speaking to me. I told him I’d be there.” (p. 314)

Bobby Heenan: Wrestling’s Bad Boy Tells All: “I had to call him [promotor Wally Karbo] one day over my payoff.
“Wally, I haven't been paid in a month.”
He said, "Oh pal, I'm on the phone with Eddie Graham in Miami. He's got an outdoor show tonight and it's raining like hell." Then he hung up.
Now, Miami had nothing to do with the AWA. It had nothing to do with my call. I just paid hard-earned money to call him and got a weather forecast to a place I wasn't going to.” (p. 27)

Bobby Heenan: Wrestling’s Bad Boy Tells All: “Ray Stevens was married to a woman wrestler who was about 10 years older than he was. She was tough, but Ray claimed she wasn't all that tough. He would say, "I used to have her on her knees twice a week, begging."
"Did you hit her?" I would ask.
"No, she was telling me to come out from under the bed and fight like a man.”” (p. 30)

Bobby Heenan: Wrestling’s Bad Boy Tells All: “A lot of guys go out there and take those bumps off the top of a cage or building because they can't work. That's the truth. If they could work, they wouldn't have to do that. Falling off a cage wouldn't hurt me. My trunks would be so full of shit halfway down, I'd land in a nice, big, soft spot.” (p. 167)

Chyna: If They Only Knew: ”I have Big Jessica Rabbit Beauty covering a heart that won’t stop longing for the little things.” (p. 192)

Chyna: If They Only Knew: ”By all accounts [my Housekeeper match against Jeff Jarrett] was one of the most entertaining and fun matches in WWF history.” (p. 274).

Chyna: If They Only Knew: ”[HHH] really looks married to Stephanie McMahon, doesn’t he?” (p. 299)

Edge: Adam Copeland on Edge: ”In a pretape before the next match Triple H and I once again got into each other’s faces. He told me to win some world titles before getting in his face. My response was that I could’ve taken his path and slept with the boss’s daughter to get to the top. Ouch!” (p. 202)

Hardy Boyz: Exist 2 Inspire: Jeff: ”I love [Edge]. He’s straight-up and really sincere, a true friend.” (p. 151)

Hardy Boyz: Exist 2 Inspire: Jeff: “I was so grateful to Triple H. I know how the business is, how the top guys are about putting younger, smaller guys over. It showed me that Triple H genuinely respected me.” (p. 186)

Hulk Hogan: Hollywood Hulk Hogan: ”The other problem was that Eric [Bischoff] started listening to Scott Hall and Kevin Nash. They were of the opinion that wrestlers should talk more and not wrestle so much. The Kevin Nash brought some of his friends in and they didn´t fit in real well, so it became a bunch of bull instead of business.” (p. 375)

Hulk Hogan: Hollywood Hulk Hogan: ””Terry”, [Hulk's dad said to him on his deathbed] said, ”I don’t like what that guy Russo did to you. And I don’t like the kind of wrestling I see on television these days. Go back and fix it, Terry! Go back and fix wrestling and fix what happened to you.” Then it got to where he couldn’t talk because of his tracheotomy. But when he saw Vince McMahon on TV on Monday and Thursday nights, he would perk up and a light would go on in his eyes. And even though he couldn’t say it anymore, I could hear it: go back and fix it, Terry. Go back and fix it.” (p. 417)

JBL: Have More Money Now: “I didn’t even win the championship in the ring. I just showed up, and the promoters handed me a championship belt. They claimed to the media that I had won the belt in Puerto Rico, which would have been hard to do, since I had never been to Puerto Rico at that time. I won the Korean Championship the same way, then lost it every night for about two weeks all over the Korean peninsula. I lost the Korean Championship about ten times. I never did win it.” (p. 63)

JBL: Have More Money Now: “Anyway, this particular day I went the wrong direction and ran over Max Montoya, who had just been acquired for a large sum of money from the Cincinnati Bengals. Kim Helton, the offensive line coach, asked me what was wrong. I told him I was confused. Helton explained to me that they had paid Max a lot of money to come to Los Angeles, and if I didn’t mind, the next time I got confused, could I please do so around one of the lower-paid players?” (p. 68)

JBL: Have More Money Now: “I asked Tom [Pritchard] if he would like to slow down, and he looked at me (which was okay, because he certainly couldn’t see the road) and asked if I was scared. I told him, “No, I am way past scared.” Now, depending on whose story you believe – the truth or Tom’s version – the next part becomes very interesting. According to Tom, there was a ditch in the middle of a major four-lane highway that he ran headlong into. According to Dutch [Mantel] and me, Tom ran off the road and almost killed us while he was asking if I was scared.” (p. 119)

Jerry Lawler: It's good to be King... sometimes: "When I was still living with [my mother], there were rules. I had to be in by eleven o'clock, no matter what. One of the nights I was due to wrestle over in West Memphis, there was freezing rain in the air. In Memphis, people panic if they think the roads are going to freeze. My mother said, "You can't go." I said, "But I'm wrestling in the main event." She said the bridge would freeze over and I'd have a wreck. I had to call and say I couldn't be in the main event because my mother would't let me go because the roads were going to be slick." (p. 101 - 102.)

Jerry Lawler: It's good to be King... sometimes: “Terry Funk came to town several weeks in a row and he and I had knockdown, drag-out battles that only Terry Funk famous for. We wrestled each other week in and week out for almost two months and somehow Terry kept coming up with the short end of the stick. Looking back, it may have had something to do with the fact that I was part owner of the wrestling company, but nonetheless, Terry lost most of those matches.” (p. 218)

Death of WCW: "[Jim] Herd felt that Flair, at forty-two years old, was over the hill and ought to be replaced. He even went so far as to claim that Flair should cut his trademark bleached-blonde hair, wear an earring, and change his name to Spartacus." (p. 36)

Death of WCW: "Foley truly hated the amnesia angle. When he came back to the ring, he attempted to salvage things by claiming this was all part of an eloborate ruse to play mind games with Vader. However, even after he said these things on TV, the announcers continued to play up his amnesia. This despite him saying that he didn't have amnesia." (p. 51)

Death of WCW: "The show opened in a manner most bizarre, as Bischoff, Sean Waltman, Scott Hall, Kevin Nash and the rest of the gang circled the arena riding atop garbage trucks. Say what you want about him, but even the most jaded sceptic has to give Bischoff points for originality: certanly no pay-per-view in the history of pro wrestling had begun in such a manner." (p. 94-95)

Death of WCW: "On February 17, Randy Savage was named Real Man of the year by the Harvard Lampoon for exuding "universal manliness." Welcome to 1998." (p. 128)

Death of WCW: "In June, prelim wrestler Bobby Walker filed a lawsuit against the company claiming racial discrimination, saying WCW told him point blank that he was being hired as a token black man, and that he always had to lose. Never mind the fact that there were ten times the number of white guys who were asked to always lose by WCW. Another one of his points was that he made a lot less than many of the white performers, including - he actually said this - Ric Flair." (p. 138)

Death of WCW: "Shortly after the Ric Flair heart attack angle, someone in the company really did die. Referee and former wrestler Brady Boone, who began working for Crocket in the mid-80s, was killed in a car accident. Gene Okerlund made mention of his death on the WCW Hotline. His comment was that nobody had ever said a bad word about Brady Boone because nobody had ever heard of him." (p. 161)

Death of WCW: "Goldberg, the World Heavyweight champion, again worked the semi-main, successfully defending the title against Kevin Nash's original parter, a man named Al Greene who hadn't wrestled in what seemed like decades. Exactly how Al Greene became the number-one contender to the World championship remains to be ascertained." (p. 150-151)

Death of WCW: "After all the banter back and forth, the online accusations, and the radio show interviews, Dana Hall got back together with Scott. Mean Gene was so happy for the couple that he immediately requested fans drop $1,49 per minute to hear the details on the WCW Hotline." (p. 187)

Death of WCW: "As if Jericho couldn't wait to get out of the company fast enough, his fiancee went to the store one day and bought a Jericho-Malenko WCW doll set. Strangely, the receipt claimed that she'd purchased a Hogan-Sting pacage. Of course, that meant that Hogan and Sting got the residual revenue from the purchase, not Jericho." (p. 206)

Death of WCW: "The first post-Bischoff PPV was Fall Brawl. If anyone needs evidence of how screwed up WCW was at this point, consider the fact that they'd done such a poor job of planning that there wasn't any card at all a week before the show aired. Even the cable companies finally lost it, and the following add appeared in newspapers nationalwide: "We're the advertising agency and they won't even tell us who's going to be there! For God's sake don't miss it!" Below that, it read: "Sunday, September 12. Insert time here."" (p. 213)

Death of WCW: "And speaking of titles, Psicosis was suddenly the Cruiserweight champion. Thankfully, WCW.com explained what happened: "Psicosis was awarded the belt after the West Hollywood Blondes angle was dropped."" (p. 223)

Death of WCW: "Russo, irate at the negative Internet response to the the shows, went ballistic on WCW Live, saying none of this was his fault, and the reason ratings hadn't turned around was because Standards & Practices had banned, among other things, angles like Roddy Piper calling Rhonda Singh "fat" and Ed Ferrara mocking Ross' Bell's palsy. Nobody was sure how a fat Rhonda Singh or a poor Jim Ross impersonation was going to turn the company around, but Russo was indignant." (p. 225)

Death of WCW: "The only other "highlight" of the show was a match between Tank Abbott and a guy named "Big Al" that no one had ever heard of before (or since, come to think of it). At the end of their leather jacket on a pole match, Tank pulled a knife on Al, and screamed, "I could fucking kill you!" He then placed the knife squarely on Al's throat as the cameras quickly cut away. Tony Schiavone, thinking on his feet, came up with a remarkable explanation: "Tank", he said, "was just trying to shave Al's beard." Unfortunately for Tony, Al had no beard." (p. ?)

Death of WCW: "June 15 was notable for a $ 50.000 ad that ran in the intrnational version of USA Today plugging Monday Nitro that evening on TNT. Sadly, WCW placed the ad so that it appeared in a paper that came out on Thursday." (p. 268)

Death of WCW: "The big angle to end the show had Bret Hart return and meet Goldberg in the desert. Don't ask why they were there, or how Goldberg got all the way to the desert within ten minutes of leaving the Nitro building." (p. 277)

Death of WCW: "Lex Luger, in an interview segment with Stevie Ray called "Suckas Gots to Know," asked if what he was about to say was just between the two of them. Apparently he was unaware that the program being broadcast nationwide to several million people. Stevie was apparently unaware as well, since he responded that it was "just between you, me, and 5,000 viewers." Yes, 5,000 viewers. Tony Schiavone tried to make the save by claiming - really - that he meant 5,000 viewers in each house." (p. 286-287)

Death of WCW: About Sid vs. Goldberg: "In order to promote the eventual encouter, Sid came out on Nitro one week and claimed that he was 55-0. Never mind that he hadn't had fifty-five matches on WCW TV since coming back. Or, while we´re at it, the fact that he´d lost several times on TV over the past few weeks alone. By midway through the show, he was at 59-0 despite not having won any matches. Bobby Heenan explained this by saying he'd already beaten up nine men. Nobody was sure how 55 plus 9 equaled 59. The next week, despite losing at every house show the company ran, he was suddenly up to 68-0. Then he pinned Juventud Guerrera, Lenny Lane, and Lodi. This made him 70-0. Again, do not ask how 68 plus 3 equals 70. Three days later, on Thunder, Sid said he couldn't wait to get six more wins so he could break Goldberg's 176-0 streak. And, ummm... yeah. Once he did this, Sid inexplicably added, he was going to "shake all over." By September, Sid at 76-0, lost to Saturn via DQ when Rick Steiner ran in. On Nitro the following Monday, however, he was billed as being 77-0. So yes, losses were now counting as wins in this streak."

Chris Jericho: A Lion's Tale - Around the World in Spandex: "Fit [Finlay] was a friend of Robbie [Brookside] and Doc and when they introduced me he said, "What are you doing here?" "I'm wrestling in Hamburg right now." Finlay smiled his gap-toothed grin. "Give those guys in Hamburg a message for me," he said cheerily. "Sure" i replied just as cheerily. "Tell those cunts to fuck off." I returned to Hamburg and told everyone that Finlay had wished them well in their future endeavors." (p. 175)

Eric Bischoff: Controversy Creates Cash: "There were individuals who worked for WCW overseeing our live event promotion who weren't up to the job. Gary Juster, in particular, was in my opinion the most ineffective, untalented individual I've ever had the misfortune to work with." (p. 254)

Eric Bischoff: Controversy Creates Cash: "I Never really liked Lex [Luger] much. [...] I hadn't had much opportunity to work with him face-to-face, but overall I thought he was an arrogant ass. He treated people badly and had too high an opinion of himself. And I never really thought much of his talent. [...] But between his lack of talent and piss-poor attitude, I had no interest in him whatsoever, and I told Sting that. Bringing in a guy like Lex Luger, a guy who in my opinion did nothing but bitch and complain and was a marginal talent at best, just didn't make any sense to me." (p. 158-159)

Eric Bischoff: Controversy Creates Cash: "At the Montreal show, he had the referee quick-count Bret out, awarding the title to Shawn Michaels." (p. 262.)

Batista: Batista Unleashed: "Hey Sarge, if you're reading this - I think about you every day, you fuckin piece of shit. Yeah. You're a fuckin piece of shit."(p. 62)

Batista: Batista Unleashed: "I don't have a whole lot of bad things to say about people, but Bubba Dudley will always be a piece of shit in my book." (p. 142)

Terry Funk: More Than Just Hardcore: "Now, I don't think Tony Schiavone or Mike Tenay suck, but I think they had gotten away from describing wrestling with simplicity, which is the cornerstone of great wrestling annoucing. They had gotten into a pattern of describing moves almost in code, using all these fancy, contrived names that don't really tell the people what the move is. You're gaining new fans all the time, so it's important to explain things to people in a basic way. I shouldn't have to get out my slide rule to figure out a 360, a 450, a 720, or a 1080, or whatever. By the time I've finished adding and subtracting, and figured out the degree of the flip, the goddamned match is over!" (p. 214)

Terry Funk: More Than Just Hardcore: "And I walked back into the other room, to get the money I knew they'd [ICP] left [for using my match vs. Abdullah on one of their tapes without permission]. I have to tell you, I was excited. I was thinking, "Oh boy, I bet they left me twenty bucks, or maybe even forty," which would have just tickled me pink. I thought I'd have enough for pay for the chili [we made for them for dinner], at least, and so I was really happy at the notion of having twenty bucks. I went in there, lifted up the jar... and there was four thousand dollars there! And so let me tell you people something right now - I love the Insane Clown Posse! The next retirement match I have, they're going to be in the semi-final! They're the greatest band in the world, and I have all their records. Haven't got around to listening to them yet, but I have them here somewhere." (p. 226.)

Tito Santana: Tales from the Ring: "After a meeting in the middle of 1992, Pat Patterson came up to me and said, "Tito, it took a long time for us to decide who we were going to let become the new champion. but you should know that it was between you and Bret. But Vince decided to go with Bret."" (p. 130)

Bret Hart (My Real Life in the Cartoon World of Wrestling): "[Stu] never pushed me to became a pro; he believed I could still go to the Olympics or the Commonwealth Games if I wanted. He once put it to me this way, "Don't you want to walk down the street and hear people say, there goes Bret Hart, he won a gold medal in wrestling?" I replied, "I'd rather drive by these very same people in a brand-new car."" (p. 34)

Bret Hart: My Real Life in the Cartoon World of Wrestling: "Though he didn't travel the circuit any more, Stu always came to the Edmonton show on Saturday night. The first time Jim [Neidhart] came with us, Stu detected the aroma of marijuana on the bus. He jumped up out of a dead sleep and barked, "Who the hell is burning tea leaves?" (p. 62)

Bret Hart: My Real Life in the Cartoon World of Wrestling: "Before I knew it I was lying naked on an inflated mattress, drinking cold beer, watching as a cute, naked Japanese girl lathered herself in soap and slid over me, washing me with her pussy." (p. 94)

Bret Hart: My Real Life in the Cartoon World of Wrestling: "Rude was carrying Warrior through every match. That night he found himself wrestling him to the mat, whispering in his ear that if Warrior potatoed him one more time he'd rip his head off and shove it up his ass. Warrior, who never showed much regard for his fellow wrestlers, melted like putty." (p. 255)

Bret Hart: My Real Life in the Cartoon World of Wrestling: "There was something different about my fans. They really believed in me as a person". (p. 312)

Bret Hart: My Real Life in the Cartoon World of Wrestling: "I was never sure whether the routine mixing of downers and alcohol was a case of wrestlers trying to kill their pain with drugs or kill their drugs with pain so they'd have an excuse or justification." (p. ?)

Bret Hart: My Real Life in the Cartoon World of Wrestling: "On November 12 [1993], J.J Dillon called to say that Vince had signed off on my revised contract. The thought crossed my mind that a victory over Vince probably meant he'd fuck med somewhere down the road." (p. 332)

Bret Hart: My Real Life in the Cartoon World of Wrestling: "Owen gave me a nudge to alert me that Bruce had pulled the biggest and greenest of the Knights aside and was giving him a script the size of Gone With the Wind, with Bruce presumably playing Rhett Butler." (p. 333)

Bret Hart: My Real Life in the Cartoon World of Wrestling: "Over the years, Stu affectionately modified my mom's nickname from Tiger Belle to Tiger Balls." (p. 348)

Bret Hart: My Real Life in the Cartoon World of Wrestling: "With Owen and me headlining, Anaheim, San Jose, Chicago and New York did the best house show business since the glory days of Hulkamania. We were each making $7,000 to $10,000 a week. Even Martha stopped hating wrestling for a while." (p. 352)

Bret Hart: My Real Life in the Cartoon World of Wrestling: Wrestlemania 12: "The crowd exploded as Shawn's music played. I couldn't believe my ears when i heard Shawn angrily tell Earl, "Tell him to get the fuck out of the ring! This is my moment!" I dropped out of the ring floor and left him there on his knees, crying with the belt in his arms. I had firmly placed the torch in that little monster's hands." (p. 388)

Bret Hart: My Real Life in the Cartoon World of Wrestling: "The simple truth was that there was no trust between [me and Shawn] anymore. Looking back now, I can see that this wasn't Shawn's fault any more than it was mine. Vince was the one who planted and cultivated the seeds of that doubt. Vince was playing his old favourite and his new favourite together like he was God himself." (p. 442.)

Bret Hart: My Real Life in the Cartoon World of Wrestling: "Smith [Hart] was talking about suing Vince because, he claimed, he and Owen were going to open a wrestling school together. Owen would't have opened up a lemonade stand with Smith!" (p. 495.)

Ring of Hell: "Pro wrestling is showbiz, not sport. Hulk Hogan can still walk around his many mansions, the Dynamite Kid can't get up from his wheelchair and walk to the mailbox to pick up his welfare check." (p. 14)

Ring of Hell: "While making breakfast, multi-tasked Stu [Hart] scanned the floor for errant cat or dog turds, which, if spotted, he would flip into the trash with the same spatula he used to flip his flapjacks." (p. 42)

Ring of Hell: "Future ECW world champion Tazz was inexplicably gripped by an earthshattering orgasm immediately after taking a routine suplex from Kevin Sullivan." (p. 50)

Ring of Hell: "And as far as Stu Hart or Vince McMahon knew, the newsletter writers that rated such ECW "classics" as The Gangstas vs. The Public Enemy a perfect five stars out of five were trustworthy." (p. 171)

Ring of Hell: "In one pocket was [Paul Heyman's] best tool - a doctor's prescription pad that he used to write out bereavement notices that would garner his workers reduced airline fares and who knows what else. Wrestlers would be baffled when stewardesses bit their lips and made solemn pouting faces when they checked in at the airport, only to find out that their "brother" had died for the fifth time in six ECW shows. When they attempted to call Heyman and find out what the story was, the boys likely got Paul's "roomate" on the phone, whose voice sounded identical to Heyman's. The "roomate" promised Paul would call back; the Virgin Mary appeared in tortillas and pieces of toast more than Heyman returned phone calls as promised." (p. 172)

Ring of Hell: "Hogan's ego had reached Antonio Inoki levels of megalomania during his run at the top, during which he had imbided so wholeheartedly of his own bullshit that he told McMahon he wanted to accept an offer to fight Mike Tyson in a fair, honest-to-god competentive fight." (p. 179.)

Ring of Hell: "Real actors and athletes have unions and lawyers; TV wrestling stars have garishly scarred foreheads from the countless times they've mutilated themselves with razor blades at their bosses' request." (p. 187.)

Ring of Hell: "The Harts would recieve eighteen million dollars in a "wrongful death to negligence" civil suit settlement with Vince McMahon. One year later, in the very same Kemper Arena, in front of many of the same fans, WCW had one of their wrestlers fake a fall similar to Owen Hart's and be carried out on a stretcher while the announcers worried about his life." (p. 242-243.)

Ted DiBiase: The Million Dollar Man: "After a match at the Boston Garden, Andre, Tito Santana, Arnold Skaaland, and I headed to the hotel bar after checking in. All four of us were sitting at the bar drinking. Andre decided to challenge me to a drinking game. "I tell you what, boss. You get five shot glasses and you can put whatever you want in them: beer, whiskey, water, milk, whatever. I will get five large glasses filled with beer. We'll line them up, five shots for you and five beers for me. I'll bet you I can drink all five of my beers before you can drink five shots. If I win, you buy everybody a round. If you win, I'll buy everybody a round." I looked at Arnold and Tito. I knew full well that I couldn't outdrink Andre. But I only had five small shot glasses to his five twenty-ounce beer glasses. I could certainly drink those faster than he could. "Okay, Andre, that's a bet." "Now, don't mess around. The only rule is that you don't touch my beer glasses and I don't touch your shot glasses." "Okay, that's fair. Let's do it." The bartender poured whiskey in my five glasses and Andre got his five beers. Arnold was the referee. As soon as he said go, Andre had inhaled one beer as I had finished my fourth shot. After he finished his first beer, he turned his glass upside down and placed it over my fifth shot glass! Since the rules stated we couldn't touch each other's glasses, there was no way I was going to get my fifth shot. I shook my head in disbelief and Andre casually finished his four beers. Then with a smirk he said, "Kid, buy a round for everyone."" (p. 112.)

Ted DiBiase: The Million Dollar Man: "Vince helped the Warrior get over by putting him in the ring with guys who could make him look good: me, Jake Joberts, and Hulk Hogan. All of his matches with Hogan were a credit to Hogan's wrestling." (p. 166.) (FEL! Hogan och Warrior möttes enbart EN gång i WWE, och Warrior mötte aldrig Jake Roberts.)

Ted DiBiase: The Million Dollar Man: "The ending of the King of the Ring tournament was quite spectacular. They crowned two kings, Bret Hart and Lex Luger, because they both landed on the floor simultaneously." (p. 186.) (FEL! Det var på Royal Rumble.)

Ted DiBiase: The Million Dollar Man: "[Goldberg] held numerous titles, including the Heavyweight Championship for about three months back in 1993." (p. 201) (FEL! 1993?!)

James Guttman: World Wrestling Insanity: "There's man on man rape, necrophilia and general perversion cluttering up professional wrestling's on air product and the biggest problem that WWE can reach for is the fact that you, the customer, refer to a heel instead of a "bad guy". Now those are some crazy ass priorities." (p. 202)

Andre the Giant: A Legendary Life: "Hulk Hogan: "Before the match started, I told André I didn't want to just beat him. I wanted to really give the people something they could tell their grandchildren. I wanted to bodyslam him. It was a crazy idea." Vince McMahon: "Please. His idea? He didn't have any ideas in that match and he wasn't supposed to. André told him what we were going to do, André called the slam. Hogan couldn't have slammed him if he didn't want him to. He couldn't have slammed me if I didn't want him to slam me, much less André."" (p. 158)

Hulk Hogan: My Life Outside the Ring: "I'm not afraid of getting hurt. I'm not afraid of pain. It's the aggression that leaves me shaking. I mean, if wrestling wasn't predetermined and was some kind of actual fight, I wouldn't have gone anywhere near it. I was only attracted to it after I discovered that it was entertainment." (p. 15)

Hulk Hogan: My Life Outside the Ring: "I had a friend named Vic Pettit who lived in the neighborhood and whose dad owned the local bowling alley. [...] I've seen that kid bowl three back-to-back 300 games. That's thirty-six strikes in a row!" (p. 15)

Hulk Hogan: My Life Outside the Ring: "Hell, going all the way back to my days running in and out of L.A. between trips to Japan there were a bunch of times when a few other guys and I put John Belushi's ass to bed." (p. 110)

Hulk Hogan: My Life Outside the Ring: "My nephew is Michael Bollea, who would eventually wrestle as Horace Hogan in the National Wrestling Alliance and over in Japan." (p. 114)

Hulk Hogan: My Life Outside the Ring: "And get this: Linda even accused me of carrying on an affair with my pal Brutus Beefcake. I swear to God! From the onset of our marriage she insisted that he and I were lovers. She insists the same thing about me and my friend Bubba the Love Sponge, the radio DJ here in Tampa, too." (p. 160)

Hulk Hogan: My Life Outside the Ring: "We haven't tag-teamed in the ring for quite a while. In fact, I've renamed him Brutus 'the Barbeque' Beefcake because he mans a mean grill. I'm telling you, you haven't tasted steak and lobster until you've tasted Brutus's." (p. 295)

Hulk Hogan: My Life Outside the Ring: "[Linda's] drinking also started to affect the family. It seemed like every night she would get into the wine, and before long, she'd start cussing everybode out - including Brooke and Nick. I can't tell you how many nights I went to bed and the last words I heard before my head hit the pillow were "Fuck you, Terry." It got so bad, she wouldn't touch me. We'd go to bed and roll over, and there was no physical contact whatsoever. Just the "Fuck you" ringing in my ears. At her worst, she said those same word to the kids. If I ever said F-you to one of my kids, I wouldn't be the same person. It I ever said F-you to one of my kids, I wouldn't be the same person. It would shake me to my bones. But when she was drunk, she didn't hesistate to use foul language in front of the kids. I even heard her use the C-word on Brooke." (p. 179)

Hulk Hogan: My Life Outside the Ring: "[Muhammad Ali] was the guest referee at the very first WrestleMania - holding my arm up when I won the championship belt." (p. 234)

Hulk Hogan: My Life Outside the Ring: "Not to spoil the movie for you, but there's a real sad twist at the end of The Wrestler. [...] And he dies. He dies right there in the ring, and all of his dreams die there with him." (p. 300)

Chris Jericho: Undisputed: "I would rate Hogan as one of my all-time favorite opponents. He was a master of including the fans and getting them involved in the match every step of the way. One time a kid was holding a sign that said 'HOGAN IS A JEDI'. When I took umbrage to that blasphemy and ripped the sign into pieces, Hogan grabbed me in a full nelson, took me over to the kid, and let him take a free shot. Then he gave the kid a high five and said, 'May the Force be with you, brother!'" (p. 221)

Dustin Rhodes: Cross Rhodes: "Looking back, though, I realize that Vince [Russo] doesn't do anything that doesn't make sense." (p. 137)

Legion of Doom: Danger, Death and the rush of Wrestling: "When the Crockett Cup weekend rolled around on April 10 and 11 at the Baltimore Arena, honestly I was a little disinterested in the tournament. I guess I got a little too used to winning everything and was a little put off when we were told we wouldn't take this year's Cup. But I quickly gor over it. I had to. At the end of the day, as hard as it was, I always had to remind myself that the wrestling business was a work and I couldn't feed info all the bullshit about wins and losses. The second a guy takes championship belts and himself too seriously, he becomes a mark. Sure, it's easy to be swept up in the hype, but we had to maintain a separation between outselves and our gimmick. To keep grounded in this industry, all I had to do was remember that the most important word in the phrase "wrestling business" was "business". Everything else was details. As cliché as it may sound, above and beyond everything was the commitment I felt to being a consumate professional and giving the fans what they paid for." (p. 210)

Brock Lesnar: Death Clutch: "My very first television appearance as the WWE Champion was on a Monday Night Raw that was broadcast live from Madison Square Garden. I know all these famous arenas mean something to a lot of people, and there is a lot of history in the Garden, but none of that means shit to me." - (p. 67)

Brock Lesnar: Death Clutch: "You want to know why there aren't more stories in this book about my pro wrestling days? Because the truth is, I don't remember a lot of that period of my life." - (p. 78)

Brock Lesnar: Death Clutch: "I dropped the WWE title to Eddie Guerrero at the Cow Palace in San Francisco. The whole story line was centered on Bill Goldberg getting into the ring and giving me a spear. I didn't believe Vince wanted the title on Eddie Guerrero because he though Eddie would draw more money than I could, or that Vince had this vision in his head about me versus Goldberg at Wrestlemania. I suspect Vince made the decision to take the title off me because Kurt had told him I was thinking about leaving." (p. 101)

Brock Lesnar: Death Clutch: "I like Bob [Holly]. He's a good guy and he takes his shit seriously, but I didn't want to work with him. Nothing against him, but wrestling Bob Holly wasn't worth anything to me at the time. We did our match at The Royal Rumble, and that should have been the end of our story line. But now I have to travel all the way to South Africa to work with Bob Holly? Could anyone please tell me why? I knew no one would pay to see that match. Since I'm not really needed, give me some time off. I really needed the break by this time, but John Laurinaitis told me how much I'm needed on the card. AGAINST BOB HOLLY? Are you shitting me?" (p. 101-202)

Brock Lesnar: Death Clutch: "I thought I was headed into the NFL, but that wasn't the main thing on my mind. All I could think about was getting away from Vince, and escaping the WWE lifestyle. Everything else was secondary." (p. 106-107)

Brock Lesnar: Death Clutch: "I know I handed Frank [Mir] that victory. I gave it to him. He didn't deserve to win. He's not a better fighter than I am. On his best day, he's not half the athlete I am on my worst. I gave him my leg on a silver platter, just handed him that submission. That was my loss, not Frank's win. I screwed up. [...] Just thinking about it now gets me pissed off all over again. I absolutely knew in my heart, my mind, and my soul that I am a better fighter than Frank Mir. Losing to Frank was one of the worst moments of my life, because I lost to someone who simply did not deserve to beat me, let alone even be in my Octagon." (p. 165-166)

Bob Holly: The Hardcore Truth: "Some time after I'd quit the tough-man contests, a bouncer friend of mine told me that the owner of the bar where he worked had been trying to come up with different ideas to draw a crowd. What he'd come up with was to bring in a bear and see if anyone could take it down. I'd never been to a zoo and I sure hadn't seen a bear in person before, so I figured, why not? I'll go wrestle a bear. The worst that could happen was the bear killing me." (p. 26-27)

Bob Holly: The Hardcore Truth: "Nobody was making money [in Mid-South]. The most I ever made for working for Jeff [Jarrett]'s useless fucking Pappy was $189 for two weeks' worth. $189 for 12 shows. That's about 15 bucks a match. You couldn't even eat and get to the shows on that. [...] It was terrible. Meanwhile, [Jerry] Jarrett and Lawler were putting all the money in their own pockets. The only wrestler they paid well was Jeff. He was driving around in a nice vehicle and making a ton of money. What could any of us say to him? His dad was the promotor! Jeff was a real dickhead back then. Still is, as far as I'm concerned. He reminds me a lot of Triple H - and that's not a good thing. Jeff will stab you in the back because he's not man enough to stab you in the front. When you talk to him face to face, he's charming and he'll suck you in, make you feel you can trust him, but as soon as you're gone he'll bury you, and you'll never know it. He's the furthest thing from a man. I ended up working with him in the WWF years later and he just kept doing things that made me realize how worthless he is." (p. 44-45)

Bob Holly: The Hardcore Truth: "Triple H would ass-kiss his way into [The Clique] when he turned up in 1995 and kept ass-kissing his way to the top of the industry. Before Triple H, Shawn was the biggest asshole in the company. He was a complete dick." (p. 73)''

Bob Holly: The Hardcore Truth: "Hunter is probablaby one of the easiest people to work with. No matter what else I might say about him - and we'll get to that later - he is really fucking good and there's no other way to put it. He knows what he is doing; he knows where to be and when it's time to to certain things. He's not selfish, he doesn't do things off the cuff, and everything he does makes sense. He's a great storyteller in the ring." (p. 87)

Bob Holly: The Hardcore Truth: "Whenever stuff went down between Shawn and Bret, Kevin said he would kick Bret's ass. Nash is the biggest seven-foot-tall pussy I've ever seen in my life and Bret Hart would have eaten him for lunch. I'd tell Nash that to hos face too - because he wouldn't do jackshit to me." (p. 97)

Bob Holly: The Hardcore Truth: "Everything came to a head between Bret and Shawn in '97. In the last six months that Bret was with the WWF, I was sure he was having a meltdown because he thought Shawn was being put before him and he couldn't stand it. I still had a lot of respect for Bret as a person and absolutely non for Shawn but even then, I still thought Shawn was hands-down the greatest worker to ever step foot into the ring. Honestly, I think the issue started because Bret couldn't stand that Shawn was better than him. In his own mind, Bret was the greatest wrestler who ever put on a pair of boots. He really believed he was a real world champion. No, Bret, you were a world champion because you were told to be a world champion." (p. 105)

Bob Holly: The Hardcore Truth: "Now, I would have marched right over to Shawn and knocked all his teeth out but Bret got into a hair-pulling contest with him instead. Shawn was doing a pre-tape promo backstage and Bret snapped when he saw Shawn - he went running over to him and pulled his hair like a little girl. He pulled a big chunk of hair out of his head. Are you kidding me? He's supposed to be a man!" (p. 106)

Bob Holly: The Hardcore Truth: "It was much later that I finally made a judgment on what had happened in Montreal. A conversation between Bret and Vince that was taped without Vince knowing ended up in the documentary Wrestling with Shadows. In it, Bret says he doesn't want to lose to Shawn and would rather hand over the belt on RAW the next night. That's when I lost very ounce of respect I had for Bret." (p 109)

Bob Holly: The Hardcore Truth: "The people losing the titles are told to let the other guys win. So what did you win exactly?" (p. 140)

Bob Holly: The Hardcore Truth: "I don't care for women wrestling, especially what they do now in WWE. They put these women out there who can't wrestle a lick and it exposes the business. Sure, we all know it's a work, but this is a step to far. Fans don't want to see women wrestle. They want to see tits and ass. [...] Lita was horrifying. She thought she was so much better than she really was. Trish Stratus was all right but wasn't that great a wrestler, nowhere near as good as everybody makes her out to be. [...] Melina was the most hated girl in the locker room at one point - she thought she was the best wrestler and the best-looking female and she was neither. Kelly Kelly was there for years but she never learned to work a lick." (p. 143-145) (Nu ska jag i sanningens namn också säga att Bob namedroppar brudar som han faktiskt tycker är riktigt bra; Gail Kim, Beth Phoenix samt Jackie Moore, och säger att Maria inte må vara en bra worker men att hon gav sitt allt och gjorde sitt bästa.)

Bob Holly: The Hardcore Truth: "Hunter apparently didn't like [Tough Enough] because he felt the business shouldn't be exposed any more than it already was. Hunter doesn't like anything that doesn't benefit Hunter." (p. 184)

Bob Holly: The Hardcore Truth: "I get asked a lot if I used steroids. Hell yes, I did. I'll be the first to admit I was on the gas. So was almost every single person in that locker room in the '80s, '90s and into the 2000s. I'm not ashamed of it." (p. 227)

Bob Holly: The Hardcore Truth: "Relationships with other people in wrestling don't work a lot of the time either. It's not something that will get you in trouble with the office, but it could compromise how you're seen by the company and by your peers. Melina and Batista had something going on when she was with John Morrison. John was an idiot for being okay with that: what man in his right mind would be okay with the girl he lives with messing around with another one of the boys? When he found out, he should have been a fucking man and whipped Batista's ass. John could have taken Batista in a fight for sure. He was just afraid he'd lose his job because Batista was one of the top guys and was living in Hunter's colon. I don't get why Morrison didn't just drop Melina. Nobody liked her anyway so he would have earned a lot more respect for walking away." (p. 257-258)

Bob Holly: The Hardcore Truth: "The only time I really made a point about my standing in the company was some time in 2005. I remember being in catering and watching back the previous week's show. One of the commentators said something about me being 'one of the toughest guys in the locker room.' That got me thinking, and I ended up deciding to go and find Vince to talk about it. As it happens, I ran into both Stephanie and Vince in the hallway and said, 'Hey, I have a question for you both - if the commentators are telling the whole world that I'm one of the toughest guys in the locker room, why am I losing all the time?' They both just stood there, staring blankly and searching for an answer. Eventually, Steph said, 'You know, that's a good question.' Vince said, 'We'll get back to you on that.' They didn't." (p. 265)

Jimmy Snuka: Superfly: "I always say this, and I mean it: every match I've ever worked is my favorite. Every opponent is my favorite opponent. Every moment is my favorite moment. My favorite match is the one I'm wrestling at that present time. I just love them all." (p. 130)

Jimmy Snuka: Superfly: "I really loved getting back in the ring with Don Muraco in ECW [1994]. The two of us were still magic together. We probably would still have it if we got back in the ring today, brudda." (p. 136)

Kanyon: Wrestling Reality: The Life and Mind of Chris Kanyon, Wrestling's Gay Superstar: Ett kul citat från boken kräver sin förklaring för att jag ska slippa citera en wall of text: Kanyon har ännu inte kommit ut som gay (den enda som visste var hans vän Jim Mitchell) och skulle precis flytta in tillfälligt hos sin kusin Brian, som i flytten råkade få syn på en drös gaytidningar. Kanyon skyllde på att det var Mitchells tidningar och bad senare Jim förklara det för Brian så han inte skulle tro något annat:

"We were having breakfast one day when we got the phone call.
'Yeah, this is Brian?' It was Jim, calling for my cousin.
'Yes. Who is this?'
'Yeah, Brian. This is Jim Mitchell, Chris's friend. I believe we met once here in South Carolina. Well, I understand you accidentally found some of my magazines when Chris was moving his dtuff into your place.'
Brian was stunned. 'Yes, um, yes we did.'
'Well, I sure am sorry to have caused you or your fine family any grief,' Jim said. 'Please accept my apologies for being a fag.'
'I - I accept.'" (p. 123)

Death of WCW (nyversionen, 2014): "The main event was scheduled to be Hogan versus Flair in a first blood match for the WCW title with a big stipulation: if Flair lost, he had to retire, and if he won, he got control of WCW forever. Yes, forever. For non-wrestling fans, in a first blood match, two men wrestle, and the first guy to bleed loses. The irony of this was that Turner had clamped down on usage of the word 'blood' on TV, so in the weeks leading up to the match, the announcers were unable to utter the word 'blood' part of 'first blood.' This is true." (p. 210)

Death of WCW (nyversionen, 2014): "The show was built around two things; the return of Bret Hart and the return of Goldberg. WCW, in its infinite wisdom, advertised neither ahead of time. They did, for some inexplicable reason, find it fit to advertise an Ernest Miller versus Jerry Flynn kickboxing match that nobody outside Flynn and Miller's immediate families could possibly care about." (p. 235)

Death of WCW (nyversionen, 2014): About Sid vs. Goldberg: "In order to promote the eventual encouter, Sid came out on Nitro one week and claimed that he was 55-0. Never mind that he hadn't had fifty-five matches on WCW TV since coming back. Or, while we´re at it, the fact that he´d lost several times on TV over the past few weeks alone. By midway through the show, he was at 59-0 despite not having won any matches. Bobby Heenan explained this by saying he'd already beaten up nine men. Nobody was sure how 55 plus 9 equaled 59. The next week, despite losing at every house show the company ran, he was suddenly up to 68-0. Then he pinned Juventud Guerrera, Lenny Lane, and Lodi. This made him 70-0. Again, do not ask how 68 plus 3 equals 70. Three days later, on Thunder, Sid said he couldn't wait to get six more wins so he could break Goldberg's 176-0 streak. And, ummm... yeah. Once he did this, Sid inexplicably added, he was going to 'shake all over.' By September, Sid at 76-0, lost to Saturn via DQ when Rick Steiner ran in. On Nitro the following Monday, however, he was billed as being 77-0. So yes, losses were now counting as wins in this streak." (p. 242)

Death of WCW (nyversionen, 2014): "Sid, by the way, was magically at 86-0 this evening, and somehow, over the next three days, he won thirteen matches, going into Thunder at 99-0. The next week, he was at 120-0, and since he never won at the house shows (not that there were twenty-one during the week anyway), all that could be theorized was that one loss was now counting as five to ten wins." (p. 245)

"Sid, whose interviews were quickly becoming a weekly highlight of the show, said he was twice the man Kevin Nash was, then added: 'I have half the brain you have!' Main event was Sid versus Nash in a no-DQ match that ended in a DQ. All of this is true." (p. 259)

"And so Russo continued with his wacky skits and matches. Wrestlers retired forever... and then unretired days later. Matches ended when wrestlers who weren't in the original match pinned other wrestlers who also weren't in the match." (p. 260)

"Let's briefly backtrack to that week's Nitro and look at some of the fun, logical things that occurred during the three-hour period: Sid turned babyface and was immediately pinned in the main event; Evan Karagias, who had just won the Cruiserweight belt from Disco the night before, got squashed by Saturn for no discernible reason in one minute; two Nitro Girls had a horrific match and didn't even show any skin; Dean Malenko beat Chris Benoit in a capture the flag match by grabbing the Canadian flag, even though Tony Schiavone had stated that the only way to win was to grab your own flag; and Curt Hennig, who'd retired the night before to a standing ovation, pinned Buff Bagwell in a match that he wasn't even in (it was Bagwell versus Booker T - don't ask)." (p. 261)

Death of WCW (nyversionen, 2014): "[...] Mike Awesome somehow won a Kidman versus Ric Flair match after getting powerbombed by Kevin Nash during a brawl with Hulk Hogan. It's probably best to not even ask." (p. 302)

Death of WCW (nyversionen, 2014): "In late September, the WCW booking situation was finally cleared up by Kevin Nash in a radio interview. He said he was never really in charge of booking, because all of his great ideas ended up being shot down by Hogan and Bischoff. What was funny about this was that Hogan always told his friends that he never changed any ideas, he just did what he was told and let Bischoff and Nash run it. And you'll never guess what Eric always told people: he never gave any input, instead putting full booking power in Nash's hand so he could sink or swim. Apparently a mystery man was writing all the shows." (p. 339)

Death of WCW (nyversionen, 2014): "Juvie was canned [...]. WCW never bothered to tell him initially, though, and he wasn't aware of it until a bunch of friends called him and told him they'd read about it on the internet." (p. 342)

Death of WCW (nyversionen, 2014): "Sid's promos became more and more non-sensical. 'See, there's only two things I care about, and I'm gonna see is the man who wins the title and the belt, and that man will be me!', he once threatened. Or stated. Or asked. Or something. The storylines were absurd. One week, a masked mystery man bedecked in what appeared to be a bumblebee costume constructed by a five-year-old, attacked Rick Steiner. The next week, he unmasked, revealing himself to be - three guesses - Rick Steiner. On another show, Heavy D sold a neck injury by stating, 'The doctors told me I can never wrestle again. The slightest thing and snap, my head could actually fall right off my shoulders. That's sad.' Announcer Scott Hudson apparently took him seriously by replying with a straight face that yes, indeed, the fact that his head might spontaneously fall of his shoulders was sad." (p. 365-366)

Pat Patterson: Accepted: How the First Gay Superstar Changed WWE (2016): ""One time, the British Bulldogs called to say they'd lost Matilda, the pet bulldog that was their mascot.
"What the fuck? How do you lose a dog on a plane?" I asked.
"We don't know what's going on, Pat; she didn't come with the luggage. We have to wait until we hear back from the people at the airport. At best we're going to be late for the show," they said.
The airport staff eventually found the dog safe and sound, but not before my life was made miserable for a few hours. On one of the worst kind of occasions - because Matilda was lost more than once - airport personnel ended up delivering the dog to the arena a few minutes before Davey Boy and Dynamite Kid were to make their entrance for the main event. The dog almost didn't make his booking... And I thought I had seen everything by then." (p. 162)

Pat Patterson: Accepted: How the First Gay Superstar Changed WWE (2016): "There was one show in Toronto when, by the opening bell, the only Superstar in the building was The Honky Tonk Man. Everyone else had been held up at the border. I finally got the call that they were on their way, but I again had to buy some time. So I sent Honky out there and he must have stalled, and sung, and sung again, for close to thirty minutes. Every time it looked like he was done, he would come back to the ring and tell the crowd they were such a beautiful audience that they deserved an encore - and then he would sing again, one "last" time. People wanted to kill him." (p. 164)
_________________
- Snabbare än Google, pålitligare än Wikipedia!


Senast ändrad av sebbe den 02 maj 2018 18:18, ändrad totalt 4 gånger
Till överst på sidan
Användarens profil Skicka personligt meddelande Besök användarens hemsida
sebbe
Legitimerad wrestlingnörd [Site Admin]


Registreringsdatum: 14 juni 2006
Inlägg: 13535
Ort: Kristianstad

InläggPostat: 03 apr 2019 22:08    Rubrik: Svara med citat

Uppdaterad med Jim Ross bok.
_________________
- Snabbare än Google, pålitligare än Wikipedia!
Till överst på sidan
Användarens profil Skicka personligt meddelande Besök användarens hemsida
sebbe
Legitimerad wrestlingnörd [Site Admin]


Registreringsdatum: 14 juni 2006
Inlägg: 13535
Ort: Kristianstad

InläggPostat: 02 jul 2019 20:10    Rubrik: Svara med citat

Uppdaterad med Brian Pillmans bok.
_________________
- Snabbare än Google, pålitligare än Wikipedia!
Till överst på sidan
Användarens profil Skicka personligt meddelande Besök användarens hemsida
Visa inlägg nyare än:   
Det här forumet är låst så du kan varken skapa, svara på eller ändra inlägg.   Det här ämnet är låst så du kan varken svara på eller ändra det.    Forumindex -> Hoa-citat & wrestlingböcker Alla tider är GMT + 1 timme (svensk normaltid)
Sida 1 av 1

 
Hoppa till:  
Du kan inte skapa nya inlägg i det här forumet
Du kan inte svara på inlägg i det här forumet
Du kan inte ändra dina inlägg i det här forumet
Du kan inte ta bort dina inlägg i det här forumet
Du kan inte rösta i det här forumet


Powered by phpBB © 2001, 2005 phpBB Group
Swedish translation by phpBB Sweden and Virtuality © 2003-2019